”Cambio! Cambio! Dollar! Euro!”

En medelålders kvinna iförd leopardmönstrade vinterkläder står på den hektiska Floridagatan i Buenos Aires och ropar åt förbipasserande. Hon är inte ensam, längs med den långa gågatan står det hundratals andra och halvdiskret ropar ut det bevingade ordet Cambio – Växla. En del av dem är skumma typer. En och annan erbjuder sig att sälja gräs om man tackar nej till växlingen. De flesta ser dock ut som helt vanliga människor. Äldre herrar i stiliga filtrockar, coola tjejer med skinnjacka och mopedhjälm över armen. Kvinnan i leopardmönstret ser snäll ut och vi närmar oss försiktigt.

– Hej, vi skulle vilja växla 200 dollar. Hur går det till?

– Det är inte så svårt, följ med mig bara.

Kvinnan börjar röra sig vant genom folkhavet på gatan och vi får skynda på för att hänga med. När vi väl kommer ikapp börjar hon småprata trevligt, hon frågar var vi kommer ifrån och hur vädret är i Sverige: ”är det inte väldigt kallt?”. Sen ger hon oss tips på saker att göra i Buenos Aires. Efter några hundra meter viker vi av. Vi går nedför en trappa in i en galleria där de flesta butikerna är stängda eller nedlagda. Jag hinner fundera om det verkligen är en så bra idé att gå runt i den folktomma källaren, men så vinkar kvinnan in oss i en resebyrå som faktiskt ser trevlig ut. Den lilla lokalen utgörs till största delen av en stor receptionsdisk, bakom vilken det sitter en ung kvinna i svart kjol, vit skjorta och scarf runt halsen. De säljer resor till Patagonien och väggarna är täckta av kartor över Argentina där Falklandsöarna – som ju är brittiskt territorium – så klart är med.

Den leopardmönstrade kvinnan viskar några snabba meningar som jag inte hinner uppfatta till kvinnan bakom disken som nickar, går ut från receptionen och öppnar en dörr i resebyråns bakre vägg. Hon vinkar åt oss att kliva in.

Vi kommer in i ett fullt utrustat växlingskontor. På andra sidan ett plexiglas sitter en man med en stor sedelräknare och travar av peso runt om sig. Carissa skjuter in två stycken 100-dollarsedlar genom den lilla luckan i botten av plexiglaset. Mannen plockar upp sedlarna och granskar dem noga. Är sedlarna inte den senaste varianten med det blå vertikala strecket blir det fem procents avdrag. Om det finns minsta skada eller vikning kan avdraget bli ännu större. Våra sedlar klarar besiktningen och mannen stoppar en stor bunt pesos sedelräknaren. Några sekunder senare skjuter han mer än 270 st tusen-peso-sedlar tillbaka till oss under glaset. Under våren lanserade centralbanken tiotusen-valörer, men dessa är ännu ovanliga. Det är tur att vi bär midjeväskor för att skydda oss från ficktjuvar, den här stapeln med sedlar hade aldrig fått plats i en vanlig plånbok. Även om växlingsförfarandet var i det skummaste laget har vi gjort en bra deal. Enligt den officiella växelkursen, som egentligen bara är en chimär, var våra dollar bara värda 180 000. 

Argentina är fyllt av underliga företeelser som uppkommit efter decennier av ekonomisk misskötsel och stor regleringsiver. De undangömda halvillegala växlingskontoren tycktes nästan naturliga efter att ha rest runt i landet i mer än en månad. Samtidigt är det tydligt att det här en gång i tiden var ett rikt land, kanske till och med det rikaste av dem alla. Skulle man servera argentinsk husmanskost i Sverige skulle man få frågan ”vad firar vi?”. Gamla byggnader, som postkontoret, bankerna och teatern, i Buenos Aires har inga motsvarigheter i pampighet utanför Paris och Wien. Även vanliga halvstora kyrkor i den nordliga provinshuvudstaden Salta får våra europeiska att se ut som betaversioner med ofärdig grafik. 

