Utblick Essä
När världen förändras sitter Sverige på läktaren
Sverige har gott rykte i många afrikanska länder. I en värld där maktbalansen skiftar och nya maktblock växer fram skulle detta anseende kunna vara en viktig tillgång för Sverige och Väst. Men de senaste svenska regeringarna tycks ha förlorat intresset för Afrika. Det skriver Håkan Juholt, Sveriges tidigare ambassadör i Sydafrika.
Världens maktbalans skiftar framför våra ögon. Gamla strukturer krackelerar.
En tredelad världsordning växer fram, bestående av tre maktblock: Global West (demokratier i Nordamerika, Europa och delar av Asien), Global East (Kina, Ryssland, Iran) och Global South (länder som Indien, Brasilien, Nigeria, Sydafrika).
Dessa maktblock kommer att använda alla tillgängliga medel för att rekrytera länder till sig. I denna ansträngning går det i dag sämst för oss i Global West.
Säkerheten och tryggheten för våra barn- och barnbarn kommer att påverkas, möjligen även avgöras, också av beslut av afrikanska regeringar. Det är hög tid att förändra den allmänt rådande synen på den afrikanska kontinenten. Från allmosornas: hur kan vi hjälpa dem, till: hur ska vi få dem att se Sverige som relevant partner?
Afrika har världens yngsta befolkning – över 60 procent under 25 år. Kontinenten är digitalt mogen, med hög mobilanvändning och växande tech-ekosystem. Entreprenörskap här är inte en trend – det är en nödvändighet. Det är lösningen på vardagliga utmaningar: tillgång till vård, utbildning, finansiering.
Efter Rysslands brutala invasion av demokratiska Ukraina, står det klart att auktoritära stater ytterligare fördjupar sitt samarbete och försöker vinna över unga och sårbara demokratier, länder som har starkt fokus på nationella intressen och som i möjligaste mån kommer att undvika att välja. Om samarbeten med Ryssland, Kina och Iran gynnar landets intressen kommer dessa relationer prioriteras. Är EU med länder som Sverige, Tyskland och Frankrike mest relevant, kommer våra demokratiska länder väljas som partner.
Sverige är mer beroende av dessa länders val än vad de är av Sverige.
Sydafrika har under de senaste åren haft ordförandeskapet i både Brics och G20. Det är inte en slump. Det är ett erkännande av Sydafrikas strategiska betydelse.
Brics+ är inte längre ett alternativ – det är ett centrum.
I Brics har landet varit drivande i att utveckla och fördjupa samarbetet. Under toppmöten i Johannesburg 2023 och Kazan 2024 har Brics+ vuxit till att omfatta tio fullvärdiga medlemmar och tio partnerländer. De nya medlemmarna inkluderar Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran och Förenade Arabemiraten, medan partnerländer som Vietnam, Nigeria, Kazakstan och Kuba breddar gruppens geografiska och politiska räckvidd. Tillsammans representerar Brics+ över hälften av världens befolkning och en betydande andel av den globala BNP.
Expansionen signalerar ett skifte bort från västcentrerad geopolitik. Brics+ är inte längre ett alternativ – det är ett centrum. Ett tydligt bevis på att framtidens värld inte kommer att styras av en ensam makt, med lojala allierade, utan av många röster, med Afrika, Asien och Sydamerika med i förarsätet.
Skeptiker avfärdar Brics+ med att det är en diskussionsklubb. Må så vara, men under det sydafrikanska ordförandeskapet hölls fler än 2 000 möten, på alla nivåer och inom de flesta områden, i syfte att fördjupa ländernas strukturella samarbeten. 2 000!
***
Finland var först i Norden med en sammanhållen Afrikastrategi, vilken betonar handel, fredsinsatser och kunskapsutbyte, och togs fram i dialog med civilsamhället och afrikanska aktörer. Strategin är bred, långsiktig och bygger på ömsesidigt förtroende. Danmark har lanserat “Afrikas århundrade” som ledmotiv för sin strategi. Fokus ligger på exportfrämjande, grön omställning och vattenförsörjning. Norges strategi från 2024 betonar multilateralt samarbete kring klimat, hälsa och fredsbyggande.
