Nu förändras USA:s Taiwanpolitik

Under Xi Jinpings tid vid makten har tonläget och hoten mot Taiwan trappats upp avsevärt. Kinesiska stridsflygplan kränker återkommande Taiwans luftvärnsidentifikationszon och i juni kolliderade nästan ett amerikanskt stridsfartyg med ett kinesiskt i Taiwansundet – efter en aggressiv gir från det sistnämnda. För att förstå vad som ligger bakom den ökade kinesiska aggressiviteten mot Taiwan måste man också förstå de principer som utarbetades bilateralt inför USA:s erkännande av Folkrepubliken Kina 1979 – och hur dessa i dag håller på att förändras.

När Kinas kommunistparti gick vinnande ur det kinesiska inbördeskriget och utropade Folkrepubliken Kina 1949, flydde Republiken Kinas ledare Chiang Kai-shek till Taiwan med sina nationalisttrupper. Från ön, vilken hade varit en japansk koloni mellan 1895-1945, fortsatte Chiang Kai-sheks regering att göra territoriella anspråk på hela fastlandskina. Det var också regeringen i Taipei som fortsatte att representera Kina i internationella sammanhang, exempelvis i FN fram till 1971, och som stöddes av USA.

*** 

Den sino-sovjetiska splittringen under 1960-talet öppnade dock dörren för andra strategiska övervägande i Washington. När de två kommunistiska länderna gled allt längre från varandra såg amerikanerna möjligheten att spela de två diktaturerna mot varandra genom den klassiska devisen, “min fiendes fiende är min vän”. Som ett led i att etablera diplomatiska relationer behövde dock Taiwan-frågan lösas, vilket resulterade i formulerandet av den så kallade ”ett-Kina-policyn” 1972 – och etablerandet av formella diplomatiska relationer 1979.

Ett-Kina-policyn innebär att USA formellt noterar Folkrepubliken Kinas hållning att de är den enda legitima företrädaren för Kina, inklusive ön Taiwan. Detta trots att Taiwan är en de facto självständig stat med ett väletablerat våldsmonopol och självständiga institutioner. Genom att notera Kinas hållning om överhöghet över Taiwan kan USA och Kina upprätthålla formella diplomatiska relationer under villkor som anses vara acceptabla för båda parter.

Ett-Kina-policyn understöds av USA:s strategiska tvetydighet, genom vilken USA varken bekräftar eller dementerar att de kommer att ingripa militärt om Folkrepubliken försöker ta kontroll över Taiwan med våld. 

Den strategiska tvetydigheten är tänkt att verka avskräckande mot både Kina och Taiwan.

Den strategiska tvetydigheten är tänkt att verka avskräckande mot både Kina och Taiwan. Mot Kina genom att de riskerar en direkt militär konfrontation med USA om de skulle försöka ta Taiwan med våld, och mot Taiwan genom att de inte vet om USA skulle komma till deras försvar om de förklarar sig självständiga – något som Peking omöjligen hade kunnat acceptera utan att ta till våld. På detta sätt bibehålls en etablerad status quo, vilket innebär ett de facto självstyre för Taiwan, med en de jure fastländsk överhöghet. 

För att den känsliga balansen ska bibehållas krävs det dock att USA förmår projicera att de negativa konsekvenserna som en fastländsk attack skulle medföra, är så höga att de tydligt överväger de positiva konsekvenserna som ett införlivande av Taiwan skulle tillföra Peking. 

Sedan Xi Jinping kom till makten har dock Kina blivit allt mer risktolerant och den kraftiga ökningen av militärbudgeten har minskat gapet mellan den kinesiska och amerikanska militärens förmågor. Det debatteras om Kina redan har eller snart kommer att ha militär förmåga att gå vinnande ur en direkt militär konfrontation med USA över Taiwan – givet öns geografiska läge mindre än 13 mil från Kinas fastland. 

***

I ljuset av Kinas ökade militära förmågor och villigheten att acceptera risk, har också vissa amerikanska statsvetare och strateger börjat förorda en övergång till strategisk klarhet. Detta skulle i så fall innebära att USA förbinder sig att försvara Taiwan och tydligt kommunicerar detta. 

Förespråkare för strategisk klarhet menar att detta skulle verka avskräckande då risken för en direkt stormaktskonfrontation skulle öka så kraftigt att Peking omöjligen skulle vara villig att bära risken som en militär invasion av Taiwan skulle innebära. Samtidigt kommer det dock med en ökad risk att Taiwan förklarar självständighet eller nedprioriterar sitt eget försvar – förvissade om USA:s beskydd.

