”Offerstatus ger makt”

– Offerstatus har blivit en sorts valuta, och det är en otroligt farlig sådan. En hel generation unga människor uppmanas nästan att sträva efter offerstatus, att tänka på sin sårbarhet som ett sätt att vinna socialt erkännande.

Claire Fox är chef för den Londonbaserade tankesmedjan Institute of Ideas, som verkar för ”öppen och robust offentlig debatt”. Hon lever upp till det. När jag första gången hörde talas om henne hade hon just givit ut en bok där allt från titeln (‘I Find that Offensive’) till förlagets namn (Biteback Publishing) osade brandfackla. Strax därefter kallade hon Generation Snowflake – en smått nedlåtande term för de lättkränkta ungdomar som samtidigt lyckas vara känsliga nog att inte kunna hantera ett felaktigt pronomen, och krigiska nog att vilja förbjuda dem – för ett ”hyperängsligt, lättkränkt, fördömande, överkänsligt Frankensteins monster”.

Att jag ville träffa henne var med andra ord självklart.

Det är ‘I Find that Offensive’ som har lett oss in på offerstatus-spåret. Enligt boken finns det ett par olika förklaringar till Generation Snowflake. Jakten på offerstatus är en av dem.

– I stället för att vinna respekt för något man har åstadkommit, säger man i dag att man har drabbats av det ena och det andra. Jag är till exempel kvinna och kommer från en arbetarklassbakgrund. Det är inte något mer än de omständigheter jag råkade födas till, men det ger mig… Låt oss kalla det offerpoäng.

– Det leder till en sorts tävlan om offerpoäng, som teoretiseras som intersektionalitet. Man börjar säga att ”Visst, Claire, du är kvinna och du kanske kommer från en arbetarklassbakgrund, men nu är du medelklass vilket gör dig privilegierad. Och dessutom är du vit, vilket gör dig mer privilegierad än den svarta kvinnan bredvid dig.” Som kanske i sin tur är mer privilegierad än den lesbiska svarta kvinnan bredvid henne, och så vidare.

”Metoo-kampanjen är ett perfekt exempel på hur man nästan uppmuntras att säga ’Jag är också ett offer’.”

Denna intersektionalitet har i sin tur givit upphov till idén att vissa grupper behöver kompenseras för sin offerstatus. Exempelvis, menar Claire Fox, kräver vissa grupper inte bara rätten att tala, utan rätten att bestämma vilka som får tala – och vilka som inte ska få tala.

– Det skapar en atmosfär där människor använder sin offerstatus för att tävla med varandra och tysta varandra, och i processen avskaffar man universalism, humanism och individualism.

Och så kastar sig Claire Fox, utan minsta tillstymmelse av oro för att vara kontroversiell, in på ett av de allra känsligaste ämnena som diskuteras i dag.

– Metoo-kampanjen är ett perfekt exempel på hur man nästan uppmuntras att säga ”Jag är också ett offer”. Det är ett sätt att samla offerpoäng – inte cyniskt, för folk ser det inte så, men i praktiken. Och därigenom relativiserar man faktiskt, ironiskt nog, allvaret i vad Harvey Weinstein anklagas för.

Hur då?

– Genom att bredda definitionen av vem som är ett offer. Jag kan inte säga att jag är särskilt överraskad att en Hollywood-mogul beter sig såhär mot kvinnor, men hur som helst: Om bara en fjärdedel av det som sägs om Harvey Weinstein är sant är det uppenbart att han är ett sexuellt rovdjur. Vad han anklagats för är så mycket värre än att någon försöker kyssa en på fyllan i en nattklubb, men även det är något som nu inkluderas i metoo-hashtaggen. Någon raggar på någon som inte vill bli raggad på. Det kan vara dumt beteende av en full pojke, men det är knappast ett sexuellt övergrepp.

Sådan far, sådan son

Det är inte bara narcissistisk identitetspolitik som bär ansvaret för Generation Snowflakes behov av trygga rum och trigger warnings. Enligt Claire Fox är roten till problemet hennes egen generation.