Samtidigt som man beundrar skönheten och njuter av det argentinska köket kan man inte undgå en gnagande tanke i bakhuvudet: allt fint här är gammalt. Det här är berättelsen om hur det gick till när Argentina först blev ett av världens rikaste länder – för att sedan rasa ner till att tävla om plats 70 i världsbankens rankning efter BNP per capita, mot länder som Kazakstan och Ryssland.

***

Agustin Etchebarne, chef för tankesmedjan Fundación Libertad y Progreso, välkomnar oss in i sitt kontor på översta våningen i en av Buenos Aires gamla smala lägenhetsbyggnader med utsmyckade balkonger. Alla möbler går i samma nyans av mörk ek. Innanför Agustins välsittande kavaj hänger en lång, tunn, oknuten halsduk i grått och lila. Jag hinner precis tänka att det är så här det ska se ut på en tankesmedja, men sen börjar Agustin tala. Han ödslar ingen tid på småprat. 

– Jag vet att ni är här på grund av ”miraklet Milei”, men vad ni måste förstå är att Argentina har en lång lång liberal historia som vi har hållit på att återupptäcka i modern tid. För tjugo år sedan gick det inte att säga att man var liberal i det här landet, folk trodde verkligen att liberaler åt bebisar. Vi på den här tankesmedjan och många andra har jobbat med att berätta om vår historia. De flesta hade aldrig hört talas om Alberdi, så vi började ge ut hans böcker.

Juan Bautista Alberdi (1810–1884) var en av de viktigaste figurerna i Argentinas tidiga historia. Hans arbete utgjorde den intellektuella grunden för den argentinska konstitutionen från 1853 – kanske den mest liberala rättshandling som någonsin trätt i kraft med starkt skydd för individens rättigheter, privat egendom, och den fria marknaden. Dessutom slog konstitutionen fast att det ska stå alla européer fritt att invandra till Argentina. Under den här rättsordningen blomstrade landet och inledde en lång period av oöverträffad ekonomisk tillväxt.

– I början av 1900-talet var Argentina världens rikaste land, men ändå är det många som förkastar framgången och säger att det bara var några få som var rika. Det stämmer inte. Arbetarnas löner var fyra gånger så höga här som i Paris. 1932 var Argentinas industri större än Brasiliens och Mexikos tillsammans, trots att vi bara har en bråkdel av deras befolkning. Argentinas BNP var ungefär lika stor som resten av Latinamerikas sammanlagt. Framgången var resultatet av att vi låtit frihetens idéer regera under lång tid. Frihetsidéerna var en bärande del av revolutionen 1810 och redan 1813, som fjärde land i världen, avskaffade vi slaveriet. Det var innan vi ens utropat självständighet.

Efter självständigheten följde en lång period av politiskt kaos. Landets dåvarande namn, Río de la Platas förenade provinser, tycktes vara sarkastiskt valt eftersom provinserna agerade som suveräna stater med egna lagar, tullar och arméer – arméer som inte sällan stod på olika sidor slagfältet. Uruguay lämnade officiellt unionen 1828 och provinsen Buenos Aires försökte göra detsamma i samband med undertecknandet av konstitutionen 1853 – men kom tillbaka 1861.

– Konstitutionen förbjöd merkantilism och socialism. Alla tidigare lagar togs bort och det nya systemet var uttalat byggt på Adam Smiths modell. 

Det var under denna minimala lagordning som den argentinska ekonomin blomstrade. Utländska investeringar flödade in i landet. Fabriker byggdes, jordbruket moderniserades och köttindustrin exploderade. Frysta argentinska biffar skeppades över hela världen. Med privata pengar byggdes omfattande infrastruktur i det enorma landet. Vid 1900-talets mitt låg världens längsta järnvägsnät inte i USA, Tyskland eller Storbritannien, utan i Argentina.

– Alberdi förklarade i sina skrifter att hela tanken med konstitutionen var att upprätthålla en fri marknad och en öppen ekonomi – men redan då var han orolig för att det skulle läggas till lagar och undantag som skulle förstöra idéerna. Det visade sig att han skulle få rätt.

