Vid mitt första besök i Buenos Aires, i december 1983, hördes historiens vingslag. Militärjuntan hade fallit, fria val hade just hållits och landet hade för första gången på åratal fått en rättskaffens president, Raúl Alfonsín. Hans parti, UCR, ”radikalerna”, hade besegrat peronisterna, populiströrelsen som dominerat – och än idag dominerar – landets politik sedan mitten av 1940-talet. Snart skulle rättegångar inledas mot de juntaledare som lett ”det smutsiga kriget” och ”försvunnit” tusentals personer, de flesta civila. De var första gången i kontinentens historia som latinamerikanska militärer åtalades för brott mot civila. (Peronisterna motsatte sig rättegångarna och förordade benådning av människorättsförbrytarna.)

Nu äntligen skulle det rika landet med sina flödande naturtillgångar och sin kreativa befolkning infria löftena. Institutionerna återupprättades, det fria ordet blomstrade och allt tycktes möjligt. Men en central sektor av livet förblev ofri. Demokratin fick två ödesdigra dopgåvor med sig från diktaturen, inflationen och statsskulden – och det var dessa bägge faktorer, mer än alla de goda avsikterna, som skulle prägla Alfonsíns styrestid. 

***

Den skröpliga valutan, och svårigheten att planera inköp och utgifter, tvingade hög som låg att bli spekulant och amatörekonom. En vän visade mig hur jag skulle lösa in mina medhavda resecheckar hos Casa de Cambio på Rivadavia-avenyn, ett av många växlingskontor. Vid denna tid var växling legal och ofarlig. Ibland, som under det senaste decenniet, är den förbjuden och sker i skrymslen och gathörn, där kunden inte sällan blir lurad eller rånad.

Växlingskontoret, med sina marmorpaneler och sin barnsligt pråliga inredning, liknade mest ett kasino eller en nattklubb. Köandet utanför, insläppet och utdelningen av könummer övervakades av stenblock till säkerhetsmän i svarta kostymer. Ett galler löpte mellan kassorna och de inre regionernas kassavalv. Det var intressant och lärorikt för utbölingen, men för dem som genomgick ritualen ett par gånger i veckan blev det en späkning.

Eftersom peson miste sitt värde snabbare än radium mister vikt, så gällde det att omedelbart göra sig av med den lokala valutan.

Jag var där för att sälja dollar, men de allra flesta av mina medköande kom för att köpa dollar. De var argentinare som avlönats eller tagit betalt i pesos. Eftersom peson miste sitt värde snabbare än radium mister vikt, gällde det att omedelbart göra sig av med den lokala valutan. De fattigaste köpte inga dollar utan begav sig till snabbköpet och köpte sitt nödtorft av färskvaror. Blev det en slant över lade de upp förråd av värdebeständiga matvaror som olja, ris och konserver.

De som haft pengar på banken hade för länge sedan tagit ut dem. Inflationen var ännu högre än den höga räntan. I kristider, då regeringsdekret om devalvering och andra olyckor hänger i luften, vill latinamerikaner ha sina pengar hemma, i madrassen eller i ett kassaskåp. Allt detta hade sina följder. Inbrotten ökade och med dem antalet sålda skjutvapen. En annan effekt – en av Latinamerikas förbannelser än idag – är att det uteblivna sparandet gör det svårt eller omöjligt för rimliga och lovande affärsprojekt att låna pengar i bank till hanterlig ränta. Med andra ord: kapitalismen är satt ur spel.

***

Ett och ett halvt år senare, 1985, då jag återvände för att leva i Argentina, hade jag bakom mig en snabbkurs i hyperinflation. Under Israels samtidiga ekonomiska kris, med börskrasch, tusen procents inflation, statsskuld på 220 procent av BNP (Grekland hade 180 procent av BNP 2010) och dithörande social dramatik, hade läget varit latinamerikanskt. Israel repade sig, under en hästkur ledd av premiärminister Shimon Peres, som tog bort matsubventionerna, stramade åt budgeten med tio procent, pressade ned lönerna och höjde räntan med över tjugo procent.

Detta fungerade, och inledde Israels förvandling från ett tullskyddat, statsdirigerat, närmast argentinskt bakvatten, till en exportnation. Att det lyckades berodde på att de bägge politiska blocken, skrämda av stundens allvar, agerade tillsammans – något som aldrig inträffat i Argentina.

Samtidigt, i Argentina, lanserade president Alfonsíns finansminister Juan Sourouille Plan Austral, ett dramatiskt ingrepp för att bromsa inflationen. Fyra nollor ströks från peson, som döptes om till ”austral”. Priser, löner och pensioner frystes och tullarna, både importtullarna och de för Argentina speciella utförseltullarna, höjdes. Ett IMF-lån på fyra miljarder dollar togs – känsligt i Argentina där peronisternas stående retorik mot motståndare går ut på att de sålt ut landet till främmande finansmetropolers blodiglar.  