– Unga människor har i alla tider känt sig desorienterade och ängsliga. Det är en del av att växa upp. Vuxnas roll i sammanhanget är att lugna och berätta att världen inte är en så farlig plats. Men de senaste 10–15 åren har vuxna inte fyllt den rollen.

Föräldragenerationen tenderar nämligen att se sig själv som offer för omständigheterna. Och upplever man att man inte har kontroll över sitt eget livsöde, börjar man uppleva alla möjliga saker som skulle kunna påverka detta livsöde som hotfulla. Man utvecklar en rädsla, som man sedan för vidare till yngre generationer.

”I dag kan man bli utjagad ur möblerade rum för att man sagt något ’transfobiskt’, om man av misstag råkar använda fel pronomen i en konversation.”

– Ta fetmapaniken som pågår just nu, till exempel. Vi har fått för oss att varje barn kommer att dö före trettio eftersom de äter för mycket, så vi lanserar stora kampanjer för att förebygga det. Tänk dig att du är ett barn bland vuxna som sprider panik på det här sättet, att du får höra att du kommer att dö om du äter fel saker. Staten detaljstyr individers liv – i stället för att besvära sig med att göra något politiskt nyttigt – och det slutar med att den underblåser rädslor och sedan erbjuder hjälp.

– Klimathotet är ett annat exempel. Rent instinktivt ser vi inte på det som ett tekniskt problem att lösa, utan en orsak till panik. Vi lär nästa generation att världen är ett farligt ställe, inte något de kan hantera.

Kan det inte vara ett naturligt resultat av det materiella välstånd vi uppnått i västvärlden? Kanske politiker och föräldrar oroar sig över relativa småsaker i brist på större saker att bekymra sig för?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att välstånd medför en oförmåga att hantera den moderna världen. Visst, man kan utmåla det som en sorts bortskämt västerländskt fenomen, avskriva det som medelklassbarn som inte har något vettigare att oroa sig för, men då missar man vidden av vad som pågår. Dessutom innebär det att man demoniserar modernitet och välstånd. Historiskt sett finns det ingen orsak att föreställa sig att man blir ängslig, paranoid och rädd bara för att man har det bra ställt. Varför skulle det hända?

Frihet för alla eller frihet för ingen

Claire Fox var tidigare en ledande medlem av trotskistiska Revolutionary Communist Party och drev tidningen Living Marxism. I dag skriver hon om yttrandefrihet i tidningar som konservativa Spectator, och talar lika positivt om ekonomisk utveckling som vilken marknadsliberal som helst. Jag frågar vad som förändrades; hon svarar ”ingenting”. Hon är fortfarande vänsterlibertarian och marxist. I stället är det vänster-höger-skalan som har slutat vara ett meningsfullt sätt att beskriva hur samhället är organiserat.

– Jag allierar mig med de människor, oavsett vilken etikett de sätter på sig, som är för frihet och ekonomisk utveckling. I dag finns det många som säger ”Jag tror på frihet – men självklart måste vi begränsa den i det här eller det där fallet”. Det är inkonsekvent. Man måste våga hålla fast vid principen. Endera så har alla yttrandefrihet, eller så finns ingen yttrandefrihet. Det går inte att säga ”yttrandefrihet för mig men inte för dig”.

Ändå är det just vad man gör på allt fler ställen i samhället. Sprickan mellan den kosmopolitiska, liberala eliten och dem som känner sig förbisedda av etablissemanget är lika närvarande i England som i Sverige. Den är inte bara kulturell och politisk utan tar sig också, menar Claire Fox, rent språkliga uttryck.

– I dag kan man bli utjagad ur möblerade rum för att man sagt något ”transfobiskt”, om man av misstag råkar använda fel pronomen i en konversation. Eller om man använder en förlegad terminologi. Ska det vara HBT? HBTQ? HBTQIA? Den korrekta formuleringen ändras så snabbt att folk knappt kan hänga med.