Konstitutionen skrevs för att enbart tillåta en fri marknad. Förhoppningen var att högsta domstolen skulle upprätthålla ordningen och hindra nya lagar att lägga käppar i hjulen för marknaderna. 

– 1922 dömde högsta domstolen emot konstitutionen, och den privata äganderätten, för första gången och så fortsatte det. 1927 tog domstolen beslutet att låta acceptera ett antal grundlagsvidriga skatter, trots att man uttalade att de stred mot konstitutionen. Skatterna hade varit på plats under 30 år och först nu drivits upp i rättsväsendet. Så domstolen sa: ”Ja, skatterna är grundlagsvidriga. Men vi måste acceptera det. Med hjälp av skatterna har de offentliga utgifterna expanderat. Om vi blir av med de här skatterna, då kan vi inte finansiera staten.” Det här blev grunden i en de facto-doktrinen.

– Tre år senare, efter en statskupp, fick vi vår första de facto-regering efter att högsta domstolen accepterade militärkuppen. 1943 hade vi en ny militärkupp och 1946 manövrerade översten Juan Perón, som var arbetsminister i militärjuntan, bort sina ut militära kollegor och valdes till president. Peróns maktinnehav var den värsta perioden i Argentinas historia, för han ändrade allt. Det som började gå utför 1922 blev mycket värre från 1946. Sedan dess har vi haft en väldigt väldigt lång period av förfall.

Det var Peróns regering som drog in landet i makroekonomisk populism.

Att kalla Peróns första regeringsperiod för den värsta tiden i landets historia kan låta magstarkt i ett land som har haft återkommande militärkupper. Under 1970- och 1980-talen försvann och mördades tusentals människor under det smutsiga kriget mellan militärregimen och den peronistiska gerillan. Samtidigt kan man förstå vad Agustin menar. Det var Peróns regering som drog in landet i makroekonomisk populism. Det är ett begrepp som myntades av ekonomerna Rudi Dornbusch och Sebastián Edwards 1990 och används för att beskriva en konjunkturcykel som upprepade gånger drabbat många latinamerikanska länder. 

Cykeln inleds med att en populistisk ledare kommer till makten genom att lova omfattande sociala och ekonomiska reformer, ofta med fokus på omfördelning av rikedom, ökad social rättvisa, och förbättringar för de breda massorna. Den ekonomiska politiken under denna första fas präglas av expansiv penning- och finanspolitik, med stora offentliga utgifter, subventioner, och prisregleringar. Denna politik finansieras genom att staten ökar sitt budgetunderskott och tar lån, eller genom att trycka mer pengar, vilket leder till inflation.

Inledningsvis kan ”allt-åt-alla-politiken” leda till ökad ekonomisk tillväxt och förbättrad levnadsstandard för en del av befolkningen. Tillfälliga ekonomiska framgångar, såsom högre konsumtion och sysselsättning, skapar ett intryck av att den populistiska politiken är framgångsrik. Men den expansiva politiken leder till ekonomiska obalanser. Snart är man i den andra fasen – som präglas av hög inflation, växande budgetunderskott, och en försvagad valuta. Denna överhettning skapar ekonomisk instabilitet, och den inledande tillväxten förbyts i den tredje fasen med kris. Arbetslösheten ökar till ohållbara nivåer, kapital flyr landet, och reallönerna sjunker. Den tillväxt som skett utraderas snabbt. Dornbusch och Edwards skriver om slutet av fas att ”politiken blir instabil. Det blir tydligt att regeringen har förlorat.”

I fas fyra kommer en ny regering till makten. Hur fort det går att ta sig fas fyra kan skilja sig åt. Venezuela har under lång tid befunnit sig i den tredje fasens ekonomiska kollaps, något som enbart är möjligt med hjälp av valfusk och på grund av att militärens vapen riktas mot befolkningen. I Argentina har det i många fall varit militären som klivit in och avslutat den tredje fasen genom att ta med våld när de demokratiska regeringarna har tappat sitt folkliga stöd. Totalt har det blivit sex gånger: 1930, 1943, 1955, 1962, 1966 och 1976. Efter det totala misslyckandet i Falklandskriget mot Storbritannien 1982 tappade militären sin politiska legitimitet och Argentina har förblivit en demokrati.

