Tack så mycket, det är väldigt fint att vara här. 

Min lite stökiga resa från Colombia till Estland, där jag försenades, missade ett flyg och nästan fastnade på Charles de Gaulle-flygplatsen, är den perfekta metaforen för mina kommentarer här i dag: Jag fick hopp om framtiden i Latinamerika, allting höll på att ta slut i Frankrike, men så till slut hittade jag hem – i framtidsregionen Baltikum. 

I min nya bok, Civilisationens topp: Lärdomar från guldåldrarnas uppgång och fall beskriver jag hur öppenhet och innovation har gjort starka, dynamiska civilisationer möjliga, från antikens Aten och Rom, via arabvärlden, Kina och renässansen till den nederländska republiken och dagens Anglosfär, men också hur ortodoxins och protektionismens motkrafter gång på gång har undergrävt perioder av innovation och tillväxt. Guldåldrar är inte ett öde, utan ett val. 

Titta bara på världens ledande civilisation på 800-talet: Det var Abbasidkalifatet med centrum i Baghdad, som skapade en integrerad marknad av frihandel och intellektuell tolerans från Nordafrika till Centralasien. En del av detta blomstrande imperium var Afghanistan. Är inte det fascinerande? Då var det en ledande kultur, i dag ett av världens fattigaste och mest förtryckta länder. Det visar både att frihet och kreativitet är möjliga över allt – men också att det inte är garanterat att överleva någonstans. 

Vilket osökt för mig till USA – som efter andra världskriget utvecklade och skyddade en världsordning som har möjliggjort en unik global öppenhet och utveckling. Men just nu är det lite smådeppigt för en Amerikavän. Ni minns Churchills gamla skämt om att man alltid kan räkna med att USA gör det rätta – efter att ha prövat alla andra möjligheter. Just nu känns det som att USA är i fasen då de testar alla andra möjligheter. 

Ni minns Churchills gamla skämt om att man alltid kan räkna med att USA gör det rätta – efter att ha prövat alla andra möjligheter.

Det är som om president Trump har läst min bok baklänges när han ignorerar konstitutionen, startar handelskrig, bryter allianser och deporterar invandrare, samtidigt som han försöker hota universitet och medier till tystnad och bygger upp en allt mer ohållbar statsskuld.

USA är inne i en besvärlig tid just nu, men jag tror att de kommer att komma igenom den. Inte precis i samma skick och inte med samma respekt internationellt, men landets konstitution och en krets domare med tillräcklig yrkesstolthet håller sakta men säkert på att plocka isär många av de rättsvidriga delarna av MAGA-projektet. Och snart är det mellanårsval.  

Men för världen ser det sämre ut. För Trump är bara ett av många tecken på att den amerikanska världsordningen är över. Det är mycket farligt, för det var den som gav alla incitament att hålla sig till spelreglerna och gjorde det möjligt för även små stater att utvecklas utan att ständigt nervöst snegla över axeln på grannarna. 

Despoter kan ta chansen att utnyttja det maktvakuum som uppstår och felkalkyleringar och missförstånd kan snabbt få destruktiva följder. USA:s gamla allierade tvingas leta nya vänner. Om man har oturen att vara granne med Ryssland och Kina kanske man ser sig tvungen att anpassa sig. Andra kommer att upprusta snabbt och länder som Japan, Sydkorea och Polen för seriösa diskussioner om att skaffa kärnvapen. Jag skulle ha gjort detsamma. Men det riskerar att bli en farligare värld.  

Just nu vill Trump visserligen agera fredsfurste, men det är mer ett egoprojekt som han snart kan tröttna på, och framför allt använder han personliga hot och lockelser i stället för att bygga institutioner som skulle kunna göra det långsiktigt hållbart. Det gör USA mer opålitligt och mindre inflytelserikt långsiktigt. Som en sydkoreansk beslutsfattare har uttryckt det: ”Det första man gör är att hålla Trump på gott humör, det andra är att man letar efter alternativ.” Allt i enlighet med gamla visdomen att man aldrig förolämpar en krokodil innan man har korsat floden.

Den här synen på världen riskerar att överleva Trump. Det var aldrig självklart att USA skulle etablera en liberal världsordning. Det är ett annorlunda land, omgivet – som en tidig betraktare konstaterade – av svaga grannar i norr och söder och fisk i öst och väst. Om hemlandet aldrig på riktigt är hotat kan det leda till två rakt motsatta attityder. Man kan tycka att man klarar sig bra själv på distans från världens problem, men man kan också kosta på sig att i stället använda militären till att projicera makt internationellt.   

Den första inställningen har varit vanlig i amerikansk historia, men det andra världskrigets fasor avslöjade att världens problem lätt kunde bli Amerikas. Känslan att USA:s isolationism och protektionism på 1920- och 30-talen hade bidragit till att monstren växt sig så starka gav en beslutsamhet att mobilisera alla resurser för att undvika att upprepa misstagen.   

Det finns inget som säger att nya generationer amerikaner skulle upprätthålla den världsordningen i längden.

