Samhälle Essä
Nu måste Sverige utmana Macron om EU
Om vi vill slå vakt om försiktighet med EU-budgeten, konkurrens på den inre marknaden och frihandel behöver Sverige lägga fram en egen vision för EU:s utveckling och samla likasinnade länder för att genomföra den. Det skriver Hannes Berggren apropå Frankrikes president Emmanuel Macrons Sverigebesök i veckan.
I morgon, tisdagen den 30 januari, kommer kungen och regeringen att med pompa och ståt ta emot Frankrikes president Emmanuel Macron. Efter att ha samarbetat i EU om behovet av kärnkraft talas det nu att fördjupa samarbetet mellan Frankrike och Sverige på områden som innovation, handel och investeringar.
Det är för all del positivt att den svenska regeringen ägnar mer tid åt att spela en aktiv roll inom EU. Men det vore ett misstag att låta samarbetet kring kärnkraft leda till att Sverige närmar sig den franska idén om hur EU bör utvecklas. I själva verket behöver Sverige lägga fram en EU-vision som kan utmana Macrons linje.
***
”Jag har kommit för att prata om Europa.” Så inledde Emmanuel Macron sitt uppmärksammade tal på Sorbonneuniversitetet 2017. I talet lade den franske presidenten fram en rad idéer som sedan dess påverkat EU:s utveckling. Exempelvis föreslog han att Frankrike och Tyskland skulle leda unionens utveckling tillsammans, vilket exemplifierats i att EU-kommissionens ordförande efter EU-valet 2019 utsågs genom en överenskommelse mellan de två ländernas ledare. Det i motsats till den då etablerade processen där europeiska partier fått utse sina ledarkandidater genom det så kallade ”spitzenkandidat”-systemet.
Även i EU:s politiska inriktning har delar av Sorbonne-talet blivit besannade.
Även i EU:s politiska inriktning har delar av Sorbonne-talet blivit besannade. Det gäller bland annat Macrons idé om att öka EU:s investeringar med hjälp av den gemensamma budgeten. Dessutom har handelshinder föreslagits, inte sällan under paraplyet av den europeiska ”suveränitet” och ”autonomi” som Macron efterfrågade i sitt Sorbonne-tal. Det är förslag som riskerar att ekonomiskt skada såväl europeiska länder som EU:s allierade.
Macron uttalade med andra ord sin politiska vision för Europa och skred sedan till verket. Vissa ansatser har gjorts för att balansera utvecklingen, men inget initiativ har samlat nog kraft för att sätta EU:s agenda eller påverka utnämningar till unionens tunga poster.
***
Genom kriser, pandemi och klimatomställning har Frankrikes svar varit entydigt: det behövs mer pengar. Därför drev man under pandemin igenom att unionen för första gången drog på sig gemensam skuldsättning, under initiativet Next Generation EU – ett namn som påminner om framtida generationers ansvar att betala tillbaka skulden. Utvecklingen motarbetades förgäves av Sverige och de andra länderna i den så kallade frugala fyran – Danmark, Nederländerna och Österrike – som till slut tvingades kompromissa kring storleken på upplåningen i stället för att kunna stoppa den.
Även EU:s regler för när och hur medlemsländer får betala ut statsstöd har luckrats upp sedan pandemin. EU-ländernas utgifter för statsstöd har trefaldigats från 2015 till 2021: från 102,8 miljarder euro till 334,54 miljarder euro.
Större medlemsländer, som Frankrike och Tyskland, kan stötta sina företag med större subventioner, vilket riskerar att missgynna och slå ut bättre presterande företag i mindre länder. Till exempel har Tyskland delat ut hälften av allt statsstöd under Temporary Crisis and Transition Framework (TCTF), ett ”tillfälligt” program som redan förlängts flera gånger.
Sverige behöver stoppa den här typen av program och insistera på regler som kraftigt begränsar medlemsländernas möjlighet att betala ut statsstöd. Annars riskerar stöden snart att bli det största konkurrenshindret för Sverige och andra mindre medlemsländer.
Annars riskerar statsstöden snart att bli det största konkurrenshindret för Sverige och andra mindre medlemsländer.
Samtidigt som statsstöden ökat har flera EU-länder – inte minst Frankrike – fortsatt bygga upp redan höga statsskulder. I stället för en åtstramning har reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten i vissa hänseenden blivit mindre hårda. Sverige behöver därför använda de egna erfarenheterna från 90-talsreformerna och insistera på en ekonomisk sanering av misskötta finanser i medlemsländerna. Det är särskilt viktigt inför den kommande utvidgningen, där bland annat Ukraina och flera länder på Balkan förväntas ansluta sig till EU, vilket är positivt men också kommer att kosta.
Den planerade utvidgningen ger även en möjlighet att se över utgifterna i EU:s budget. Ett sådant område är den gemensamma jordbrukspolitiken, där inträdet av Ukraina skulle ändra fördelningen av unionens jordbrukssubventioner. Att minska stödet skulle vara positivt, då det fortfarande utgör en av EU-budgetens största utgifter. Dessutom går mycket av bidragen fortfarande till relativt få, mycket stora mottagare, vilket utgör ett konkurrenshinder för såväl mindre aktörer som producenter utanför unionen.