För att hantera krisen och få tillgång till nödvändiga stödlån tvingas den nya regeringen till åtstramningar, skattehöjningar, minskade offentliga utgifter, och avregleringar. Dessa åtgärder är ofta impopulära och leder till socialt missnöje, strejker och protester, vilket ytterligare försvagar den politiska situationen. Den ekonomiska krisen och de impopulära åtstramningarna skapar en grogrund för nya populistiska rörelser och ledare, som lovar att återgå till den expansiva politiken och bryta med åtstramningarna. När dessa får makten börjar den populistiska konjunkturcykeln om i fas ett. I genomsnitt har Argentina tagit nya stödlån från Internationella valutafonden vart tredje år sedan 1958. Javier Mileis regering är, sett i det här ljuset, resultatet av peronismens senaste konjunkturcykel.

Javier Mileis regering är, sett i det här ljuset, resultatet av peronismens senaste konjunkturcykel.

En av förklaringarna till att Latinamerika är synnerligen drabbat av den makroekonomiska populismen hittar vi redan i Alberdis skrifter. Han pekade ut en avgörande skillnad mellan USA och de statsbildningar som uppstod efter att den spanska överhögheten avslutats. Trots att många av de latinamerikanska republikerna skapades med inspiration från deras nordamerikanska föregångare kom den exekutiva makten i dessa länder att bli långt mycket starkare än presidenten i det vita huset. 

De latinamerikanska frihetskrigen leddes av starka krigsherrar som var ovilliga att lämna ifrån sig makten när spanjorerna var besegrade. Alberdi citerar den mäktigaste av krigsherrarna, Simón Bolívar, som lär ha sagt: ”De nya staterna i det spanska Amerika behöver kungar som kallas presidenter.” Med stor makt samlad i presidentämbetet finns förutsättningarna för en politik dominerad av starka, populistiska män och kvinnor. Den som har makten kan effektivt köpa röster genom att ge dela ut riktade allmosor till viktiga väljargrupper utan att behöva bry sig om petitesser som budgetbalans och likvärdighet inför lagen – fram tills dess att petitesserna förvandlas till hyperinflation och reallönesänkningar. Då står alltid en ny stark man redo och väntar i kulisserna.

Ett av målen som Alberdi ville uppnå med sin konstitution var att Argentinas nominella demokrati över tid skulle bli en verklig demokrati. Den drömmen krossades under 1920-talet när landets maktdelning gick i graven under den högsta domstolens de facto-doktrin.

På många ställen i Argentina är förfallet visuellt. Vid Andernas fot i mellersta Argentina ligger miljonstaden Mendoza, känd för sina Malbecviner. Här går en av latinamerikas viktigaste handelsrutter, vägen genom bergspasset Paso Internacional Los Libertadores, uppkallat efter frihetshjälten och krigsherren José de San Martín som här korsade Anderna med argentinska trupper för att befria Chile 1817. Varje dag som passet är öppet passerar omkring tusen lastbilar. Fram till 1984 rullade trafik på den Transandinska järnvägen som också går genom passet. Järnvägen, som byggdes med brittiska investeringar under 1900-talets början, var mer tillförlitlig än potentiellt frusna asfaltsvägar som traverseras med sommardäck. Efter att Peróns regering nationaliserat hela det argentinska järnvägsnätet 1948 kom järnvägens underhåll att prioriteras ned. I dag ligger den transandinska järnvägen oanvändbar som en ärr över landskapet – en påminnelse om det Argentina som en gång existerade. Enligt turistguiden som tar oss upp i bergspasset har man flera gånger försökt renovera upp sträckan, men varje gång har det mäktiga lastbilsförarfacket hindrat planerna genom att strejka.

