Janerik Larsson:
Populismen är en maktkritisk rörelse
Samhälle Essä
Medborgarna kommer i allt större utsträckning att ifrågasätta etablerade partier och maktstrukturer, konstaterade Maktutredningen för snart 35 år sedan. Ändå underskattar vi stats- och maktkritikens betydelse för framväxten av populistiska partier. Det skriver Janerik Larsson.
Kommer det socialdemokratiska partiets pågående partiprogramarbete till slut att leda till att man tar till sig de fundamentala insikter som levererades i 1990 års maktutredning (Demokrati och makt i Sverige, SOU 1990:44)? Statsvetaren Olof Petersson, som ledde arbetet, såg det stora samhällsskifte som höll på att äga rum.
I stället för att, som man nu gjort i decennierna sedan dess, nostalgiskt blicka tillbaka mot den gamla goda tiden då en stark centralmakt styrde och ställde med lydiga medborgare skulle man redan då ha kunnat ta fasta på analysen av en ny tid.
Förändringarna i den svenska maktstrukturen innebar, konstaterade Maktutredningen, att antalet självständiga maktcentra ökats, att medborgarnas förväntningar på personligt inflytande stiger snabbare än det tidigare faktiska handlingsutrymmet. Denna medborgerliga vanmakt skapar nya förutsättningar för det politiska livet.
Utredningen fokuserade på den tysta protest som leder till att medborgarna ”röstar med fötterna” och därmed i grunden förändrar förutsättningarna för tidigare maktcentra:
Gamla institutioner förvandlas till tomma skal. Många av dessa institutioner kan emellertid fortsätta leva kvar under lång tid. Det finns flera faktorer som förklarar sådan institutionell tröghet. Nostalgi och eftersläpande självförståelse legitimerar gamla organisationer. Statssubventioner, anställningstrygghet och stenpalats fryser och permanentar sociala rörelser.
Medborgarna vill inte längre överlåta all beslutskompetens till ett enda maktcentrum, även om detta har utsetts genom allmänna val. Ingen enskild institution tillåts dominera samhällslivet. Demokratisk styrning av ett modernt specialiserat och differentierat samhälle kan därför inte baseras på en enda dominerande styrningsprincip eller beslutsprocess.
Petersson konstaterade också att en återgång knappast var möjlig. Det har varit en sanning som inte bara socialdemokratin haft svårt ta till sig. Även inom borgerligheten har nostalgin funnits – och finns även idag.
Förmodligen inser inte heller delar av Sverigedemokraternas ledning att dess framgång beror på helt andra faktorer än vad denna brukar tillskrivas.
***
En utblick till våra nordiska grannländer ger insikter som är högst relevanta. Men det finns också en episod i modern svensk politisk historia som är alltför bortglömd: Ny demokratis korta historia kunde med politisk kompetens ha lett till samma framgång som Fremskrittspartiets i Norge och Dansk Folkepartis i Danmark.
Jag följde med intresse det parti som från grundandet i Norge 1973 hette ”Anders Langes Parti till sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige ingrep”. Partiet bytte 1977 namn till Fremskrittspartiet.
Dess ideologiska utveckling kunde jag följa som prenumerant på tidskriften Farmand som var först i Norden med att diskutera samhällsfrågor med utgångspunkt från den klassiska marknadsliberala österrikiska skolan. Milton Friedman, Friedrich Hayek och Ludwig von Mises introducerades.
Under flera besök i Oslo träffade jag då några av tidskriftens ledande personer, bland annat Arne Bonde och Trygve Hegnar. Den norske ekonomen Ragnar Frisch spelade också en roll i Farmand. Stiftelsen Libertas gav sitt ekonomiska och ideologiska stöd till Farmand som dock lades ner 1989. Men tankegodset dog inte utan många av de som varit Farmands och Libertas viktigaste anhängare fortsatte och fortsätter sitt arbete inom Fremskrittspartiet.
Invandringskritiken har setts som ett populistiskt grepp för att ge det egentliga tankegodset politisk makt.
Efter en del turbulens inom det som varit Anders Langes parti blev Carl I Hagen partiordförande för Fremskrittspartiet som han kom att leda i 28 år. När han avgick i maj 2006 hade partiet noterat sitt dittills bästa resultat i 2005 års stortingsval.
Hagen kom att kombinera Anders Langs ursprungstankar med kritik mot invandringen och det har tveklöst varit en framgångsfaktor. Men hela tiden har kraven på ett frihetligt samhälle varit ett dominerande tankespår och när jag under årens lopp haft samtal med olika ledande företrädare för partiet har de aldrig lagt tonvikten vid invandringskritiken. Den har setts som ett populistiskt grepp för att ge det egentliga tankegodset politisk makt.
