Utblick Essä
Omringade av en gråzon
Rysslands gråzonsaggression är inget nytt fenomen, utan en tradition från Sovjetunionen. Den starkt ökade frekvensen – även från Kina – och innovationen på området är det nya som Väst måste hantera, skriver Elisabeth Braw.
Rysslands gråzonsaggression dyker numera upp på så många ställen och i så många skepnader att man närmast känner sig omringad av den. Globaliseringen har gjort gråzonsaggression mycket lättare än under Kalla Kriget, och Rysslands nihilistiska ledare har färre skrupler än sina sovjetiska föregångare. Men även Sovjetunionen ägnade sig åt gråzonsaggression.
När jag startade tankesmedjan RUSI:s Modern Deterrence-program 2018 var gråzonsaggression inte något ämne som dominerade nyhetsrapporteringen eller samhällsdebatten. Jag var dock övertygad om att gråzonsaggressionen skulle fortsätta att växa, och det gjorde den. Modern Deterrence, vars fokus var försvar och avskräckning av gråzonshot, blev mer aktuellt än jag hade kunnat tänka mig. Medan jag skrev boken The Defender’s Dilemma: Identifying and Deterring Gray-Zone Aggression, som utgavs år 2022, tillkom ständigt nya gråzonsaktiviteter. Sedan dess har det tillkommit ännu fler.
I The Defender’s Dilemma formulerar jag också den definition av gråzonsaggression jag tycker fungerar bäst: geopolitiskt motiverade aktiviteter av legal och illegal natur som har till syfte att försvaga ett eller flera länder.
Globaliseringen har gjort gråzonsaggression mycket lättare än under kalla kriget.
Vi har sett inbrott i vattenverk och en kinesisk ”väderballong” som flög tvärs över USA. Vi har sett en polsk gränsvakt som stacks till döds av en migrant vid polsk-vitryska gränsen, dit denne kommit med hjälp av vitryska regeringen eftersom den cyniske Aleksandr Lukasjenka hade insett att man kan också kan använda migranter i gråzonssyfte.
Och vi har naturligtvis sett sabotage av undervattenskablar och pipelines. Yi Peng 3 har seglat iväg från Kattegatt; närmare bestämt är hon i skrivande stund i Röda havet (efter stopp i den egyptiska hamnen Port Said) och seglar nu vidare till södra Kina. Eftersom kinesiska myndigheter bara lät svenska poliser gå ombord som ”observatörer”, och det bara i sista stund, medan åklagaren i ärendet inte tilläts gå ombord alls, kommer vi förmodligen aldrig att få klarhet i hur det gick till när det två kablarna saboterades i svenska vatten. Men det är obestridligt att någon skadade dem, precis som någon (förmodligen det kinesiska fartyget Newnew Polar Bear) skadade två kablar och en pipeline i svenskt, finskt och estniskt vatten hösten 2023. Och vem kan glömma Rysslands julhälsning till Östersjöländerna i form av kabelsabotage av skuggfartyget Eagle S under den gångna julhelgen?
Då har vi inte ens nämnt vad som händer västerländska företag i Ryssland. En ökande skara, där bland annat danska Carlsberg ingår, har sett tillgångar förstatligade eller sålda för en liten penning till någon vän till ledande tjänstemän. Det finns inget de förfördelade företagen kan göra, för nu befinner de sig bakom frontlinjen, och där gäller inte den regelbaserade världsordningens regler.
***
Under kalla kriget behövde västföretag inte bekymra sig för att deras tillgångar i Sovjetunionen skulle beslagtas. Avsaknaden av sådana bekymmer berodde främst på att ytterst få västerländska företag gjorde affärer i Ryssland, och då enbart under mycket kontrollerade former. Man tänker exempelvis på Fiat, som fick tillstånd att bygga bilar i Sovjetunionen genom en joint venture med sovjetiska staten själv. Så förtjusta blev de sovjetiska ledarna i lösningen – som bestod av fabriker i staden Stavropol – att de döpte om Stavropol till Togliatti efter den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti. De få västföretag som fick ynnesten att göra affärer i Sovjetunionen hade expertis som Kreml behövde, och inte skulle staten då ha kommit på tanken att tillfoga dem skada.
Men sovjeterna bedrev förstås gråzonsaggression även under kalla kriget. Deras desinformationskampanjer var mästerstycken. Historien om hur Aids uppstod är fortfarande en klassiker i denna dystra genre. När immunbristsjukdomen först började sprida sig på 1980-talet insåg smittskyddsforskare att viruset hoppat till människor från schimpanser. Eftersom viruset först spred sig bland människor i USA såg sovjetiska propagandaexperter en möjlighet att vinna poäng mot USA.