Den Transandiska järnvägen är inte ensam om sitt öde. Den totala järnvägssträckningen i Argentina har minskat från 47 000 kilometer vid Peróns tillträdande till 17 866 kilometer i dag. Argentina har förvandlats till ett land som binds ihop av nattbussar och flygplan.

***

Det går inte att förstå Argentina utan att förstå peronismen. Det är en politisk rörelse, mycket bredare än bara ett parti, som bildades kring militären Juan Domingo Perón (1895–1974) under 1940-talet och som än i dag dominerar det politiska landskapet. Agustin definierar skämtsamt peronismen som ”socialism med korruption”, en syn som delas av många i det polariserade landet. Det är svårt att se att peronisterna själva skulle acceptera Agustins beskrivning. Vad är då peronismen för en peronist?

Lucas Berto möter oss på ett av den populära kedjan La Panera Rosas caféer mitt i Buenos Aires. Även han bär ledigt en löst sittande tunn halsduk innanför den bruna vinterrocken. Lucas är i 25-årsåldern och en av Peronistpartiets unga stjärnskott. Redan nu sitter han som folkvald i Avellaneda, en industriförort precis utanför Buenos Aires stadsgräns. Vi bombarderar honom med frågor för att försöka förstå peronismens kärna.

– Vi är ingen tydlig höger- eller vänsterrörelse. Innan Perón styrdes Argentina av eliten. Peronismen handlar om att stå upp mot eliten. Vi är också väldigt nationalistiska – men inte några nationalister som längtar tillbaka till en ”gyllene tidsålder”. Från början var vi en arbetarrörelse och ville göra det bästa för arbetarna. Nu vill vi göra det som är bäst för hela landet. Vi är i mitten, men inte centrister.

På sätt och vis är peronismen en utilitaristisk rörelse. I grunden finns ingen stark ideologi, men däremot en övertygelse om att politiken har makt att göra människors liv bättre. De främsta verktygen har varit fler bidrag och nya rättigheter. Vad som bör vara en rättighet har expanderat över tid. Under Perón handlade det om rösträttigheter, gratis utbildning och stor makt åt facken. 2000-talets stora peronistledare, makarna Kirchner, gav homosexuella rätt att gifta sig 2010 och etablerade rätten till gratis fotboll på tv. Den senaste peronistregeringen under Alberto Fernández instiftade rätten till offentligt finansierad abort. De skapade också kvoteringsregler som tvingar hela den offentliga sektorn att anställa minst en procent transpersoner.

Under president Cristina Fernández de Kirchner förstatligades alla privata pensionsfonder 2008.

Peronismen är dock inte bara ansvarig för nya rättigheter och bidrag. Den kan också ta saker. Under president Eduardo Duhalde, beslutades det 2002 att alla dollarbankkonton i Argentina skulle omvandlas till pesos med växelkursen 1,40. Det var redan då en mycket ofördelaktig växelkurs, i dag är en dollar värd 1 300–1 400 pesos. Sedan dess sparar argentinarna i fysiska dollarkontanter i madrassen eller på banker i Uruguay. Under president Cristina Fernández de Kirchner förstatligades alla privata pensionsfonder 2008. 30 miljarder dollar överfördes till staten under förevändningen att det var nödvändigt att skydda pensionärernas sparande från den globala finanskrisen. I praktiken användes de till att finansiera statens budgetunderskott.

– Ibland har vi prioriterat ett bättre liv för människor nu och misskött ekonomin. Det är ett problem, vi har skapat obalanser genom att trycka pengar eller genom att försöka kontrollera priset på en dollar. Men vi höjde också levnadsstandarden mycket i början, vi skapade Argentinas medelklass. I grunden är problemet att Argentina inte genererar de pengar som behövs för att upprätthålla den levnadsstandard som människor har vant sig vid.

Under de nära 80 år som peronismen har dominerat har det liberala frihandelsvänliga samhälle som Alberdis konstitution skulle garantera helt försvunnit. Skatterna är i vissa fall över de nivåer som fick Astrid Lindgren att skriva Pomperipossa i Monismanien. Antalet handelshinder och tullar är oräkneliga.