Därför byggde man ett nätverk av allianser och internationella institutioner för att bevara det systemet, med en tydlig förväntan om att landets partners skulle hjälpa till när de väl återhämtat sig efter kriget. Det finns inget som säger att nya generationer amerikaner skulle upprätthålla den världsordningen i längden. Biden var den siste transatlantiske presidenten av gammalt snitt. Misslyckade krig i Mellanöstern och en rättmätig känsla av att ha blivit utnyttjad av allierade gör att de flesta amerikaner har tröttnat.

Trumps efterträdare kanske inte kommer att bomba colombianska fiskare eller invadera Grönland, men han kommer naturligtvis tycka att en kontinent på en halv miljard, med lika stor ekonomi som USA, ska kunna sköta sitt eget militära försvar.

Och handen på hjärtat – är det inte lite pinsamt att vi inte gör det?

Vilket slutligen för mig hem till Europa. 

För kanske är det först hotet att bli övergivna av Trump som får oss att förstå vad som är viktigt och att göra rätt saker? Som Samuel Johnson en gång konstaterade: “The prospect of being hanged in a fortnight focuses the mind beautifully”.

Det vi måste göra, bortsett från att ta ansvar för oss själva, är att transplantera över den liberala världsordningen till en ny kropp. Som jag visar i Civilisationens topp har det hänt förr, när den nederländska republikens liberala ideal fördes in i Storbritannien efter 1688, och USA efter 1776 tog över dem.

Vi som har vuxit upp under skydd av dessa ideal och institutioner borde se att det ligger i vårt intresse att upprätthålla dem. Det gäller åtminstone Europa, Kanada, Australien och Nya Zeeland, de ostasiatiska demokratierna och de latinamerikanska handelsnationerna. Om vi får med oss vågmästare som Indien står vi för nästan 45 procent av världsekonomin – betydligt mer än USA, Ryssland och Kina tillsammans. Och förhoppningen är förstås att USA så småningom får fomo och väljer att återvända.

Det finns naturligtvis ett gigantiskt koordinationsproblem och det är där Europa kommer in i bilden. Det är vi som måste samla dessa länder, med handelsavtal med Mercosur, Indien, Indonesien och CPTPP och med förnyat engagemang i multinationella organisationer och regelverk. 

Frågan är om vi kan få in tillräckligt många stöttepelare under taket innan det rasar in. Jag tycker att det finns många hoppfulla tecken. Andra har inte svarat på Trumps tullar med egen protektionism som de gjorde 1930. När USA övergav Trans-Pacific Partnership gick de andra länderna vidare med det. Nya Zeeland, Singapore och Förenade Arabemiraten (UAE) tar nya globala handelsinitiativ i tydlig opposition mot USA. 

Och så Latinamerika, där jag som sagt fick lite hopp, och inte bara för att jag talade med colombianer som gärna ville liera sig med Europa för att rädda de globala regelverken. Titta på Brasilien, ett land som ofta har lekt med protektionism, men nu verkar inse att svaret på Trumps tullar är att diversifiera relationerna och knyta upp sig i alternativa regelverk. Brasilien har slutit handelsavtal med EFTA och UAE och förhandlar nu med Kanada, Indien, Japan och Mexiko. Som en av Lulas rådgivare säger, är öppenhet ett vaccin mot att bli utnyttjad av en enda nyckfull partner.

Jag säger inte att Europa kommer att klara det, bara att vi måste göra det – för annars kommer vi att bli hängda in a fortnight. Mannen som Samuel Johnson syftade på i det berömda talesättet blev tyvärr hängd ändå, trots det vältaliga försvarstalet som Johnson hjälpte till att skriva. Men han hade bara Johnson på sin sida – vi har en hel kontinent.  

Länder som Frankrike försöker fortfarande sabotera centrala handelsinitiativ, och det finns en risk att fransk politik inom kort blir än mer protektionistisk.

Alla är inte med oss, förstås. Länder som Frankrike försöker fortfarande sabotera centrala handelsinitiativ, och det finns en risk att fransk politik inom kort blir än mer protektionistisk. Det är därför Norden och Baltikum måste bilda ett kraftfullt liberalt block som letar allierade och pressar Europa i vår riktning. Vi kanske till och med kan ge initiativet ett franskt namn för att spela på landets grandiosa självbild och påminna om dess historia av frihetliga, kosmopolitiska ideal?

Vad sägs om Jules Verne-initiativet, som skulle utstråla europeisk nyfikenhet, utforskning, teknik och handel? För som Verne skriver i en av sina romaner: ”jorden är för liten för folk som står emot varandra. De måste räcka varandra handen.”

Jorden runt med 80 länder, kanske? Med ambitionen att knyta upp 80 länder runt världen som vill institutionalisera öppen handel och regelbaserat samarbete. Vi måste göra det. Alternativet är nämligen en annan Jules Verne-titel: Resa till jordens medelpunkt.

Johan Norbergs nya bok Civilisationens topp: Lärdomar från guldåldrarnas uppgång och fall är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.

Omslagsfoto: Lucas Persson