Sverige saknar en Afrikastrategi.
Det är passivt och ett uttryck för bristande insikt om vilken betydelse Sverige skulle kunna ha. I många afrikanska länder har Sverige ett mycket gott anseende. Det kan andra bättre vittna om. Jag har i fem år arbetat som Sveriges ambassadör i Sydafrika, Namibia, Botswana och Lesotho.
I årtionden gick Sverige främst i den globala rörelsen mot rasåtskillnad och apartheidregimen. Sverige var en röst för avkolonialisering och demokrati. Där tidigare europeiska kolonialmakter har uppförsbacke att vinna respekt och förtroenden är Sverige omfamnat. Därtill har årtionden av insatser för löntagares rättigheter, jämställdhet och samarbeten kring utbildning, hälsa och innovationer, placerat Sverige i en särställning.
I denna nya världsordning är det av avgörande betydelse att det var svenska Gripen som flög över presidentinstallationen i juni förra året och inte ryska MiG.
Sydafrika bygger sitt nationella försvar på JAS-Gripen.
I denna nya världsordning är det av avgörande betydelse att det var svenska Gripen som flög över presidentinstallationen i juni förra året och inte ryska MiG. Det beslutet, valet, ställningstagandet ligger 25 år tillbaka i tiden. Vad hade Sydafrika valt i dag?
Svensk försvars- och säkerhetspolitik kan inte endast utgå från beställningar av vapensystem och bemanning av staber. Skyddet av vår säkerhet och nationella intressen måste i högre grad bygga på svenskt engagemang i länder som har stått Sverige nära och där, till oss, antagonistiska aktörer, försöker ta större plats.
Utrikesdepartementet förmår inte att företräda Sveriges intressen så brett. Inte heller har UD den uppgiften. Den förändrade hotbilden i vårt närområde, måste få konsekvenser för hur vi agerar och närvarar i länder, som är med och formar den nya tredelade globala världsordningen.
Departements- och myndigheters stuprör är i detta en förbannelse som direkt skadar Sveriges intressen. Tillgängliga verktyg måste identifieras och koordineras för att nå resultat.
Om Sveriges regering delar min åsikt, att det är viktigt för vårt lands säkerhet och nationella intressen att, i detta fall: Sydafrika, kvarstår som en stark och pålitlig aktör i kretsen av demokratier, måste det få konsekvenser i styrning av departement och i uppdrag till myndigheter. Ingen myndighet eller något departement är i dag delaktigt i en analys av konsekvenserna av mitt påstående.
Samarbeten kring, forskning, energi, AI, digitalisering, innovationer är också en del av vår säkerhetspolitik. Inte endast främjande och handel. Inte endast en statlig service till företag.
SASUF är namnet på ett unikt samarbete mellan 40 svenska och sydafrikanska universitet. 3 000 forskningsprojekt pågår eller har genomförts inom ramen för SASUF. Det är av avgörande betydelse för svensk relevans inom akademien i Sydafrika. Jag skulle bli överraskad om utbildningsdepartementet ens känner till detta. Om så, har de under fem år missat att visa det för mig.
Noll kontakt. Noll intresse, oavsett regering. Noll.
Jag menar att detta unika samarbete har en tydlig säkerhetspolitisk dimension, vilken helt bygger på enskilda universitets och individers övertygelse och engagemang. Den kinesiska och iranska närvaron växer fram efter strategiska politiska beslut, där regeringar är drivande. Inte på enskilda individers personliga intresse.
Ingen svensk utrikesminister tog sig till Pretoria.
Inte ens direkt kopplat till försvars- och säkerhetspolitik tar Sverige Sydafrika på allvar. Detta trots Gripen-systemet. Under mina fem år som ambassadör har ingen högre militär besökt landet. Jag ser armé-, marin- och flygvapenchefer från ett stort antal länder passera i revy framför mina ögon. Jag har inte kunnat välkomna någon från Sverige.
Under min tid i Sydafrika besökte norska utrikesministrar landet fem gånger för bilaterala samtal.
Ingen svensk utrikesminister tog sig till Pretoria.
Vi har placerat oss på läktaren.
Jag förstår inte varför, men jag vet att det är ett misstag.