Det är ett år kvar till nästa stortingsval och i en aktuell opinionsmätning är Fremskrittspartiet Norges största parti med 21,9 procent mot 21 procent för Høyre och 21,4 procent för statsminister Jonas Gahr Støres Arbeiderpartiet. Fremskrittspartiets ledare Sylvi Listhaug deklarerar i en intervju att partiet vill tillbaka till rötterna: “Skal igjen bli partiet for sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige ingrep.”
Motsvarande tankar präglade danska Dansk Folkeparti och dess företrädare Fremskrittspartiet, men även Ny Demokrati under dess korta tid i svensk politik.
Mogens Glistrup, dansk skatteadvokat, jämförde i en tv-intervju 1971 skattesmitare som frihetskämpar jämförbara med motståndskämparna under den tyska ockupationen under andra världskriget. Han grundade sedan Fremskrittspartiet och vann en jordskredsseger i folketingsvalet 1973.
När han försvann ur politiken bildades Dansk Folkeparti 1995 och partiets praktiska politik handlade därefter om att ge parlamentariskt stöd till borgerliga, Venstreledda, regeringar. I folketingsvalet 2022 sjönk partiets väljarstöd till 2,6 procent efter att 2015 ha noterat 21,1 procent. Då hade invandringspolitiken blivit socialdemokratins nyckelfråga och DF hade ingen politisk fråga kvar att erbjuda väljarna.
Venstres skicklige ledare Anders Fogh Rasmussen – senare mest känd som generalsekreterare för Nato – ledde från 2001 en högerkoalition med Konservative Folkeparti. Han hade tidigare som skatteminister insett skattefrågans betydelse och valde tidigt att göra en radikal kursändring i invandringspolitiken.
Många som kommenterat denna kursändring har inte förstått betydelsen av att inte förvandla invandringen till den allt annat överskuggande kulturkrigsfrågan. Där var Fogh Rasmussen pionjär – för danskarna var hans viktigaste insats stoppet för skattehöjningar.
Fogh Rasmussen hade insett skattefrågans betydelse och valde tidigt att göra en radikal kursändring i invandringspolitiken.
De frekventa jämförelserna som i svensk debatt brukat göras mellan å ena sidan norska Fremskrittspartiet och danska Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna å andra sidan är vilseledande, vilket exempelvis påpekas i Ebba Tingelholms studie ”Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti – samma politiska åsikter?” (Lunds universitet 2016).
Hon påpekar att ett ökat stöd för ett invandringskritiskt parti i vissa länder inte nödvändigtvis betyder att befolkningen blivit mer invandringskritisk.
”I stället är det förmodligen en konsekvens av att invandringsfrågan blivit politiserad och fått en roll i politiken. Till exempel kunde människor tidigare ha samma åsikter som de har nu, men om inte invandring sågs som en politisk fråga så avgjorde det inte vad de röstade på för parti. (…) Med undantaget när Ny Demokrati under en kort period på 1990-talet kom in i svensk politik, så var det en lång tid då invandring inte var en viktig politisk fråga i Sverige, trots att det var det i stora delar av Europa. I Danmark blev detta en politiserad fråga redan på 1980-talet, innan Dansk Folkeparti grundades, på grund av Fremskridtspartiet.
Att Dansk Folkeparti i Danmark ses som ett välfärdsparti mer än vad det gör i svensk media kan vara viktigt att ha med sig för att förstå skillnaden i acceptansen för Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna.”
***
Varför hände inte något motsvarande i Sverige långt tidigare än när Ny Demokrati plötsligt gjorde entré inför valet 1991? Svaret är sannolikt att utrymmet för den typ av makt- och statskritisk populism som de danska och norska partierna representerade var begränsat i Sverige på grund av Moderaternas outsiderposition i svensk politik, jämfört med den position som Konservative och Høyre åtnjöt i Danmarks respektive Norges partisystem.
Gösta Bohmans självständiga, orädda roll i svensk politik innebar att han fyllde det tomrymmet. Bohman var M-ledare 1970–1981 och bidrog till att Moderaternas väljarstöd växte kraftigt under de åren.
Ny Demokrati bildades 1991 av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Från starten fanns på agendan ungefär samma politiska krav som i de båda partierna i Norge och Danmark. Huvudståndpunkterna var sänkta skatter, billigare sprit och en kraftigt bantad offentlig sektor. Men man krävde även även svenskt medlemskap i EU.
Ny Demokratis viktigaste inspirationskälla var tankesmedjan ”Den Nya Välfärden” som Patrik Engellau och Rune Berggren grundat 1988 och vars agenda var marknadsliberal: entreprenader inom och konkurrensutsättning av all offentlig service, sänkta skatter, större ansvar på varje individ att klara sitt liv med mera.
