Samhälle Krönika
Optimismen gör comeback i svensk politik
Alla partiledare tycks vilja tala om framtidstro, oavsett hur ljus eller mörk den politiska verklighetsbeskrivningen är. Henrik Dalgard har tittat på valårets första partiledardebatt, och hittar svensk politiks viktigaste konfliktlinje.
”Vill du titta på en riktigt bra politisk debatt, titta på riksdagsdebatten”, dundrade Moderaternas valledare Martin Borgs under en diskussion på Publicistklubben tidigare i höstas (29/9). Han och motparten Gösta Brunnander i Socialdemokraterna hade då beskrivit mediernas misslyckande med att skapa goda politiska debatter, där nyanser och ordentliga replikskiften går förlorade i strävan efter spetsighet och underhållning.
En kort tid därefter meddelade riksdagens talman Andreas Norlén att man skulle börja sända riksdagsdebatterna på kvällstid, just för att fler medborgare skulle få möjlighet att titta. Att beskedet kom precis efter den där Agendadebatten där Nooshi Dadgostar (V) konstant avbröt sina meningsmotståndare och Ebba Busch (KD) bjöd på förstklassiskt skådespel i upprördhet över att bli felciterad, var troligtvis inte en slump.
Nu är det valår och nyss stod partiledarna äntligen i talarstolen i riksdagen för årets första partiledardebatt. Det mest tydliggörande med riksdagens debatter är inte att det ligger något närmare Oxford Unions format jämfört med Agendas, med längre talartider och anmälda replikskiften, utan att partiledarna själva får bestämma vad de ska tala om. Det gör det enkelt att identifiera prioriteringar, vad de alla tror kommer fungera under valrörelsen.
De borgerliga partierna har länge varit märkbart försiktiga med att tåga ut i öppet fält i den ekonomiska debatten.
Om det är något som varit en trend under de senaste riksdagsdebatterna, bortom de återkommande diskussionerna om världsläget och brottsligheten, så är det användningen av begrepp som ”framtidstro”. Alla partiledare älskar det, vill utmåla just det egna laget till representanter för ett hoppfullt politiskt projekt i kontrast mot de konkurrenter som bara talar om problem. Så även nu.
Statsminister Ulf Kristersson (M) talade om hur ”det ljusnar för Sverige” och att ”fler vågar tro på framtiden”, Socialdemokraternas Magdalena Andersson om ett ljust alternativ till Tidös mörker där ”Sverige kan vara mer som Sverige” och där ”vi lyfter varandra tillsammans”, och Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist om att ”vi väljer framtidstron”. Bara för att nämna några. Och detta näst intill oavsett hur ljus eller mörk den politiska verklighetsbeskrivningen är i övrigt.
De nya optimistiska tongångarna är också tydligt sammanbundna med det som troligtvis kommer att vara valårets tydligaste politiska konflikt: den ekonomiska politiken. En konflikt som vänstersidan länge velat söka. Andersson talade även här om uteblivna statliga investeringar för tillväxt, Dadgostar om skenande levnadskostnader, och Amanda Lind (MP) kopplade klimatpolitiken till jobb och tillväxt som skapas i den gröna sektorns nya teknik, teknik som Tidö-regeringen såklart inte subventionerar.
De borgerliga partiernas svar handlar om att överlämna formandet av framtiden till den enskilda människan.
De borgerliga partierna har länge varit märkbart försiktiga med att tåga ut i öppet fält i den ekonomiska debatten. Man talar hellre om riskerna med att vänstern återigen kommer öka invandringen och blanda befolkningen. Tveksamheten syntes även nu, där framförallt Moderaterna tycks desperata att hålla liv i den kriminalpolitiska debatten. Men samtidigt syns det att självförtroendet blivit något starkare, troligtvis för att de ekonomiska framtidsutsikterna också blir ljusare. Eller ”Sverige har gått från botten till toppen i tillväxtligan” för att tala med statsministerns senaste talepunkt.
Sambandet mellan ekonomisk politik och framtidssyn är såklart inte nytt. Nationalekonomen John Maynard Keynes beskrev exempelvis i sin klassiska essä Economic Possibilities for our Grandchildren (1930) att ekonomi egentligen handlar om potentialen för ett annat samhälle, att framtidshorisonterna som finns för nästa generation kan vara något vidare och ljusare. Den ekonomiska politik som förs synliggör därmed även en ideologisk syn på framtiden, på hur den ska formas. Så även i denna riksdagsdebatt.
När vänsterpartierna i Sveriges riksdag talar om tillväxt talar de om statliga investeringar, bidrag och strategier, om en framtid som formas gemensamt av de stora politiska projekten. De borgerliga partiernas svar, i form av skattesänkningar och mindre byråkrati för företag, handlar å andra sidan om att avstå den politiska makten över framtiden, att överlämna formandet av den till den enskilda människan. Om att lita på att människor och företag själva vet bäst hur pengarna ska investeras eller konsumeras.
Just det är också den mest relevanta konfliktlinjen i svensk politik. Vi skulle må bra av om den stod i centrum i år.