CSIS:s Kina-projekt ChinaPower, rapporterade i slutet av 2022, att hela 77 procent av de 64 tillfrågade Kinaexperterna i rapporten, bedömer att fastlandskina skulle invadera inom sex månader ifall Taiwan förklarde sig självständigt.

Vissa hävdar dock att USA redan har övergått till strategisk klarhet. 

Detta innebär också att krig sannolikt skulle bryta ut mellan USA och Kina ifall Taiwan förklarade sig självständigt till följd av en amerikansk omläggning till strategisk klarhet. USA skulle också ha begränsade möjligheter att backa från sitt åtagande att försvara Taiwan, utan att också förlora all sin trovärdighet. Något som skulle påverka relationerna med allierade, och inte minst tilltron till försvarsgarantierna inom ramen för NATO.

Vissa hävdar dock att USA redan har övergått till strategisk klarhet. Detta i ljuset av de minst fyra uttalanden som president Biden gjort om att USA kommer att försvara Taiwan vid en attack – även om det senare dementerades av Vita husets talespersoner att någon officiell policy-förändring skulle ha skett. 

Ovannämnda rapport från ChinaPower slog också fast att alla 64 experter ansåg att Peking redan förutsätter att USA skulle komma till Taiwans stöd vid en fastländsk invasion. De är dock oense om vilka kostnader som USA är beredd att bära, vilket figuren nedan vittnar om.  

Även USA-allierade Japan, en betydande regional makt, har stärkt sin retorik gällande Taiwan – även om de officiellt vidhåller ett förhållningssätt som påminner om USA:s strategiska tvetydighet. Samtidigt har Japan ökat sin försvarsbudget kraftigt – med hisnande 26 procent bara i år. Detta som en del av den ambitiösa planen att fördubbla försvarsbudgeten på fem år, vilket effektivt skulle göra Japans försvarsbudget till världens tredje största – efter USA och Kina.

Skiftet tyder på en kraftig omvärdering av hotbilden mot Japan.

Den kraftigt ökade militära ambitionen är det i särklass största skiftet för japansk försvarspolitik sedan andra världskrigets slut för snart 80 år sedan. Dess plötslighet och ambitionsnivå har också höjt en del ögonbryn, eftersom Japan redan har en av de högsta och växande statsskulderna i den industrialiserade världen. De har inte heller lyckats möta sina rekryteringsbehov sedan 2014. 

Skiftet tyder på en kraftig omvärdering av hotbilden mot Japan, vars realistiska möjlighet att hålla sig utanför en direkt militär konfrontation mellan USA och Kina om Taiwan, också ter sig tveksam. Detta med tanke på att stora delar av den amerikanska militären i området utgår från militärbaser belägna på de japanska öarna. 

Ett av de största arven från tidigare japanske premiärministern Shinzo Abe, sägs vara hans omstöpande av relationen till Taiwan. Under hans rekordlånga tid som premiärminister (2006-2007, 2012-2020) löstes territoriella konflikter mellan öarna, och redan 2015 började han referera till Taiwan som en “viktig partner” och “dyrbar vän”. År 2021 argumenterade han vidare för att “en taiwanesisk kris är en japansk kris, och därför en kris för den japansk-amerikanska alliansen”, en tråd som sittande premiärminister Fumio Kishida verkar ha spunnit vidare på när han 2022 varnade för att “dagens Ukraina kan vara morgondagens Östasien” – åsyftandes Taiwan.

***

Även om de underliggande strategiska antagandena i Peking inte nödvändigtvis har förändrats, så finns det de som hävdar att den ökade strategiska klarheten från både Japan och USA, har blivit en allt större nagel i ögat på regimen i Peking. Det ökade japanska och amerikanska stödet gentemot Taiwan kan också uppfattas som legitimitetsskapande för regeringen i Taipei, något som ur Pekings synvinkel undergräver de principer som ligger till grund för den amerikansk-kinesiska relationen. 

Fastlandskinas kärvande ekonomi och demografiska kris riskerar också att utvecklas till en så kallad “peaking power trap”, där Kina blir allt mer risktolerant kortsiktigt. Jag har tidigare skrivit om fenomenet, och hur risken kan summeras med (ö)kände tyska generalstabschefen Helmuth von Moltkes ord innan första världskrigets utbrott; om att det är nödvändigt att “besegra motståndaren medan vi fortfarande har en chans”, även om det innebar att “provocera fram ett krig i närtid”. 

Med ett stundande taiwanesiskt val och höjda insatser från alla parter kan man bara hoppas på att ledarna i Peking kan sin historia – och att USA, med allierade, förmår att avskräcka Kina från att starta ett krig över Taiwan. Ett amerikanskt misslyckande eller en kinesisk missbedömning skulle få förödande konsekvenser för världen.