Ny Demokrati gav i april 1991 besked att man skulle ställa upp i höstens riksdagsval. Partiet fick från starten stor medial uppmärksamhet. Den förste partiledare, Bert Karlsson, avgick efter kort tid och ersattes av Ian Wachtmeister. Partiledarna presenterade sig som ”verklighetens folk” och illustrerade därmed den förändring Maktutredningen beskrivit.
Vid riksdagsvalet fick partiet 6,7 procent av rösterna. S och V fick tillsammans 42,2 procent och de fyra borgerliga partierna 46,7 procent. Ny Demokrati blev således vågmästare.
1991 års väljarundersökning visade att 53 procent av NyD-väljarna röstat på partiet på grund av ”nya fräscha tag”, behovet av att ”röra runt i grytan” samt att partiet ansågs veta hur ”vanligt folk tycker och tänker”. 19 procent angav invandringsfrågor, 11 procent hänvisade till skattefrågor.
Efter SD:s senare intåg i politiken har det ofta hävdats att kritik mot invandringspolitiken varit NyD:s profilfråga vilket knappast är korrekt. Invandringsfrågan var inte särskilt framträdande i valrörelsen 1991.
Efterhand kom den invandringsrestriktiva linjen att bli mer framträdande med krav på utvisning av utländska medborgare som begår brott och mot bakgrund av de problem som uppstått efter att det kommit fler flyktingar från Bosnien. Redan ett år efter riksdagsvalet började NyD falla sönder med avhopp från riksdagsgruppen, uteslutningar, besynnerliga medieutspel och inre stridigheter. Partiet utraderades i valet 1994.
Det är ingen djärv spekulation att en politiskt skickligare ledning skulle kunnat ge Ny Demokrati en position liknande de båda partierna i Norge och Danmark, som jag använt som illustration av hur Maktutredningens analys kunde förverkligas i praktisk politik.
***
Att det i stället blev Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som efterhand kom att uppvisa den politiska fingerfärdighet som Ny Demokratis grundare saknade, har lett till att fokus i hög grad hamnat på SD:s högerextrema rötter. Det är fortsatt den krok som används för att samla motståndet mot en en farlig konkurrent om väljarstöd och nytänkande av danskt och norskt slag. Kritikerna har fått stöd av interna strider inom SD och enskilda SD-politikers oförmåga att förstå vilket mandat man fått.
Den politiska förändringsprocess SD genomgått (exempelvis bort från motstånd mot EU och Nato) illustrerar tillsammans med andra inslag i politiken ungefär den väg som Maktutredningen pekar på.
Vägen till SD som stödparti till Ulf Kristerssons regering har varit lång och hur fortsättningen ser ut är givetvis oklart. Att SD skulle kunna bli regeringsparti 2026 är självklart, även om man ska konstatera att utvecklingen i Danmark och Norge visat på olika vägar.
Norska Fremskrittspartiet var regeringsparti i två mandatperioder under statsminister Erna Solberg (Høyre) och siktar på att återkomma efter stortingsvalet nästa år. Dansk Folkeparti har agerat stödparti utan att vara regeringsparti. En förklaring till detta kan vara att den danska tvåprocentsspärren till folketinget gör att det lätt bildas partier som bryts ut ur lite äldre partier.
Norska Fremskrittspartiets fasthållande vid den ursprungliga marknadsliberala idéinriktningen från Farmand och Libertas illustrerar en politisk framgångsväg som skulle vara möjlig även utanför Norge, men som samtidigt skiljer sig från vad som brukar etiketteras som närmast identiska högerpopulistiska partier runt om i Europa.
Min bild är att skillnaderna mellan dessa övriga populistpartier är stora och att förklaringarna skiftar – de handlar om skiftande sociala och politiska verkligheter – men att det i grunden handlar om denna grundläggande insikt från Maktutredningen, värd att citera ännu en gång:
Gamla institutioner förvandlas till tomma skal. Många av dessa institutioner kan emellertid fortsätta leva kvar under lång tid. Det finns flera faktorer som förklarar sådan institutionell tröghet. Nostalgi och eftersläpande självförståelse legitimerar gamla organisationer. Statssubventioner, anställningstrygghet och stenpalats fryser och permanentar sociala rörelser.
Det mest tomma, mest vilsna av dessa tomma skal är enligt min uppfattning i skrivande stund det socialdemokratiska partiet. Finns där en nyskapande förmåga? Partiprogramarbetets bredd indikerar att oron finns – men räcker det? Vi får se.
Omslagsbilden föreställer Ny Demokratis tidigare partiledare Ian Wachtmeister och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på ett SD-möte där Wachtmeister talade 2010. Foto: Mats Andersson/TT