Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Ozempic botar inte skeva ideal
Sedan GLP-1-läkemedlen gjorde entré som viktminskningsverktyg har smalhet mer än någonsin tidigare blivit något vi kan köpa oss till. Samtidigt illustrerar det hur ohälsosam vår kulturella förståelse av vikt är. Det skriver Karin Pettersson.
När de stora fabrikerna började hålla fattiga människor inomhus under dygnets alla ljusa timmar i mitten av 1700-talet förändrades industrialiserade länders syn på blek hy snabbt. Från att ha varit en signal om välstånd och rikedom – möjligheten att slippa arbeta ute på fälten under solen – blev det nu det omvända. Idealiserandet av solbränna har istället vuxit fram, symbolen för att ha råd att inte arbeta inomhus dagarna i ända, och kunna följa solen på semestern.
Något tillskrivs ett högt kulturellt värde och blir eftersträvansvärt för att det är svåruppnåeligt. Det som är lättillgängligt kan alla hålla på med, men sådant som är dyrt i timmar eller kronor (helst båda delarna) är förbehållet en elit.
Fram tills det senaste halvseklet har mänskligheten aldrig hanterat mat i överflöd – tvärtom.
Länge hörde extra kilon hit. Fram tills det senaste halvseklet har mänskligheten aldrig hanterat mat i överflöd – tvärtom. Våra kroppar är programmerade för att överleva, och att kunna lagra energi för missväxt och kalla vintrar är centralt. Att ha en snabb förbränning och svårt att gå upp i vikt har i regel varit ett bekymmer fram till det senaste seklet.
Den lätthet för viktansamling som många idag upplever som att kroppen motverkar en är alltså i själva verket en evolutionär skyddsmekanism, styrd av tusentals år av överlevnadsinstinkter och finslipning av anlag. Våra biologiska förutsättningar har inte förändrats nämnvärt sedan vi klättrade ner ur träden – ju lättare vi lägger på oss vikt desto lättare har vi att överleva och föda livskraftig avkomma – däremot har vårt ekonomiska välstånd sprungit om.
Det har blivit en symbol för rikedom att ha råd att välja bort mat och hinna med kroppsarbete.
Att det har blivit lätt och billigt att äta sig mätt har gjort att allt vi associerar med det har omvärderats. Nu premierar västvärlden istället slankhet, det har blivit en symbol för rikedom att ha råd att välja bort mat och hinna med kroppsarbete. Det har även inneburit att en rad hälsofarliga sjukdomstillstånd blivit allt vanligare, eftersom risken för dem ökar när siffran på vågen stiger.
Gränsen för vad som är undervikt, normalvikt, övervikt och obesitas beräknas genom gränsvärden av Body Mass Index (BMI) – vikt i kilogram dividerat med längd i kvadratmeter. Underviktig är den med ett BMI under 18,5, normalviktig till BMI 25, därefter övervikt till BMI 30. Ett BMI högre än 30 klassas som obesitas. Mätinstrumentet BMI har kritiserats – framförallt gör måttet ingen skillnad på vikt av muskelmassa eller fett, vilket innebär att elitidrottare kan ha ett BMI som säger att de har enorma hälsorisker när de i själva verket är i toppform. Därtill slår BMI snett för personer som befinner sig långt från medellängd, vilket gör det till ett sämre mått globalt för befolkningar som generellt koncentreras på den ena eller andra sidan av spektrumet.
Den rädsla som präglar hur vi ser på övervikt och obesitas saknar motstycke. Alla leker läkare och rådgivare – ett befängt beteende.
BMI är dock bara ett mätinstrument, om än ett generellt sett användbart sådant. Hur bra mätinstrumentet BMI faktiskt är blir högst relevant i diskussioner om övervikt och obesitas är sjukdomar i sig, eller riskfaktorer för sjukdomar. Den frågan kommer bli allt större när det ska beslutas vem som ges, och framförallt vem som betalar för, GLP-1-läkemedel som Ozempic och Wegowy.
Många farliga sjukdomar förvärras avsevärt av övervikt och obesitas. Det har länge varit ett argument för den kulturella nedvärderingen av högt BMI – eftersom det är farligt får det kritiseras av omgivningen. Därtill är det ett sjukdomstillstånd som är synligt, vilket spär på skitsnacket. Det finns en lång rad beteenden som är hälsofarliga, och de allra flesta sjukdomar påverkas av hur vi lever våra liv.
Glorifierande av självkontroll, och synen på smalhet som ett bevis för detta, är riskfaktorer för livsfarliga ätstörningar.
Men den rädsla som präglar hur vi ser på övervikt och obesitas saknar motstycke. Alla leker läkare och rådgivare – ett befängt beteende. Andra människors hälsa är en fråga för dem själva, den vårdpersonal som har dem som patienter och, om de är barn, deras föräldrar.
Hur vi som samhälle kritiserar och konstant nedvärderar övervikt är precis samma beteende som göder, eller rättare sagt svälter, den andra sidan av skalan. Glorifierande av självkontroll, och synen på smalhet som ett bevis för detta, är riskfaktorer som leder många människor in i livsfarliga ätstörningar och föder en marknad av get-thin-quick-schemes som i bästa fall är rent kvacksalveri och i värsta fall är livsfarliga.
Hur vi pratar om, och behandlar både under- och övervikt utanför vården är det inte medicinernas jobb att rå på.
Sedan Ozempic och dess mindre namnkända systerläkemedel blev ett faktum har det diskuterats vad som kommer att ske med vår kulturella värdering av smalhet. Högt kulturellt värde tillskrivs det som är dyrt och svårtillgängligt, och dessa läkemedel revolutionerar vem som har tillgång till möjligheten att hålla vikten under kontroll.
Samtidigt vet vi att kulturella värderingar rör sig långsammare än ekonomiska realiteter. Den värdering av blekhet som västvärlden lämnade vid industrialiseringen finns fortfarande kvar i östasiatiska länder. Kulturell seghet syns inte minst i länder där välståndet, och tillgången till kaloririk mat, ökat väldigt snabbt men där de kulturella korrelationen mellan rikedom och övervikt lever kvar – hit hör öländer i Oceanien och allt fler länder på den afrikanska kontinenten. Länder som fortfarande kämpar med svält i en stor andel av sin befolkning kämpar nu med konsekvenserna av matöverflöd i sin nyrika över- och medelklass.
Nya läkemedel kan rita om spelplanen för patienter, och att de ständigt blir mer effektiva ska bara applåderas. Men hur vi pratar om, och behandlar både under- och övervikt utanför vården är det inte medicinernas jobb att rå på. GLP-1-läkemedlens framväxt kan vara början på en kulturell revolution, men om den gör oss till bättre eller sämre medmänniskor återstår att se.