– Den peronistiska drömmen är en stark exportindustri, men där har vi misslyckats. Det är jordbruket som genererar pengarna i Argentina, men där finns knappt några jobb. De flesta jobben finns i industrin och peronismen har gjort det till sitt uppdrag att skydda dem – inga importer tack! Jordbruket drar in pengar, och industrin konsumerar dem. Vår ekonomi är allt för väderberoende. Vi behöver diversifiera vår ekonomi och använda de naturresurser vi har, bygga fler gruvor, utvinna mer olja.

Lucas är medveten om att det behövs utländska investeringar för att utvinna naturresurserna, men han är skeptisk till internationella storbolag.

– Samtidigt som vi behöver kapital kan vi inte släppa in bolagen till vilken kostnad som helst. Vi behöver tvinga dem att anställa lokal arbetskraft och köpa lokala varor. Vinsten måste stanna här. Det finns ingen anledning för oss att låta dem ta våra resurser och dra. Men för mig är det tydligt att vi verkligen behöver investeringarna – andra peronister menar att vi klarar oss bäst själva.

Under 2000-talet har de peronistiska ledarna inte hittat den balans som Lucas eftersöker. Utländskt kapital har hållit sig långt borta från Argentina. De bolag som finns i landet har haft svårt att ta ut sina vinster eller ens betala sina fakturor i dollar på grund av de strikta valutarestriktionerna. De som köpte statliga bolag som privatiserades under 1990-talet fick i hög grad se dessa återförstatligande utan skälig betalning. I amerikanska domstolar har rättsprocesserna kring oljebolaget YPF och flygbolaget Aerolíneas Argentinas pågått under många år, en huvudvärk som gått i arv mellan regeringar.

***

I det överreglerade och överbeskattade samhället har alla Argentinare blivit nationalekonomer. Alla som vi möter, den pensionerade ingenjören, det homosexuella konstnärsparet, de venezuelanska Uber-förarna, den militanta feministen, de unga libertarianerna, turistguiderna i bergen och biluthyraren i San Salvador de Jujuy, har initierade åsikter om statsskulder, inflation och penningpolitik. De är alla överens om att budgetunderskottet måste minska. Frågar man hur mycket skatt de betalar, funderar de en stund, innan de börjar lista alla skatter. Inkomstskatt, sociala avgifter, moms, tullar, punktskatter av allehanda slag. Vissa räknar till och med in inflationen. Slutsatsen är alltid att det finns för många skatter för att det ska gå att räkna ut vad man faktiskt betalar.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Jag tänker tillbaka på när inflationen började öka i Sverige under pandemin och hur medierna gång på gång fick förklara fenomenet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört en nyhetsuppläsare förklara att ”när inflationen går ner betyder det inte att priserna går ner, utan att de ökar långsammare”. Om det svenska folkets ekonomikunskaper är på högstadienivå är argentinarna masterstudenter vid livets hårda nationalekonomiska universitet. På bästsäljar-borden i bokhandlarna ligger inte bara flera av Javier Mileis böcker, det kryllar av andra ekonomer. Slår man på tv:n behöver man inte zappa länge för att hitta en panel med akademiska nationalekonomer som skriker i munnen på varandra om vad som borde göras åt valutarestriktionerna. I botten av tv-skärmen roterar alla de senaste dollarkurserna: den officiella, turistkursen, MEP-kursen, CCL-kursen och den ”blå” – vilket är den man får om man följer med en leopardmönstrad kvinna till ett lönnrum bakom en turistbyrå.

Argentina är inte längre det land som kyrkorna i Salta påminner om. Nödvändighetens nationalekonomer befolkar nu det land som tidigare drog till sig entreprenöriella krafter och drivna individer. Medan argentinarna navigerar genom växlingskontorens lönndörrar och sprickorna i välfärdsstaten längtar de tillbaka till en svunnen era, och drömmer om en ny framtid.

Omslagsbilden föreställer fasaden på ett nedlagt turistkontor i provinsen Jujuy och är tagen av Carissa Düring.