Utblick Krönika
Paris sneglar högerut efter 25 år av vänsterstyre
Paris har alltid varit revolutionärernas stad, oavsett om det varit liberalism, kommunism eller vänsterpolitik som färgat staden. Nu verkar dock staden gå i konservativ riktning. Carl-Vincent Reimers skriver om Paris politiska arv och söndagens borgmästarval.
Våra moderna ideologier hade inte existerat utan Paris. Det var här, i kaffeslamret på Café Procope, som världens första vetenskapliga encyklopedi såg dagens ljus, och det var här som Thomas Jeffersson och Benjamin Franklin träffade upplysningsfilosofen Voltaire.
Den ideologiska inspiration de båda fick från stadens intellektuella stadsliv skulle de senare bruka för att genomföra världens första liberala revolution på andra sidan Atlanten. Men det dröjde inte länge innan vågen svepte tillbaka över Paris och fransmännen 1789 stormade Bastiljen, fängelset i centrala Paris som var symbolen för den förtryckande kungamakten.
En bit in på 1800-talet blev Paris därefter ett globalt centrum för den framväxande kapitalismen. En episod som skildras i Walter Benjamins Passagearbetet där stadens passages couverts – glasövertäckta gallerior – får representera det moderna konsumtionssamhället framväxt. Här uppstår ”flanören”, den moderne stadsborgaren planlöst och fritt rör sig genom staden och förförs av skyltfönstrets kommersiella drömlandskap.
Ungefär samtidigt blev liberalismen ersatt av socialismen som den ledande revolutionära ideologin, vilket också Paris fick känna på. 1871 grundades här världens första kommunistiskt inspirerade arbetarkommun, som snabbt skulle slås ner brutalt av armén. Mer känd är den globala studentrevolten 1968 som startade i Paris och som gett upphov till 68-vänstern.
Denna politik har funkat i praktiken. På 20 år har luftföroreningarna i Paris minskat med 55 procent.
De senaste 25 åren har vänstern fortsatt prägla Paris politiska liv, men det är en vänster med en betydligt mer socialliberal framtoning. Socialisten Bernard Delanoë som blev Paris borgmästare 2001 var den första franska politiker som öppet gick ut med sin homosexualitet. Hans urbana, gröna och kosmopolitiska socialdemokrati var inte revolutionär utan satte utbyggd kollektivtrafik, kulturpolitik och en miljövänligare stad i centrum för politiken.
Han efterträddes 2014 av partikamraten Anne Hidalgo som fortsatte i samma riktning. Ett av hennes främsta avtryck under sina tio år vid makten blev exportsuccén ”15-minutersstaden”: tanken att stadsplaneringen ska utgå från att alla invånare ska kunna utsätta sina dagliga ärenden inom en 15 minuters cykeltur eller promenad från bostaden. En vision som har mer gemensamt med en konservativ betoning av lokal förankring och liberalismens decentralism, än med socialistisk centralism.
Kulturpolitiken har inte heller varit rödare än att Anne Hidalgo själv uppmuntrat till nya sätt för privata aktörer att finansiera kulturlivet. 2015 röstade Paris stadsfullmäktige för att skapa en ny fond för just detta syfte, vilken möjliggör skatteavdrag för den som donerar pengar. Ett av stadens nyaste konstmuseum kom till tack vare miljardären och konstsamlaren François Pinault, som dessutom inhyst det i stadens gamla råvarubörs, Bourse de Commerce.
Denna socialliberala politik har också funkat i praktiken. På 20 år har luftföroreningarna i Paris minskat med 55 procent. Parisarna bor i dag i en grönare, renare, och behagligare stad än innan Hidalgo och Delanoë. Samtidigt lyckas Paris attrahera både talanger och internationellt riskkapital, med en europeisk techindustri som av allt att döma har framtiden för sig.
Det visar hur litet avståndet kan vara mellan vänster och höger inom en grön, urban stadsbyggnadspolitik. Boris Johnsson, konservativ borgmästare i London i början av 2000-talet, och hjärnan bakom omdaningen av The City i samma gröna riktning, skulle förmodligen hålla med. Ett faktum som också fångas väl i den pejorativa term som kritiker ofta använder för att beskriva de borgerliga men miljömedvetna parisarna: Bobos, en förkortning för bourgeois bohèmes (borgerliga bohemer).
Men kanske har Paris borgare tröttnat på vänsterns grepp om staden? Den 15 mars hålls kommunval, och för första gången på länge ser en klassisk högerkandidat ut att ha en rejäl chans att knipa borgmästartiteln.
Det handlar om Rachida Dati, före detta kulturminister i Macrons liberala regering och tidigare även justitieminister under Nicolas Sarkozy. Dati, som har marockansk-algerisk bakgrund, är verkligen ingen bobo utan räknas till de mer hårdföra inom högerpartiet Les Républicains. Hon har gjort ett stort nummer av att vilja ”städa upp” i Paris. I bakgrunden finns det faktum att staden, den förbättrade luftkvaliteten till trots, har ett ökande problem med nedskräpning i vissa stadsdelar.
I november blev hon viral för att ha satt på sig sopgubbarnas gula overall och åkt ut med dem för att tömma soptunnor. ”Med mig kommer staden bli ren, och den kommer bli lugn. Det är vad parisarna förväntar sig”, slog hon fast. Nedskräpningen kopplar hon till otrygghet, och klassiska högerfrågor som behovet av ordning, disciplin, och säkerhet.
Det spelar ingen roll hur många charmiga bistroer du har i din närhet om du upplever att du bor i en smutsig och otrygg stad.
Den som kan sitt Paris vet att också dessa konservativa värderingar bokstavligt talat har format staden. Inte minst genom den teknokratiska modernisatören, Georges Eugène Haussmann.
Under revolutionerna 1830 och 1848 blev gyttret av medeltida gränder i centrala Paris tacksamma redskap för upprorsmakare att resa barrikader mot ordningsmakten. Genom att riva dessa och istället anlägga de breda, raka boulevarder som vi idag förknippar med Paris försvann denna möjlighet. I stället skapade Hausmann en idealisk stadsbyggnad för att med kavalleri och artilleri kväsa uppror och kravaller.
I samma anda verkar nu Dati, som vill beväpna den lokala polisen, fördubbla styrkan till 5000 samt installera 8000 övervakningskameror. Hon vill också bygga om Paris tullar där miljoner pendlare dagligen passerar och som ofta präglas av stök, nedskräpning, uteliggare, och otrygghet. “En rättslös plats”, som hon själv uttrycker det.
Macron kan betrakta det som ett dåligt omen inför nästa års presidentval att hans egen liberala koalition inte lyckats få fram en stark kandidat som kan mäta sig med Dati. I stället verkar det som att kampen om borgmästartiteln kommer att stå mellan högern och Hidalgos socialistiske arvtagare, Emmanuel Grégoire.
Innebär då en vinst för högern ett slut för det gröna Paris? Troligtvis inte. Ingen vill vrida klockan tillbaka till tiden då Paris präglades av skadliga luftföroreningar. Däremot visar Rachida Dati med sin popularitet att klassiska högerfrågor som ordning och säkerhet inte heller helt kan räknas ut från Europas urbana väljarlandskap.
Det spelar ingen roll hur många charmiga bistroer du har i din närhet om du upplever att du bor i en smutsig och otrygg stad. Inte ens i Europas mest revolutionära stad.