Nu blir Sverige en del av Väst på riktigt 

Jag växte upp i ett Sverige där Nato kändes lika avlägset som Warszawapakten. Världen var uppdelad mellan Väst och Öst och vi stod mittemellan. 

I verkligheten var det förstås närmare till den västliga än till den östliga försvarsalliansen. Med västmakterna delade vi politiskt system, men också i praktiken ekonomiskt system (och försvarshemligheter, men det var inte så känt då). De kulturella influenserna kom från London och Kalifornien, inte från Leningrad. Men för den nationella identiteten var neutraliteten en orubblig konstant, alliansfriheten ett certifikat på den svenska särarten. Nato blev en ”significant other”, som gav konturer och färg åt vår egen självbild. 

EU-medlemskapet 1995 gjorde Sverige till en del av Europa, men inte till en del av Väst. I den svenska debatten inför folkomröstningen var Nato frånvarande. Visst larmade EG-motståndarna om planerna på, och konsekvenserna av, det västeuropeiska försvarssamarbetet. Men hotbilden fäste aldrig riktigt. Vi anslöt ju med de likaledes neutrala Finland och Österrike. EG var tågluffarnas och bilsemestrarnas politiska överbyggnad. Ett sätt att göra livet enklare och bättre. EG var fred, frihet och löftet om aldrig mera krig; Nato förblev en militärallians och löftet om skydd mot ett angrepp som ingen förstod varifrån det skulle komma.

För de postkommunistiska staterna, de som hade erfarenhet av sovjetisk ockupation, var rangordningen omvänd.

För de postkommunistiska staterna, de som hade erfarenhet av sovjetisk ockupation, var rangordningen omvänd. Först säkerheten i Nato, så snabbt som möjligt, sedan friheterna och möjligheterna som hägrade vid slutet av den ofta smärtsamma och inrikespolitiskt komplicerade EU-anpassningen.

I den svenska opinionen hände länge ingenting. Motståndet mot Nato var kompakt under 1990-talet och 2000-talets första decennium. Endast var femte väljare var positiv till medlemskap. Först några år in på 2010-talet började anhängarna komma ifatt motståndarna. Opinionsläget var sedan relativt stabilt, trots en gradvis partipolitisk positionsförflyttning, fram till Rysslands storskaliga anfall av Ukraina våren 2022. 

Säkerhetspolitik och identitetspolitik hänger ihop. Det svenska Nato-inträdet motiveras främst av säkerhetspolitiska överväganden men får konsekvenser för vår självbild och för andras bild av oss. Dels genom att vi lämnar den neutralitet som så länge varit definierande. Dels genom att vi nu kommer att ingå i ett nytt sammanhang, en ny gemenskap, med rent existentiella förpliktelser mot andra nationer.

Det är en av de stora förändringarna i Sveriges moderna historia. Visst har den föregåtts av ett gradvis närmande med gemensamma övningar, toppmöten och militära insatser. Men medlemskapets historiska tyngd är odiskutabel. 

Har det givet detta varit för lite diskussion? Har beslutet drivits fram i panik över rädsla för Putins agerande? Nej. Man kan förstå att Nato-skeptiska socialdemokrater har synpunkter på de interna processerna i det egna partiet. Det såg inte vackert ut utifrån, förmodligen var det ännu smutsigare på insidan. Men för svensk del är den demokratiska legitimiteten i Nato-inträdet fläckfri. Både den förra och den nuvarande regeringen gick till val på att fullborda medlemskapet; endast drygt var tionde väljare röstade på ett parti som även efter Putins anfallskrig ville något annat. Argumentationen har varit mestadels saklig (man kan jämföra med mängden pinsamheter som utlovades från ja-sidan i folkomröstningarna om EG och euron). Alla opinionsmätningar bekräftar att stödet är kompakt över nästan hela väljarkåren.

Patrik Oksanen menar att vi ändå har den största förändringen framför oss, efter ratificerandet: “den som sitter i våra huvuden”. Att vilja bli medlem är en sak, att vara det på riktigt är något annat.

Sveriges viktigaste bidrag till Nato är geopolitiskt.

Men jag tror att en stor del av denna mentala anpassning redan har skett. Om Nato för 40 och 30 och kanske även 20 år sedan var symbolen för det Väst som Sverige inte riktigt var en del av så är läget nu annorlunda.

Efter uppgörelsen mellan Turkiet, Sverige och Nato kvällen före toppmötet i Vilnius återstår nu rimligen bara formalia innan Sverige släpps in efter vad som blivit en av organisationens mer utdragna utvidgningsprocesser. Nato har rentav fler utvidgningar än EU bakom sig: tio totalt (med Sverige), varav sju sedan det kalla krigets slut. Hela femton länder har gått med mellan 1999 och 2023. Ungern, som tillsammans med Turkiet, tvekat in i det sista inför ratificeringen av det svenska medlemskapet, blev själva medlemmar 1999, fem år innan EU-medlemskapet, tjugofyra år före Sverige. Länder som Nordmakedonien, Albanien och Montenegro har redan gjort sig hemmastadda. När Sverige nu kommer med är det därför som en av Natos sista medlemmar (Ukraina återstår förstås, kanske ytterligare ett par länder i en vagt avlägsen framtid). 

Sveriges viktigaste bidrag till Nato är geopolitiskt, det bör ödmjukt erkännas. Visst tillför vi värde i form av vår militär, vår demokrati och vår historia. Men först och främst äger vi ett stort strategiskt värde genom vår långa kust mot Östersjön. 

Med medlemskapet punkteras därmed slutligen Stefan Löfvens bisarra idé om ”geografiskt tomma ytor”. Det var en mental kartbild hämtad från en parentes i Europas historia. Idag är terrängen förändrad, kontinenten har få militärstrategiska ytor som inte ingår i Nato eller betalar priset för att stå utanför. För Sverige är medlemskapet historiskt, men också en fullt logisk utveckling givet inte bara det senaste årets förändring av det säkerhetspolitiska läget i Europa, utan också de senaste decenniernas förändring av den svenska självbilden.