Plan Austral kylde ned inflationens härdsmälta, och den hårt pressade regimen fick ett andrum. Men det var ingen uthållig lösning. Förväntningarna var stora och behoven många. Militärernas sjuåriga vanstyre hade lämnat gapande hål som måste täppas till. Alfonsíns väljare behövde på något vis ersättas för att de slagit dövörat till peronisternas sirensånger.

1989 trycktes de första 500 000 austral-sedlarna, och inflationen närmade sig fyratusen procent. 

Eftersom utländska pengar höll sig undan så blev utvägen den gamla vanliga: att trycka sedlar och spränga budgetramarna. 1987 började inflationen få nytt liv, men president Raul Alfonsín ville inte ta tjuren vid hornen och avskaffa subsidierna på mat och elektricitet. Det var svårt att klandra honom. Hade han dragit åt svångremmen hårdare hade hans motståndare peronisterna, som var ivriga att återta makten, störtat samhället i kaos via strejkande allierade i fabriks- och transportfacken.

När Alfonsín avgick 1989 trycktes de första 500 000 austral-sedlarna, och inflationen närmade sig fyra tusen procent. Allt var upplagt för peronisternas återkomst till makten. De vann också valet 1989, men fortsättningen blev sensationell: Den nye presidenten Carlos Menem var till synes en typisk peronistisk provinsboss, men han hade en hemlighet: Han hade insett att peronismen var hopplös, och aldrig skulle leda till välstånd eller utveckling. När han kom till makten kastade han masken och började montera ned systemet. Den lokala valutan knöts till dollarn, tullarna sänktes och främmande investerare flockades.

Det blev kärvt för de fattigaste, men trots det valdes Menem om 1994, till allmän förvåning. Förklaringen var att de fattiga, inflationens främsta offer, var redo att rösta på vem som helst som avskaffade detta gissel, även om den förda politiken inte ledde till omedelbart välstånd.

Mot slutet av Menems styre blev den artificiella kopplingen till dollarn av den lokala valutan, återigen kallad ”peso”, svår att upprätthålla, särskilt sedan den viktiga handelspartnern Brasilien devalverat. Under åren 2001-2002 kraschade ekonomin med traumatiska följder, där pengar miste sitt värde, miljoner stod utblottade och en bytesekonomi uppstod i gathörnen. Borgarfamiljer bytte bort konst och familjesilver mot rödbetor och mjöl. Den krisen förde vänsterperonisterna till makten, och de har behållit den sedan dess, med ett avbrott 2015-2019.

***

När 2001 års kris bröt ut hade Argentina 2,5 miljoner anställda i den offentliga sektorn, sex miljoner i den privata sektorn och två miljoner som levde helt eller delvis av socialhjälp. Motsvarande siffror idag vittnar om en hisnande urartning: 4,5 miljoner stats- och kommunanställda, 5,8 miljoner i privat sektor och hela 22 miljoner som är helt eller delvis beroende av understöd efter att peronisterna gjort allt fler behöriga. Statsbudgeten omfattar dessutom enorma energisubventioner. Aldrig tidigare har den offentliga sektorn varit större – och aldrig har fattigdomen varit mer utbredd. Drygt 40 procent av befolkningen är nu fattig. Trots alla statens omsorger är Argentina mindre jämlikt än klassamhället Peru – det land i regionen, jämte Chile, där fattigdomen minskat snabbast.

Nu är Argentinas reserver slut. Det finns dollar för ett par månaders import. Inflationen ligger på hundra procent. Men det finns inget politiskt utrymme för reformer. Peronismen, ledd av vicepresident Cristina Fernández de Kirchner, är en ideologi. Ideologin lär att politiken alltid övertrumfar ekonomin. Men peronismen är också en praktik, vars tiotusentals regler och förbehåll fördelar Argentinas resurser. För att hålla ihop detta system och skydda det mot verkligheten – lagen om tillgång och efterfrågan – tvingas regeringen till allt mer groteska ingrepp i ekonomin. Det finns inte mindre än femton olika dollarkurser, alla utom svarta börskursen fastställda av staten. När jordbruksexportörer säljer soja och vete får de betalt i dollar, men de får inte själva några dollar i handen. Staten tar hand om den utländska valutan och ger exportörerna drygt hälften av värdet – i pesos.

Peronisterna kan knappast vinna nästa års val under rådande omständigheter. Men den som tar över efter dem hinner inte reparera systemet, släppa valutan fri och avveckla subventionerna innan nöden når hushållen. När krisen kommer får landet ett lån av IMF, mot löfte om reformer. Men reformerna trollas bort, lånet förhandlas om och strax är peronisterna tillbaka vid makten, ditröstade av de miljoner som inte klarar sig utan den månatliga checken från staten. Bränslet i denna kretsgång är som vanligt nytryckta sedlar – inflation.

Omslagsfoto föreställande argentiska pesosedlar: AP Photo/Natacha Pisarenko