Samhälle Krönika
Omgiven av idioter
För regeringens jämlikhetsutredare Per Molander är de senaste decenniernas samhällsutveckling, från stigande reallöner till valfrihet i välfärden och Liberalernas ovilja att vara ett stödparti till Socialdemokraterna, resultatet av illvilja och dumhet, skriver Fredrik Johansson.
Slaget om framtiden är nästan alltid också ett slag om historien. Varför vi hamnat där vi är i dag anses ge ledning för hur vi ska gå framåt. Den mänskliga civilisationen är en lång och prövande process, där erfarenhet läggs till erfarenhet och där gamla misstag förhoppningsvis inte upprepas.
Men i samhällsdebatten ses historien också genom prismor av idéer och åsikter. Den tolkning som vinner i den politiska debatten är sällan helt befriad från sina egna idémässiga utgångspunkter. Ibland är politiseringen av historien mer vag och slentrianmässig, ibland uttalat ideologisk. Marxismen försökte som bekant göra vetenskap av historieutvecklingen och ur den bestämma framtiden.
Vår tid är inget undantag. Tvärtom är historien högaktuell i svensk politik.
Varje tillkortakommande i vårt samhälle verkar kunna härledas till ett politiskt skifte i slutet av 1970-talet.
Den politiska debatten i Sverige 2021 handlar i hög och växande grad om tolkningen av den ekonomisk-politiska utvecklingen under det senaste halvseklet. Nostalgin över en flydd idyll som gått förlorad förenar en falang inom svensk vänster och varje tillkortakommande i vårt samhälle verkar kunna härledas till ett politiskt skifte i slutet av 1970-talet. Nyliberalismens slog klorna i Sverige, förvred huvudet på den dåvarande socialdemokratiska ledningen och slog sönder jämlikhet, sammanhållning och solidaritet.
Märkesåret 1980 – då den så kallade gini-koefficienten anses ha nått sin lägsta nivå – lyfts ofta fram. Därefter gick det – för att citera Katalyschefen Daniel Suhonen – ”åt helvete”.
Sjuttio- och åttiotalens dubbla ekonomiska och samhälleliga förkalkning nämns sällan. Hur åratal av sviktande konkurrenskraft, fallande produktivitet och svag reallöneutveckling gjorde att vi halkade efter andra länder. Eller hur medborgarnas maktlöshet växte inför monolitiska och anonyma offentliga välfärds- och skolmonopol.
När vi i början av 1990-talet kastades in i en depressionsliknande ekonomisk kris var orsakerna till stor del hemmasnickrade. Och när Maktutredningen vid samma tid beskrev medborgarnas klientifiering och upplevda vanmakt var det ett samhällssystem som behövde reformeras eller som helt skulle förstenas.
Läs också:
När Per Molander – långvarig ämbetsman och statlig jämlikhetsutredare – lägger ut texten i en höggradigt konspirationsteoretisk artikel på Dagens Nyheters kultursida handlar det om historien. Om hur en kombination av naivitet, illvilja och utstuderad dumhet drivit fram liberala samhällsförändringar som gjort vårt samhälle sämre.
Det Molander – med en retorisk finess som för tankarna till någon som försöker bygga en segelfartygsmodell med boxhandskar – kallar ”dumliberalismen” är en ”pendang” till den ”dumvänster” som fanns på sextio- och sjuttiotalet. Den senare exemplifieras med kommunistiska sekter som SKP och KPML(r), den förra med stora delar av mainstream i svensk politik sedan 1980-talet. Skillnaden är att ”dumvänstern” aldrig kom någon vart, medan ”dumliberalismen” dominerat den politiska agendan under decennier. Enligt Molander. Idioter har helt enkelt röstat på idioter. I val efter val.
En annan viktig skillnad – skulle man möjligen kunna tillägga – mellan ”dumvänstern” och ”dumliberalismen” är att de förra ville ta den politiska makten med våld, sätta sina politiska motståndare i läger, införa proletariatets diktatur samt kasta hela vår samhällsordning över ända. De senare verkade genom opinionsbildning, samtal och bokutgivning, introducerade internationella erfarenheter och debatt, försökte luta sig emot empirisk kunskap om hur marknader och ekonomi fungerar. De partier som bar dessa idéer ställde upp i allmänna val och har samlat ungefär hälften av väljarna.
Om inte ”dumliberalismen” hade varit och gjort motstånd hade de ursprungliga fondidéerna mycket väl kunnat förverkligas.
De löntagarfonder som Molander viftar bort som en detalj från ”dumvänstern”, hade drivit Sverige in i en närmast jugoslavisk ekonomiskpolitisk samhällsmodell. Om inte ”dumliberalismen” hade varit och gjort motstånd hade de ursprungliga fondidéerna mycket väl kunnat förverkligas.
