Thea Erlandsson: Postliberalism – en chans till förnyelse

När Francis Fukuyama 1992 skrev boken The End of History and the Last Man ansågs den västerländska liberala demokratin ha segrat. Sovjetunionens fall markerade slutet för kalla kriget och socialismen. Marknadsekonomin blev allmänt accepterad, även av socialdemokratin, och världen gick in i en ny era av progressivitet. Det gick inte att föreställa sig en tid efter liberalismen. 

Redan 1998 gick den politiske tänkaren John Gray emot Fukuyamas uppfattning i sin bok False Dawn: The Delusions of Global Capitalism och myntade dessförinnan begreppet “postliberalism”. 20 år senare skrev professorn i statsvetenskap Patrick Deneen boken Why Liberalism Failed där han argumenterar för att liberalism i sig är en självunderminerande ideologi: “Liberalism has failed – not because it fell short, but because it was true to itself. It has failed because it has succeeded”. Deneen, och postliberaler i allmänhet, menar att liberalismens grundbultar av individuella fri- och rättigheter, fri marknad och begränsad stat är dömda att misslyckas eftersom det saknas “community” och strävan efter “common good”, det vill säga gemenskap och allmännytta. Kritiken kan ses som en förlängning av kommunitarismen, som betonar det sociala sammanhangets betydelse. 

Postliberalismen är inte uteslutande ett konservativt fenomen.

I USA har de postliberala idéerna fått fäste även politiskt hos de konservativa senatorerna Josh Hawley och Marco Rubio. Till och med Trumps egen kandidat till vicepresident J.D. Vance beskriver sig själv som postliberal. Valet av Trump 2016 var begynnelsen på det republikanska partiets förändring. Nu finns ett helt annat fokus på att attrahera och mobilisera en väljarbas bestående av arbetarklassen, att ha en offensiv strategi för kulturkriget och våga ha ett ekonomiskt program som förkastar libertariansk dogma av fri marknad. 

Däremot är postliberalismen inte uteslutande ett konservativt fenomen. Även vänsterdebattörer använder det postliberala greppet för att ifrågasätta liberalismen. I en text från 2020 skrev Payam Moula, chefredaktör för tankesmedjan Tiden, och Martin Rynoson, då samhällspolitisk strateg på Tiden, om att en ny socialdemokrati bortom liberalismen, där ekonomisk jämlikhet överordnas, borde anammas. I stället för godhetssignalering och identitetspolitik vill de se ökad beskattning av förmögenheter, arv, gåvor och kapital, en reform av den svenska välfärdsstaten, och restriktiv migrationspolitik. I grund och botten en återgång till den mer reformistiska socialdemokratin som präglade Sverige innan 1990-talet, vilket även partiledaren Magdalena Andersson i viss mån inspirerats av. 

Postliberala spår går även att urskiljas i konkret form. I Sverige är regeringens huvudfokus inre och yttre säkerhet, snarare än traditionella liberala och borgerliga förslag som skattesänkningar och avregleringar. Trygghet är det nya ledordet. I EU går det att se en liknande trend. I Ursula von der Leyens politiska guidelines för nästa EU-kommission finns det bland annat förslag om en försvarskommissionär, att göra Europol till en operationell polismyndighet och att tredubbla antalet gränsvakter. Det betyder inte att frihandel och tillväxt är bortglömda, bara att de inte längre är ensamma om att få ta plats. 

Utvecklingen är inte förvånande. Den geopolitiska kontexten har ställt högre krav på försvarsförmåga och inrikespolitiskt har gängkriminaliteten sedan länge drabbat oskyldiga i flera europeiska länder. 

Svagheten med postliberalismen är att den enbart bygger på att vara emot något.

Svagheten med postliberalismen är att den enbart bygger på att vara emot något. Om filosofin ska vara relevant behöver den kompletteras med andra ideologiska föreställningar, exempelvis konservatism eller socialism, och presentera ett alternativ till det samhälle liberalismen byggt upp. Därför kommer den aldrig kunna ena en samlad styrka, men sättet den ifrågasätter liberalismen på måste tas på allvar. 

Postliberalismen utmanar den givna position liberalismen har i samhället och kräver en förklaring till de samhällsproblem som uppstått under liberalismens storhetstid – ekonomisk ojämlikhet, brottslighet, segregation, miljöförstöring med flera. Men eftersom liberalismen sedan 1990-talet varit en ständig överideologi, ett lapptäcke som legat över både Europa och USA, har ideologin inte vässat sig själv. 

Liberalismens verkliga misslyckande vore att överlåta möjligheten att hitta lösningar på samhällets problem till konservativa och socialister, i stället för att själva lösa dem. Postliberalismen kommer att förnya liberalismen på samma sätt som postmodernismen förnyade det moderna samhällsprojektet.