Samhälle Essä
Partiledare är inga gladiatorer
Alla förlorar på ett kortsiktigt, lättsmält och underhållningsbetonat debattklimat. Ändå är det precis vad vi har fått, och det är journalisterna som håller i taktpinnen, skriver Linnea Dubois.
För bara några decennier sedan var möjligheterna för den politiker som ville nå ut till väljarna, eller den väljare som omvänt ville få information, betydligt färre. Med statlig radio och tv, ett primitivt internet och en tidningsvärld som i hög grad anpassade sig efter de stora Stockholmsredaktionerna placerade det stor makt i händerna på den som styrde det journalistiska arbetet. Om det vid förra sekelskiftet handlade om tidningsägarna kom makten successivt att flyttas allt närmare de anställda journalisterna och deras fackklubbar.
Teknikutvecklingen skulle kanske kunna demokratisera och skapa en välbehövlig mångfald, hoppades Hans L. Zetterberg i ett middagsanförande år 1990.
“De billiga lokalradiostationerna, de överkomliga priserna för desk-top publishing, de numera ganska billiga videokamerorna och redigeringsutrustningen för videoband, kabel-tv och andra elektroniska nätverk, databaserna, nyhetsbrevens oumbärlighet för den som verkligen vill veta något om ett specialområde – ur allt detta växer alternativ till det stora åsiktsmonopolet.”
Nuförtiden finns till och med sociala medier, där partiledare och andra makthavare kan kommunicera direkt med sin publik utan filtrerande mellanhänder. Journalistskrået har dock fortfarande avgörande makt över det politiska samtalet – inte minst eftersom partierna själva är så inrutade i gamla mönster. Samspelet mellan partikommunikatörer och journalister formar ett offentligt politiskt samtal som är så regisserat och tillrättalagt att även inbitna politiskt engagerade kan baxna.
Det politiska samtalet är så tillrättalagt att även inbitna politiskt engagerade kan baxna.
De sista veckorna innan riksdagsvalet präglas numera av en hel kavalkad av partiledardebatter, som kulminerar i SVT:s slutdebatt fredagskvällen före valdagen. Dessa debatter är sällsynta tillfällen att betrakta samtliga partier gå i konflikt med varandra. Sällan blir konflikterna så tydliga och det politiska landskapet så överblickbart. Hur dessa debatter utformas sätter med andra ord tonen för stora delar av valrörelsen och de röster som läggs på valdagen.
Äldre debattformat – i SVT, förstås, eftersom inga andra radio- eller tv-sända debatter var tillåtna – var betydligt friare än dagens. Där fanns möjligheter att genom öppna inledningsanföranden förklara ideologisk vision, sammanhängande berättelser och tydliga prioriteringar. Pennor och pappershögar på debattborden vittnade om det tankearbete som hann pågå i sändning.
Länge tilldelades partiledarna helt sonika en bestämd talartid som de var fria att disponera som de ville – att spendera hela ransonen på att hålla ett halvtimmesanförande i en viss fråga var alltså fullt möjligt. Det var heller inget problem att låta slutdebatten pågå i fyra långa timmar – det gick ju ändå ingenting annat på tv.
I dag förväntas debatterna – i SVT, TV4, Ekot, Expressen, Aftonbladet – gå betydligt fortare. Med åtta partier, två entimmesblock, förvalda ämnen och allt mer kreativa duellformat är det mycket som ska få plats på lite tid. Programledarna gör sitt för att hålla spänningen uppe.
Läs också:
Resultatet? Kapplöpning på sekunden som oftare än inte urartar i pajkastning och ogenomtänkt överbudspolitik.
SVT:s slutdebatt tillhör en av få kvarvarande svenska tv-institutioner, med kontinuerligt höga tittarsiffror. Detta gör sändningen till ett av de viktigaste fönstren in till politiken för den medborgare som inte lusläser varje nyhetsrad hela mandatperioden igenom. Om allt man upplever är hetsigt käbbel är misströstan, sviktande intresse eller rentav förakt inte särskilt konstigt.
Dagens tv-debatter blir plågsamt inaktuella redan ett par dagar efter att kvällstidningarna korat en ”vinnare”.
De gamla debatterna, å sin sida, har fortfarande bäring. Replikskiftena mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin är lärorika och njutbara att återvända till gång på gång – inte nödvändigtvis för att den tidens politiker var välsignade med en annan sorts retorisk naturbegåvning eller en starkare ideologisk ryggrad, utan för att de tilläts använda dem. Dagens tv-debatter blir plågsamt inaktuella redan ett par dagar efter att kvällstidningarna korat en ”vinnare”.
I denna valrörelse har uppstickaren Expressen lanserat en nygammal idé: i deras valdebatt kommer partierna att få välja ämne själva, vilket innebär att det blir åtta separata ämnesdebatter. Det är ett steg i rätt riktning, men även om det löser frågan med krystade avstickare kvarstår frågan om denna valfrihet kan rädda det bristande djupet i resonemangen. Låt vara att partierna slipper smyga in sina älsklingsämnen i samtal som var tänkta att handla om något annat – de lär fortfarande vara bundna till programledarnas värdering av rappa replikskiften och slängiga one-liners.
Även Aftonbladets debatt erbjuder ämnesfrihet. Där är den oavbrutna taltiden 90 sekunder, följt av ”ett ordnat kortare replikskifte”. ”Det blir en debatt med högt tempo och vi kommer ställa höga krav på att partiledarna är fokuserade och på hugget”, som moderatorn Robert Aschberg uttrycker det. Som om högt tempo vore en bristvara.
***
Partiernas tilltagande användning av sociala medier, där de är fria att vara sina egna redaktörer, är förstås ett sätt att slippa journalister. Det är dock inte ett perfekt alternativ – det granskande och ifrågasättande journalistiska arbetet fyller när det är som bäst en viktig funktion. Genom att belysa kontraster, ställa följdfrågor och vid behov skärskåda är viktiga hjälper journalisten mediekonsumenten att få syn på sådant som makthavare gärna slätar över.
Inte sällan är också genomslaget i sociala medier begränsat till de följare som redan valt att ta del av partiets material – filterbubblor bestående av sympatisörer, överintresserade och professionella. Drömmen är att Facebook-inlägget plockas upp även av Studio Ett-redaktionen.
Kommunikatörerna blir allt fler och presstaberna allt större.
I ett högintensivt informationssamhälle är vinnaren den som når ut med sitt budskap, gärna så oredigerat som möjligt. Samtidigt verkar toleransen för misstag bli allt lägre, vilket kommunernas, myndigheternas och företagens många kommunikatörer vittnar om. Ingenting försvinner ju från internet.
Partierna har gjort samma analys: kommunikatörerna blir allt fler och presstaberna allt större. Nya policyförslag är främst värdefulla om de kan resultera i ett skräddarsytt utspel som maximerar förutsättningarna för spridning. Om journalisterna inte hugger på betet förlorar viktig uppmärksamhet – och då kan man lika gärna låta bli.
Så fortsätter den hårt regisserade cirkusen, där väljarna glömts bort någonstans längs vägen. Taxibilarna fortsätter snurra mellan riksdagen, partikanslierna och TV-huset på Östermalm. Och journalisterna klagar inte över att de får bli kändisar.
Ansvaret faller på båda sidor: journalister och politiska makthavare. Det journalistiska uppdraget är större än att tillhandahålla underhållning, och det finns troligen politiska poänger att plocka på att våga vara rak och rättfram – även om det blir fel ibland. Titta bara på Johan Pehrson.