För att visa ”dumliberalismens” tillkortakommanden slår Per Molander fast att [f]öreställningen att marknaden generellt är effektivare än den offentliga sektorn har visat sig felaktig” – vilket sedan underbyggs med ett exempel från skolsektorn och från avkastningen från Sjunde AP-fondens PPM-fond.
Andra liberala reformer de senaste trettio-fyrtio åren – kreditavregleringen, avregleringen av telemarknaden och elmarknaden et cetera – gås förbi. Den privata sjukvårdens effektivitet i Sverige vill Molander inte riktigt beröra, utan hänvisar till amerikanska sjukvårdskostnader och vårdresultat.
Att det skapats 1,5 miljoner jobb i privat sektor det senaste kvartsseklet, efter att det inte skapats ett enda netto sedan 1950-talet framgår inte av artikeln. 1980–1994 var den svenska reallöneutvecklingen negativ. Enligt Medlingsinstitutet ökade den däremot med 2,2 procent per år mellan 1994–2018. All denna ”dumliberalism” som kunnat växlas ut i ett brett växande ekonomiskt välstånd för miljoner svenska hushåll.
Förslag om att reformera den svenska hyresmarknaden bemöts med att det är irrelevant att hänvisa till Finland, eftersom man där har en stor social hyressektor. Den som vill låta hyrorna sättas utifrån tillgång och efterfrågan menar enligt Molander att fastighetsägarna ska sätta hyrorna ”ensidigt”. Vad det nu ens innebär. Är det samma ”ensidiga” prissättning som förekommer på andra marknader?
Molander tycks uppfatta avvikelser från de uppfattningar som han själv hyser som en sorts intellektuell defekt.
Molander tycks uppfatta avvikelser från de uppfattningar som han själv hyser som en sorts intellektuell defekt. Det är ”nyttiga idioter” – inte det faktum att hundratusentals elever och föräldrar vill välja skola – som drivit fram friskolesystemet. Det är de ”naiva” som inte tycker att Liberalerna bör utgöra ett närmast institutionaliserat stödparti till Socialdemokraterna. De som förespråkat en humanitär asylpolitik har ”fått agera fasad” i ”högerns” attacker på välfärdsstaten.
I Molanders värld – där han står omgiven av svällande människomassor av ”dumliberala”, naiva och nyttiga idioter – är det opinionsundersökningsföretaget Demoskop som avgjorde valet av partiledare i Liberalerna. Vilket ger en inblick i en onekligen fantastisk föreställningsvärld. Och när Molander ändå har ångan uppe anklagar han Ulf Kristersson för att ”spela det rasistiska kortet”, naturligtvis helt utan någon som helst motivering.
Denna Molanders värld är inte bara befolkad av idioter och rasister, utan inte minst av väljare som ”som sedan tidig ålder präglats att avsky socialdemokratin” och som därför inte verkar mäkta med den omprövning som borde vara självklar. Själ- och viljelösa går dessa ”präglade” människor till valurnorna och röstar på den opposition som numer består av ett ”konglomerat” av dumma, naiva och lite lätt onda människor.
”Här finns en konservativ kärna som värnar om de välsituerades intressen, eftersträvar en ytterligare koncentration av den ekonomiska makten och arbetar för att försvaga staten.”
Moderaterna går i huvudsak bara de rikas ärenden och förespråkar en ”intressedominerad form av ekonomisk liberalism” och Kristdemokraterna är en aggressiv ”höger” där Molanders skarpa ögon har svårt att ”skönja någon kristen ådra”. Det är helt enkelt människor styrda av girighet, aggressivitet eller andra av mänsklighetens lägre drifter. I gränslandet till den rena galenskapen och ondskan rör de sig, de borgerliga politikerna. ”Dumliberalerna”.
De ”präglade” borgerliga väljare, som tillåter detta eskalerande vanvett av ekonomisk roffarmentalitet, okristen konservatism, ”dumliberalism”, motstånd mot pressfrihet och lika rösträtt, spelande av hela kortlekar av rasism och så vidare? Var står de? Ja, Per Molander ställer dem ändå inför ett alternativ:
”Eller kommer de att någorlunda förutsättningslöst ställa frågan vilken samhällsutveckling de önskar sig? Det är medlöparna som gör det otänkbara möjligt.”
SAOL: ”Medlöpare – Person som ägnar sig åt tvivelaktigt samarbete, t ex med diktator”. Smaka på det, Svensson.
Enligt Per Molander är det tidsandan som tillåter vilka dumheter som är tillåtna. Vilket med tydlighet skulle bevisas.