”Strunta i att bränder kan döda dig. Vad myndigheterna bryr sig om är att övervaka vad personerna som kan rädda ditt liv använder för språk.”

Tendensen att övervaka och kontrollera andras språkbruk började vid universiteten. De brittiska är på många sätt värre än de svenska; exempelvis kan den som har det tvivelaktiga nöjet att läsa en kurs i religiös aktivism vid University of Hull få se sitt betyg falla om hon skriver ”han” i stället för ”hen”. Flera andra universitet har infört ”genuskänsliga” språkkompendier som uppmanar eleverna att undvika kränkande ord som mankind, manpower och forefathers.

Därifrån har språkfixeringen spridit sig ut i samhället. Bland unga britter är andelen som studerar vid universitet ännu högre än i Sverige, 52 procent i gruppen 25–34 år enligt OECD, vilket innebär att allt fler tillägnar sig samma språkbruk – och samma vana att kontrollera vad andra säger, så att de vid behov snabbt kan ta avstånd.

– Man måste ständigt vara på sin vakt så man inte blir utpekad för att ha sagt fel sak. Och det är alltså de som blir invigda i det politiskt korrekta språket vid universitetet. De miljoner och åter miljoner britter som inte är insatta i de här språkliga ritualerna har inte en chans. Samtidigt kommer de i kontakt med den här språkliga övervakningen överallt i sin vardag, eftersom allt fler arbetsplatser, lokala myndigheter, chefer och kollegor anammar den här kontrollen av andras språkbruk.

Jag hinner inte ens nämna Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, där ”den manligt märkta kulturen” anses vara ett stort problem inom brandkåren, innan Claire Fox fortsätter:

– Ta brandkåren, till exempel. Det pågår stora kampanjer just nu för att hindra brandmän från att skämta med varandra på arbetsplatsen, eftersom det anses finnas en risk för olämpliga skämt. I praktiken säger man att när brandmän driver med varandra eller har mörk humor är det tecken på verkliga problem med homofobi, vardagsrasism och vardagssexism.

– Strunta i att bränder kan döda dig. Vad myndigheterna bryr sig om är att övervaka vad personerna som kan rädda ditt liv använder för språk.

Motreaktionen

I somras skrev Google-ingenjören James Damore ett PM om åsiktskorridoren hos sin arbetsgivare. Bland annat ifrågasatte han påståendet att ojämn könsrepresentation måste bero på diskriminering. Googles reaktion på hans försök att väcka debatt var att avskeda honom.

Jag frågar Claire Fox vad hon tror den sortens agerande får för följder. Tystnadskultur?

Hon skakar på huvudet.

– Tvärtom. Den sortens ofrihet att yttra sig kommer att driva folk under jorden, in i sina egna kretsar. Och där finns den sortens löjeväckande personer som Milo Yiannopolous, som driver på och uppmuntrar till trollbeteende. Det är det som blir resultatet, folk slår bakut.

”Det kommer alltid att finnas personer som är blott alltför beredda att utnyttja motreaktionen mot den politiska korrektheten.”

Är det orsaken till den höga acceptans för vulgärt språkbruk som till exempel utmärker Donald Trumps anhängare?

– Ja. Det är vad som händer om man sanerar den offentliga debatten så mycket att man inte kan säga någonting utanför en väldigt smal strömfåra. Det är så man skapar troll. De är en motreaktion mot den politiska korrektheten. Och det kommer alltid att finnas personer som är blott alltför beredda att utnyttja den motreaktionen.

Finns det något att göra åt det?

En uppgiven suck vore inte ett orimligt svar på min fråga. I stället sträcker sig Claire Fox omedelbart efter ett röd-vitt-svart häfte. Det är programmet för Battle of Ideas, Institute of Ideas stora årliga debattfestival. Det finns nog inte ett kontroversiellt ämne som de över hundra paneldebatterna inte kommer att avhandla. ”Free speech allowed”, står det på omslaget.

Om offerstatus har blivit en valuta, finns det fortfarande ställen där den inte är gångbar.