När wokekapitalismen löper amok

Föreställ er att en väletablerad men kontroversiell politiker, som under decennier varit folkvald eller samlat betydande väljarskaror bakom sina åsikter, en dag får beskedet att hen inte längre är välkommen som kund i sin bank. Tänk er dessutom att banken läcker uppgifter till media om varför affärsrelationen avslutats och att dessa okritiskt återges. Men att det sedan uppdagas att det handlar om att banken inte vill förknippas med politikerns åsikter.

Det låter osannolikt och uppdiktat, och definitivt inte som något som skulle kunna hända i ett demokratiskt samhälle. Men detta är precis vad som utspelat sig i Storbritannien den gångna månaden. 

Politikern det handlar om är Nigel Farage, arkitekten bakom Brexit och under många år Europaparlamentariker samt partiledare för först UK Independence Party och senare för Brexitpartiet.

I månadsskiftet juni-juli gick Farage ut med nyheten att banken Coutts, den del av storbanken NatWest som hanterar förmögna privatpersoner, informerat honom om att de tänkte avsluta affärsförbindelserna. Farage var snabbt ute och konstaterade att det handlade om hans politiska åsikter.

Initialt var det många som tvivlade på att det var sant. Farage är som så många framgångsrika populister en provokatör som ibland skarvar med sanningen. När BBC sedan rapporterade att anonyma källor från Coutts informerat dem om att orsaken var att Farage inte nådde upp till de kapitalkrav som finns för att vara kund i banken, som är känd för att bland annat ha medlemmar av det brittiska kungahuset som kunder, var det följaktligen många av Farages politiska motståndare som fick sig ett gott skratt.

Men ganska snart visade det sig att det låg en hel del i Farages version av historien. 

***

I de interna dokument som Farage lyckades få ut från banken, och som tidskriften The Spectator publicerat, framgår att bankens tjänstemän menade att Farages åsikter ”stod i konflikt med vår ställning som en inkluderande organisation” och att det borde föranleda ett avslutande av kundrelationen. Att ha Farage som kund sätter bankens anseende på spel, är budskapet man gång på gång återkommer till i dokumenten. 

Det handlar till betydande del om Brexit, men också om Farages åsikter om klimatpolitik och hans kritik av Black Lives Matter och de uppmärksammade statyrivningarna i Storbritannien. Även påståenden om kopplingar till Ryssland, och att Farage skulle ha tagit emot stora summor därifrån, diskuteras men avskrivs som oriktiga. Men inte minst innehåller dokumentet en lång rad svepande formuleringar om att Farage av många uppfattas som rasist och xenofob.

Problemet för banktjänstemännen var att Farages åsikter inte ansågs ligga i linje med bankens värderingar. 

Problemet för Coutts var alltså inte att Farage skulle ha varit en besvärlig eller otrevlig kund eller att det skulle ha skett några olagligheter eller ens förekommit några misstänkta transaktioner. Tvärtom. Problemet för banktjänstemännen var att Farages åsikter inte ansågs ligga i linje med bankens värderingar – eller värdegrund som vi skulle säga i Sverige. 

Det har förstås med tiden blivit allt mer uppenbart att Brexit var precis en så dålig idé, ur ett ekonomiskt perspektiv, som många varnade för. Likväl var det en majoritetsuppfattning i den brittiska väljarkåren att man skulle lämna unionen. Det är dessutom en uppfattning som en betydande del av väljarna fortsätter att sluta upp bakom. Brexitmajoriteten inkluderade sannolikt en hel del av Coutts och NatWests anställda. För även inom den brittiska finanssektorn var det många som omfamnade tanken att Brexit snarare skulle ge branschen en extra skjuts och kunna förvandla London till ett ”Singapore-on-the-Thames”, som det då hette. Att förespråka Brexit må vara ekonomiskt dumdristigt, men det kan knappast betraktas som politisk extremism.

Behandlingen av Farage ska snarare förstås mot bakgrund av den trend, ofta sammanfattad i begreppet stakeholder capitalism, intressentkapitalism, som bygger på idén att företag för att skapa långsiktigt värde måste agera i linje med intressena, inte bara hos aktieägarna, utan också hos det omgivande samhället. Bland institutionella investerare talas det i samma anda om ESG-kriterier (environmental, social, governance) för hur företag arbetar med miljö, social hållbarhet och bolagsstyrning.

Men när du gör andra val, då får du som bekant andra resultat. Och grejen med kapitalismen, världshistoriens överlägset bästa sätt att bygga rika, välfungerande samhällen med lyckligare invånare, är den fria företagsamhetens drivkraft att göra vinst. Sälj fler saker, sälj bättre saker, sälj mer effektivt tillverkade saker – så kommer du att tjäna mer pengar. Förändra drivkrafterna, så kommer du att få andra resultat. Adam Smiths bagare bakade varken brödet av allmän välvilja eller för att få höga ESG-poäng i fondförvaltarnas rankingar. 

När politisk ängslighet flyttar in i företagsledningar och bolagsstyrelser, vilket i särskilt hög grad har skett i den anglo-saxiska världen, kommer man prioritera andra syften än att göra en bra affär. 

Ett rimlig försvar för så kallad wokekapitalism är förstås att det handlar om privata företag som har all rätt att driva verksamheten på det sätt de finner lämpligast. Det är inte förbjudet att göra en dålig affär.

Finanssektorn är den moderna ekonomins, rentav samhällets, blodomlopp. 

Men fallet med Farage tar woketänkandet i näringslivet till en ny nivå. Finanssektorn är den moderna ekonomins, rentav samhällets, blodomlopp. När banker och andra finansinstitutioner på grund av dagspolitiska hänsyn – ofta gentemot små men högljudda aktivistgrupper – diskriminerar mot vissa åsikter eller typer av verksamheter bidrar man därför, medvetet eller ej, till en samhällsutveckling som extremt få vill se. 

Det är i sammanhanget värt att komma ihåg hur institutionella investerare och banker fram till den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 av ESG-skäl drog sig för att investera i eller bidra till försvarsindustrins finansiering. Men vi såg även våren 2022 hur en av de svenska storbankerna gjorde det omöjligt för svenska privatpersoner att bidra till den ukrainska försvarsinsatsen. 

***

I fallet Nigel Farage visade det sig att det var den högsta chefen för NatWest, Dame Alison Rose, som var den anonyma källan. Föga förvånande tvingades hon att avgå några timmar efter att det framkommit. Coutts bad om ursäkt och erbjöd Farage att vara kvar som kund. Rose hade som The Economist konstaterade i en annars återhållsam ledare (om det är någon politiker tidskriften ogillar så är det Farage) brutit mot bankirens främsta regel: skvallra aldrig om kunderna. 

Att hon ändå valde att göra det säger tyvärr något om hur många personer i etablissemangspositioner numera anser sig kunna behandla personer med politiska uppfattningar som avviker från de egna. ”A basket of deplorables” – ”en korg av beklagansvärda” som Hillary Clinton under valrörelsen 2016 beskrev Donald Trumps väljare.

Skulle något liknande kunna hända med en ledande svensk politiker? Nej, säger de man frågar, lite försiktigt. Och så är det förhoppningsvis – tills det händer.