Joakim Broman:
Omslaget i Narva
Utblick Krönika
I Narva i östra Estland finns kontinentens smutsigaste kraftverk. Joakim Broman passerar dagbrotten, askhögarna och dammarna, och ser ett Europa som på flera sätt frigör sig från gamla tider.
När de hårdaste januarivindarna blåste in från Narvabukten och vidare mot Sankt Petersburg var det troligen Europas – kanske världens – smutsigaste energiproduktion som drog igång just här. Eesti Elektrijaam och Balti Elektrijaam, världens största oljeskifferkraftverk, byggdes på 1960-talet, under ockupationen, och drevs med samma obefintliga respekt för miljö och klimat som präglade hela det sovjetiska systemet. Brytningen av oljeskiffer, de bergarter som eldades i kraftverkens värmepannor, slukade vid sin maximala produktion en hektar mark om dagen. En gigantisk grävmaskin med en 90 meter lång arm rev genom jorden.
Dagbrotten var ändå inte det värsta. Kraftverken omges av kvadratkilometerstora askberg. Resterna från förbränningen är starkt alkaliska och måste hållas instängda i stora dammar. Skorstenarna spyr ut svaveldioxid, kväveoxider, tungmetaller.
När kraftverken i Narva var i full drift förvandlades Estland till en svart fläck på den europeiska kartan.
Och koldioxid, naturligtvis. När kraftverken i Narva var i full drift förvandlades Estland till en svart fläck på den europeiska kartan – bokstavligen om man tittade på Electricity Maps, en tjänst som mäter koldioxidutsläpp i realtid från världens energisystem. Direkt förbränning av oljeskiffer är till och med smutsigare än kolkraft. Uppskattningsvis 1 kg koldioxid per kWh spottades upp i atmosfären.
Två stora händelser förändrade Narva. Det ena var EU ETS, unionens utsläppshandel som särskilt efter det som brukar kallas The Swedish Proposal prissatte Europas klimatutsläpp. Utsläppshandeln undergrävde snabbt oljeskifferns lönsamhet och allt mer så med åren. I takt med att priset på en utsläppsrätt steg blev det allt svårare för Eesti Energia att få ihop kalkylerna.
Ändå räckte det inte för att fasa ut Narvaverken. Oljeskiffer må vara dyrt på alla möjliga vis men inget är så kostsamt som att vara utan el eller värme när kylan från bukten driver in.
Därför krävdes det en andra händelse: starten av Olkiluoto 3, den finska reaktorn som av kärnkraftsmotståndare och -skeptiker utsetts till århundradets fiaskobygge och ett bevis för att atomkraften, likt faxmaskinen, tillhörde det förgångna. Den var 14 år och otaliga miljarder försenad, korad till världens näst dyraste byggnad, men vid Europas nordöstra hörn togs den emot med lättnad och förvåning. På bara några månader märktes skillnaden. Importkablarna från Finland fylldes regelbundet med utsläppsfri el. Det estniska elpriset halverades från den föregående krisvintern. Finland gick från mörkgult till ljusgrönt på Electricity Maps klimatskala och Estland från mörkbrunt – ibland nästan svart – till citrongult.
En dag kunde man därför stänga av turbinerna i Narva. Kraftverket är inte helt avvecklat men fungerar numera huvudsakligen som reservkraft. Estlands koldioxidutsläpp har minskat med två tredjedelar på ett par år.
***
2027 hoppas man att de sista bitarna oljeskiffer eldas i Narva. Ytterligare några år senare blir kanske Estland återigen en kärnkraftsnation. (På 1980-talet fanns sovjetiska testreaktorer för ubåtar här.) Planerna på en liten, modulär reaktor fortskrider. Vattenfall är delägare och Lettland har gett sig in i processen för att få till ett samarbete.
Tyskarna, belgarna och spanjorerna har tyckt sig ha råd att stänga ner kärnkraften men där Europa gränsar skarpt mot Ryssland vet man mycket väl vad priset för ryskt energiberoende i slutändan blir. Således byggs eller planeras kärnkraft på praktiskt taget hela kontinentens östra flank. Finland har redan fem reaktorer men planerar för fler i slutet av 2030-talet. Litauen har haft sina problem, både med matematik och EU-krav på stängning av sovjetiska kärnkraftverk, men planerar nu för små reaktorer inom 15 år. I Polen sker byggstart för sju reaktorer 2028 och ytterligare 22 planeras. Rumänien, med två reaktorer byggda på 90- och 00-talen igång, bygger ytterligare två fullskaliga och samarbetar med det amerikanska bolaget NuScale kring SMR. Bulgarien planerar likaledes bygget av två stora reaktorer.
Moldavien, som varit extremt beroende av rysk gas, inte minst genom kraftverk i de facto-ockuperade Transnistrien, färdigställer i dagarna den första av tre nya kraftledningar till Rumänien. Även länder som inte har förmågan att själva bli kärnkraftsländer förstår värdet. Till och med Grekland har svängt och öppnar för atomklyvning inom överskådlig framtid.
Tänk tanken att Tyskland under krishösten 2021 och krigshöstarna därefter hade haft ett tjugotal kärnkraftsreaktorer igång
Och så har vi naturligtvis Ukraina, med 15 reaktorer igång, två under konstruktion och ytterligare nio fullskaliga föreslagna.
Skalan och takten varierar utifrån förutsättningarna. Nya kärnkraftsländer eller återupptäckare tar mer tid på sig och tvingas börja i mindre format. Men det är inte oväntat att avståndet till den ryska gränsen så ofta är en indikator för hur nykter energipolitiken är. De som betraktar det ryska hotet som reellt och aktuellt bygger ofta också vind- och solkraft, men förlitar sig inte på förhoppningar om att batterier eller vätgas ska göra dem oberoende från Ryssland. I centraleuropa är det lätt att se vilken roll gasen spelade under den orangea revolutionen i Ukraina – och hur den fortsatt påverkar politiken, exempelvis i Österrike och Ungern.
Tänk tanken att Tyskland under krishösten 2021 och krigshöstarna därefter hade haft ett tjugotal kärnkraftsreaktorer igång och att Sverige haft ytterligare sex. Hade strypt gastillgång från Ryssland ens påverkat elpriserna mer än marginellt? Hur mycket resurser som gick till LNG-kontrakt, snabbt utbyggda gaslager och renoveringar av gamla reservkraftverk hade i stället kunnat gå till Ukraina?
Den som inte är energioberoende är satt i skuld, och med despotiska grannar vill man inte få en indrivningsorder efter sig. Det är en ironi fast ingen slump att Tyskland avvecklade sin kärnkraft efter Fukushima-olyckan, men inte Japan. I öriket konstaterade man efter några års paus att riskerna, kostnaderna och miljökonsekvenserna var för stora. Den nya premiärministern Sanae Takaichis stora projekt är i stället ökad takt i återstarten, som ett sätt att mota inflation.
I Estland brukade energisäkerhetens pris vara farlig luft, uppbruten mark och förgiftat vatten. Nu är det lättare att andas vid reservoaren och landet ligger i takt med sina klimatmål. Men miljön får ursäkta. I just Narva är det historiska vindar som påminner om vad som måste gå först när Ryssland finns runt knuten.
I februari 2025 genomfördes så en teknisk förändring i de östra elnäten, knappt uppmärksammad men enormt symbolisk. De baltiska länderna kopplade slutgiltigt bort sig från det ryska nätet.