De började då, hjälpta av sina östtyska kollegor, att sprida påståendet att viruset uppfunnits i amerikanska arméns laboratorium i Fort Detrick. ”Målet med åtgärderna är att skapa en positiv opinion för oss utomlands – nämligen att denna sjukdom är resultatet av hemliga experiment från USA:s underrättelsetjänster och Pentagon med nya typer av biologiska vapen som spårat ur”, förklarade sovjetiska underrättelsetjänsten KGB i ett internt dokument. Kampanjen lyckades så väl att USA beskylldes för rasism när olika företrädare påpekade att viruset hade kommit från Afrika – och så väl att många än i dag tror att amerikanska staten uppfann AIDS.
Just desinformationskampanjer mot Väst, och mot USA i synnerhet, behärskade sovjeterna till fullo. Olika organisationer och tidskrifter i Väst var finansierade av KGB, och 1968 erbjöd sovjeterna till och med sitt stöd till presidentkandidaten Hubert Humphrey, som klokt nog tackade nej. Dåvarande sovjetiske USA-ambassadören Anatolij Dobrynin avslöjar detaljerna i sina memoarer.
Enbart under 1981 utgavs 70 böcker och broschyrer, 4 865 artiklar i utländsk och sovjetisk press, 66 filmer och 1 500 program på radio och tv för KGB:s räkning, och dessutom ordnades 3 000 konferenser och utställningar, uppger KGB-forskaren Calder Walton. Väst, ska man komma ihåg, var inte heller passivt: CIA och andra organ sände radioprogram till andra sidan järnridån. Radio Free Europe/Radio Liberty, som inrättades av CIA, finns kvar än i dag (fast numera som ett självständigt organ finansierat av Kongressen).
Också när det gällde annan subversion var sovjeterna skickliga. Amerikanska medborgarrättskämpar med mer eller mindre fredligt sinnelag stöttades av sovjeterna. Kyrkornas Världsråd infiltrerades så skickligt av sovjetiska prästagenter att det tog ställning mot rasdiskrimineringen i USA, men inte mot Sovjetunionens brutala förföljelse av kristna. (Jag skriver om det i boken God’s Spies.)
Amerikanska medborgarrättskämpar med mer eller mindre fredligt sinnelag stöttades av sovjeterna.
Dessutom stödde Moskva alla möjliga vänster-revolutionära grupper och regimer i olika länder, särskilt i Afrika, inte för att de var särskilt intressanta för Moskva utan för att Kreml, som Dobrynin förklarar, hade den enkla inställningen att Sovjetunionen helt enkelt borde stödja världens vänsterrevolutionära. Amerikanerna uppfattade dock detta stöd – där det ingick både vapenleveranser och militär utbildning i Sovjetunionen och i landet ifråga – som ett slags skuggkrig mot amerikanerna.
Amerikanerna, som förvisso inte var några moraliska förebilder på området, stödde regimer och proxy-grupper på motsatta sidan, fast gruppernas ideologi ofta var ganska förvirrad. Vi som var med på 1980-talet minns tydligt den brutala inbördeskonflikten i Angola, som blev än mer brutal av att Sovjetunionen och USA stödde varsin sida.
Och så var det lönnmorden. Tills nyligen bodde jag vid Waterloo Bridge i London, vilket betydde att jag från mitt fönster kunde se busshållplatsen där den bulgariske dissidenten Georgi Markov i september 1978 bragtes om livet med hjälp av en förgiftad paraplyspets. Fast mordet ännu inte är uppklarat misstänks KGB och den bulgariska hemliga polisen ha legat bakom det – och 28 år senare blev den ryske före detta underrättelseofficeren Alexander Litvinenko likaledes förgiftad i London, också han av personer som misstänks ha agerat för KGB:s räkning.
***
Ändå var antalet mord och mordförsök som KGB utförde i Väst begränsat jämfört med dylika aktiviteter utförda av deras ryska efterträdare. Inte heller sysslade Sovjetunionen så intensivt med sabotage av olika slag. Nej, sovjeterna var inte moraliskt överlägsna dagens ryssar, men Sovjetunionens ledare var måna om landets anseende. Det var därför det var så extremt genant för dem när Jimmy Carter och andra tog upp mänskliga rättigheter i Sovjetunionen.
När man läser Anatolij Dobrynins memoarer får man veta hur mycket energi Politbyrån ägnade åt att diskutera hur olika planerade åtgärder skulle uppfattas världen runt. Kalla Krigets Politbyrå var ingen samling moralväktare, men de skulle inte ha beslutat att man borde genomföra sabotageaktioner mot infrastruktur Väst eller att man borde smuggla ombord paketbomber på kurirflyg. Bägge aktiviteterna verkar Ryssland nu hålla på med, och eftersom Ryssland i dag inte strävar efter att betraktas som ett fint och respektabelt land fortsätter Kreml, underrättelsetjänsterna och andra organ med sin uppfinningsrikedom inom gråzonsaggression.
Det är detta som är den stora skillnaden mellan Sovjetunionen och dagens Ryssland: det sistnämnda eftersträvar inte en plats i diplomatins finrum eller ambitiösa fördrag med USA. Därför har man fri hand att utöva innovation i gråzonen – det är en möjlighet man tar.