Norge ger politisk dumgirighet ett ansikte

Norge har en förmögenhetsskatt som tas ut med 1,1 procent på nettoförmögenheter över 1,7 miljoner norska kronor. Förmögenhetsskatten har skruvats upp under Jonas Gahr Støres rödgröna regering samtidigt som man höjt skatten på utdelning och tagit bort tidigare möjligheter att reducera den tillgångsmassa som beskattas. Den samlade effekten av skatteförändringarna har blivit att den effektiva skatten fördubblades för vissa under år 2022. Detta resulterade, som väntat, i att många valde att lämna Norge. 

Att vara dumsnål är att fatta beslut styrda av snålhet, trots att de är mer kostsamma än ett klokt agerande hade varit. Den norska regeringen har de senaste åren låtit skattepolitiken präglas av vad som närmast får beskrivas som dumsnålhetens kusin – dumgirigheten. Man har fattat beslut styrda av girighet, trots att de är mer kostsamma än ett klokt agerande hade varit.

Förra året rapporterade norska Dagens Näringsliv att 65 förmögna norrmän lämnat landet på grund av den förda skattepolitiken. 65 personer kanske inte låter så mycket, men bara under 2023 beräknas värden uppgående till nästan 50 miljarder kronor ha försvunnit från Norge som en konsekvens av utflyttningsvågen. 

Lösningen från den dumgiriga, norska regeringen har inte varit att lyssna till kritikerna och rulla tillbaka den skadliga skattepolitiken, utan tvärtom ta strid mot dem som flyttar. För att avskräcka fortsatt utflyttning valde regeringen att föreslå en exitskatt.

I våras presenterade den norska regeringen ett förslag om exitskatt vilket innebär att personer som flyttar utomlands åläggs att betala 37,8 procent i skatt på orealiserade tillgångar över 430 000 kronor. Tidigare undantogs sådana tillgångar från beskattning om de inte såldes inom fem år efter att man flyttat ifrån Norge, men det nya förslaget innebär att man behöver betala skatten direkt, räntefritt över 12 år eller med ränta efter 12 år.

Om entreprenörer tvingas betala skatt på orealiserade värden måste de göra utdelningar och aktieförsäljningar enbart i syfte att betala skatt. 

Om entreprenörer tvingas betala skatt på orealiserade värden kommer det medföra att de måste göra utdelningar och aktieförsäljningar enbart i syfte att betala skatt. Detta blir särskilt betungande för företag som växer men inte gör vinst, vilket ofta är situationen för startups. Aktierna i startups kan vara svåra att sälja och riskerar att tappa mycket i värde, vilket gör dem synnerligen olämpliga att beskatta innan de har realiserats. Något som bland annat fick den norska entreprenören Christer Dalsboe att gå i taket och spela in den nu mer virala sången ”Don’t come to Norway” där han uppmanade investerare och företagare att hålla sig borta. Dålig marknadsföring för landet kan man tycka, och en ekonomisk verklighet som få företagsbyggare kan överleva i.

Men detta faktum är inget man behöver ta i beaktande om man är en regering som styrs mer av girighet än av verklighet.

Den norska tidningen Dagbladet rapporterar från ett kontor tillhörande Sosialistisk Venstreparti (SV) där det blir tydligt vad norska politiker gjort i stället för att lyssna till kritikerna – man har skapat en ”wall of shame” (vägg av skam). 

”Stackars rika människor” raljerar Kirsti Bergstø (SV) medan hon berättar om urklippen som är upphängda på kontorets ena vägg. Klippen utgörs av tidningsartiklar om människor som valt att flytta från Norge på grund av den förda skattepolitiken. Bergstøs förakt för dem är illa dolt, men vad som är än mer utmärkande än hennes förakt är hennes bristande förståelse för vad detta innebär. Även om man är sådan som person att man har ett grundmurat ogillande mot rika människor så borde man vilja undvika att agera på ett sätt som drabbar även mindre bemedlade människor.

När mångmiljardbelopp flyttar ut över landsgränsen och missriktade skatteregler kväver varje innovativ gnista som en våt filt, så uteblir stora skatteintäkter som hade kunnat komma alla till del, även de mindre bemedlade. Detta är en poäng som ofta flyger över huvudet på dem som talar om att ”de rika kan betala mer”. 

Tyvärr är den ogina synen på företagande och de förmögenheter företagsamhet skapar inte bara en dålig Norge-historia. Över västvärlden har liknande tongångar hörts de senaste åren.

Påhejade av allt från Oxfam till Thomas Piketty har politiker uttryckt sig alltmer negativt om de som skapar välstånd. 

Påhejade av allt från Oxfam till Thomas Piketty har politiker av fler färger än mörkaste rött uttryckt sig alltmer negativt om de som skapar välstånd i vårt samhälle. Och Sverige är inget undantag. När Nordea 2017 konstaterade att de hotande höjda skatterna på bankverksamhet skulle tvinga bolaget att flytta huvudkontoret från Sverige uttryckte dåvarande finansminister Magdalena Andersson triumferande att det nog vore rätt bra om Nordea ändå flyttade. Och Vänsterpartiet propagerar för att återinföra den skadliga arvs- och gåvoskatten som de själva var med och avskaffade för 20 år sedan. Socialdemokraterna argumenterar generellt för högre kapitalskatter, och högljutt men diffust om en beredskapsskatt där de rika ska bidra mer. Flera gånger det senaste decenniet har man dessutom kommit dragandes med just en exitskatt. Allt detta mot bättre vetande om hur välstånd skapas och sedan även bygger framtidens välfärd, något som inte ens de gedigna faktaunderlagen i Daniel Waldenströms senaste bok lär ändra på. Rika människor är en tacksam måltavla i den nya populistiska politiska tid vi lever i.

”Jag går inte till jobbet för dessa människor, jag går till jobbet för helt vanliga människor” säger Bergstø till Dagbladet och tydliggör därmed att hon helt missar det faktum att när framgångsrika företag flyttar utomlands så försvinner också betydande arbetsgivare vilket drabbar ”helt vanliga människor”.

Det finns viktiga lärdomar att dra ifrån det norska skräckexemplet. Skattepolitik bör inte utformas efter girighet eller ogillande mot vissa grupper utan vara väl förankrad i verkligheten och väga in vilken effekt den får. När skattepolitiken utformas på ett klokt och välavvägt sätt drar den nytta av att företag startas och växer inom landets gränser. När den är missriktad och felutformad jagar den människor och kapital ut ur landet. Och de som drabbas då är främst inte de som hamnar på en wall of shame på ett partikontor, utan helt vanliga människor.

Utflyttningen av pengar och talanger lär fortsätta och jag törs sätta en bra slant på att inga så kallade enhörningar kommer att skapas i Norge de närmaste åren.