***
Teknisk utveckling skapar ökat välstånd och nya lösningar. Den skapar också nya branscher, med nya varor och tjänster, vilket kräver nya harmoniseringar och liberaliseringar. Därför blir den inre marknaden, ett av EU:s mest lyckade projekt, aldrig färdigt utan kräver kontinuerlig utveckling. Tyvärr har innevarande mandatperiod saknat en ambitiös agenda för den inre marknaden. I stället har EU-kommissionen under den franske kommissionären Breton introducerat en lång rad nya regleringar, som ofta gjort handeln på den inre marknaden krångligare. Det är en misslyckad utveckling för den marknad som Bretons nyligen avlidne landsman Jacques Delors skapade.
I sitt sista State of the European Union-tal för mandatperioden lovade Ursula von der Leyen en minskad administrativ regelbörda om minst 25 procent, samtidigt som utredningar för inre marknaden och konkurrenskraft annonserades. Det bör firas som ett resultat av att Sverige förde upp frågorna på EU:s agenda under sitt ordförandeskap. Samtidigt får den svenska regeringen inte glömma att projekten kommer kräva fortsatt flitig uppvaktning för att lyckas.
Stärkta av framgångarna under ordförandeskapet bör Sverige ställa höga krav på nästa EU-kommission. En mer ambitiös inre marknad behövs främst inom tre områden. För det första den digitala inre marknaden, där till exempel ytterligare harmoniseringar skulle kunna bana väg för företag att tillhandahålla nya tjänster (inte minst AI-baserade sådana). För det andra den gröna inre marknaden, där regelförenklingar behövs för att företag ska kunna ta fram och skala upp klimatsmarta lösningar. Och för det tredje att EU behöver en riktig kapitalmarknad, som är integrerad nog för att kunna finansiera klimatlösningar, skala upp teknologiska bolag och ta sig an framtidens utmaningar.
***
Även i unionens externa handelspolitik har liberaliseringarna saktat ned. I enlighet med det brott mot dåvarande handelspolitik som Macron eftersökte i sitt tal 2017 har unionens prioriteringar i handelsförhandlingar gått från att försöka utvidga frihandeln till fler marknader, till att i dag fokusera mer på att exportera den egna synen på regleringar. Enligt den så kallade ”Brysseleffekten” – en teori att EU har förmågan att ensamt forma globala regler – försöker EU-kommissionen att unilateralt utforma lagstiftning och standarder för att sedan sprida dem till övriga världen. De länder som inte utformar sina lagar på samma sätt riskerar att uteslutas från den värdefulla europeiska marknaden.
Detta riskerar att skada relationen med allierade länder med andra regleringar. Men det drabbar också europeiska konsumenter och företag som annars hade kunna dra nytta av tjänster och produkter från länder utanför unionen. Därmed har ”Brysseleffekten” allt mer börjat bli till ”Brysseldefekten”.
Därmed har ”Brysseleffekten” allt mer börjat bli till ”Brysseldefekten”.
Samtidigt har takten i förhandlingen av nya handelsavtal saktat ned. EU har i dag svårigheter att få igång förhandlingar med Indien, medan förhandlingarna med Australien avstannat. Färdigställandet av frihandelsavtalet med Mercosurländerna har dröjt, samtidigt som Kina blivit Sydamerikas största handelspartner. Det är anmärkningsvärt då flera av de politiska käpphästar som i dag bromsar förhandlingarna rättfärdigats med mål som att öka säkerheten, trygga försörjningen av viktiga råvaror, eller värna hållbarhet. Det är tre mål som alla skulle kunna hjälpas av ökad ekonomisk integration med Mercosur, Australien och Indien.
Därför bör Sverige nästa mandatperiod kräva ett större fokus på frihandel, vilket inte minst betyder att prioritera förhandlingen och ratificeringen av nya handels- och investeringsavtal. I arbetet med EU:s ekonomiska säkerhet, som sannolikt förblir en viktig fråga under nästa mandatperiod, måste Sverige också insistera på att unionen både blir rikare och mer säker genom djupare ekonomisk integration med fler länder. Det inkluderar att utveckla standarder gemensamt med andra länder och att kunna erkänna regleringar hos likasinnade handelspartners i syfte att sluta djupare frihandelsavtal.
***
I juni är det val till Europaparlamentet och tyvärr är få svenska kandidater profilerade inom budgetdisciplin, marknadsdriven utveckling och frihandel. Sådana röster behövs i ett Europaparlament som är allt mer övertygade om “Bryssel-effekten”.
Än viktigare än vilka som väljs in i Europaparlamentet är dock hur den svenska regeringen agerar i ministerrådet och Europeiska rådet. Bristen på en alternativ vision för EU:s utveckling har gett fritt spelrum till Emmanuel Macron och hans följeslagare. Förhoppningsvis kan valrörelsen 2024 ändra på det och ge Macrons idéer ett frihetligt svar.
Sverige skulle kunna gå i bräschen för en allians av medlemsländer som främjar marknadslösningar både på den inre marknaden och i handel med andra delar av världen, som minskar regleringar, byråkrati och snedvridande industristöd. En positiv bieffekt av en allians skulle samtidigt vara att unionens borgerliga väljare får ett alternativ till EU-skeptiska partier.