Ekonomi Krönika
Receptet som hjälper mot världens mobbare
Länder som Kina använder ibland handeln som utpressningsmedel. Metoderna tenderar dock att slå tillbaka mot utpressarna själva, skriver Johan Norberg.
Bland alla de argument som nu används för att minska den internationella handeln finns det faktiskt ett som inte bara är ett svepskäl för ineffektiva sektorers vilja att skinna konsumenter. På engelska kallas det trade coercion, risken att auktoritära stater använder vårt beroende av dem till att idka utpressning, till exempel för att tvinga oss att anpassa vår politik.
Det är inte bara en teoretisk risk. Kina har historiskt visat sig synnerligen villigt att plötsligt strypa tillgången på sällsynta jordartsmetaller eller bojkotta länder som har misshagat dem, som Litauen och Australien.
Dessa exempel vilar över handelsdebatten, men förbluffande sällan följs de upp. Hur gick det sen? Har det verkligen visat sig vara ett framgångsrikt sätt att skada andra ekonomier och få dem att anpassa sin politik till översittarens diktat? Och vad kan vi göra åt det?
När man tittar närmare på exemplen ovan visar det sig att problemet med att använda handel som vapen är att dess rekyl ibland är kraftigare än dess skadeverkan.
Kinas andel av världsmarknaden minskade från 97 procent till mindre än 60 procent 2020.
2010 ströp Kina exporten av de jordartsämnen som behövs i det mesta av vår högteknologi och eftersom landet fullständigt dominerade världsproduktionen tiodubblades priserna. Men lösningen på höga priser är som bekant höga priser. Det gav starka incitament att öppna nya gruvor i Australien, Japan och USA, öka återvinningen samt utveckla nya teknologier som var mindre beroende av dessa metaller. Priserna störtdök igen och det bestående resultatet var att Kinas andel av världsmarknaden minskade från 97 procent till mindre än 60 procent 2020.
En uppenbar källa till motståndskraft är att tillåta utvecklingen av våra egna resurser. De sällsynta jordartsmetallerna är ju inte så sällsynta som de låter, det är bara att vi har slutat gräva upp dem. De flesta av dem upptäcktes faktiskt första gången i Sverige under 1800-talet och de nyupptäckta fyndigheterna i Kiruna tros vara de största i Europa.
Hur är det med handelsbojkotter då? Det ser lite olika ut beroende på vem som utsätts. 2020 blockerade Kina australiensisk export efter att landet krävt en internationell utredning om Covid-19:s ursprung, och 2021 var det Litauens tur att drabbas efter att landet närmat sig Taiwan.
Intressant nog avvecklade Kina snart tullarna mot Australien, först för bomull, koppar och kol och sedan även på spannmål och vin. I Litauens fall har handeln börjat återhämta sig, men är fortfarande bara hälften av vad den var.
Skillnaden är helt enkelt att Australien har en så stor roll på världsmarknaderna. Det betydde att Kina snabbt drabbades av brister och höga priser, medan Australien snabbt kunde styra om sin export till länder som Japan, Indien och Mexiko. Australiens produktivitetskommission beräknar att Xi Jinpings försök att knäcka landets ekonomi blott minskade landet BNP med 0,009 procent.
Vi måste se till att vi alltid har så attraktiva varor och tjänster att andra vill importera om vi förlorar en marknad.
Läxan är enkel: Var som Australien. Vi måste se till att vi alltid har så attraktiva varor och tjänster att andra vill importera om vi förlorar en marknad, och så att världens handelshuliganer inser att de skadas mer än vi om de saboterar handeln. Vi blir inte Australien genom att göra vår produktion mindre produktiv och konkurrenskraftig med skyddstullar och repatriering, utan tvärtom genom intensiv konkurrens och specialisering som gör att metoder och teknik ständigt uppgraderas. Som den australiensiska kommissionen konstaterar: ”det internationella handelssystemet kan tillhandahålla en stabiliserade källa till resiliens”.
Mindre länder som Litauen kan också bli Australien, om vi ställer upp för dem – inom EU, men också genom den fria världens sammanhållning. Ett sätt är att skapa en fond där vi kompenserar exportbortfallet för länder som utsätts för utpressning (till exempel genom att handla mer av dem), så att påtryckningarnas effekt omedelbart upphävs.
Och glöm inte Världshandelsorganisationen, WTO. I en tid när populister vill montera ned WTO och även dess vänner nästan betraktar organisationen som passé måste vi påminna om att den är ett centralt skydd mot översittare. I alla ovan nämnda exempel började Kina tveka på allvar när offren gick till WTO. I Australiens fall övergav Kina bojkotten av spannmål och vin just i utbyte mot att Australien drog tillbaka sitt klagomål till WTO.
Till allt detta kan man lägga en sista, trösterik lärdom: I inget av dessa fall har Kina lyckats pressa offren att falla på knä. Tvärtom har varje övergrepp lett till ökad misstro och till större vilja att bygga allianser mot Kina. Så länge den fria världen inte förlorar självförtroendet och insikten att öppenhet är bästa försvar kommer varje kommunistisk wolf warrior att visa sig vara en papperstiger.