Ett år efter riksdagsvalet har bilden av en borgerlig regering som befinner sig i ständig motvind etsat sig fast i medvetandet.

Ett skäl är att nyhetsrapporteringen är S-tendensiös, både i vanliga artiklar och inslag och i politiska kommentarer, inte alltid, men i tillräcklig omfattning för att det ska påverka konsumenterna och ge avtryck i opinionen. I exempelvis public service lever och frodas det välvilliga bemötandet från regeringsåren.

För Socialdemokraterna räcker det med att bedriva icke-politik i sakfrågorna och göra strategiska utspel med udden mot Tidöpartierna för att ligga kvar i vinnarspåret även i opposition. 

En annan orsak till Kristersson-regeringens svårigheter att framstå som annat än misslyckad är den egna oförmågan att sätta den politiska agendan i det dagliga nyhetsflödet. S är överlägsna i den genren och det sätter djupa spår i väljarkåren.

***

Den regntunga semesterperioden i juli gick mot sitt slut när den tidigare justitieministern Morgan Johansson dök upp i tv-rutan. Inget konstigt, det var inramningen som stack ut.

Just den här dagen var det fint väder och blå himmel och Johansson befann sig på en vidsträckt sandstrand vid havet i Skåne med badgäster i solstolar i bakgrunden, en livräddningsboj skymtade nere vid vattnet. Ex-ministern uppträdde i blå kavaj och skjorta på stranden och hade mobil-snäckor i öronen. Han pratade rakt in i fotografens kamera, alltså inte med en reporter på plats utan på länk med en programledare i en tv-studio (26/7).

Ämnet var så allvarligt det kunde bli. I protest mot de upprepade koranbränningarna rasade den muslimska världen mot Sverige, hotbilden mot svenska intressen skärptes, ambassaden i Bagdad stormades av en uppretad folkmassa.

S utnyttjade i all sin enkelhet att regeringens ledande ministrar inte synts till på ett tag.

Dagen före hade partihögkvarteret skickat ut ett pressmeddelande med rubriken ”S kräver extramöte i riksdagen om den diplomatiska krisen” (25/7). Uppmaningen till ”högerregeringen” var att kalla in och informera utrikesutskott om händelseutvecklingen. Upplägget var enligt formulär 1A, men funktionellt. S utnyttjade i all sin enkelhet att regeringens ledande ministrar inte synts till på ett tag.

Mellan raderna anklagades statsministern för att ha checkat ut på en längre sommarledighet och för att bära ansvaret för den uppkomna situationen med brända koraner och terrorhot. Morgan Johansson, numera utrikespolitisk talesperson, hävdade att regeringen hade ”en skyldighet att visa ledarskap och svara på allmänhetens frågor”. Klart som korvspad.

I Stockholm nappade SVT:s nyhetsredaktion på det väl agnade betet. En ensam fotograf skickades iväg till den skånska stranden. Det kanske inte fanns någon reporter i tjänst. Det fick bli på länk. Ljudet var påfallande dåligt. Människor rörde sig i bilden.

Johansson fick tala ostört i en och en halv minut i public service-tv med avbrott för en beskedlig fråga från studion. Han påpekade att ”det finns tecken på att riskerna för terrordåd har ökat”. Med detta och kravet på att kalla in utrikesutskottet stal han allt medieutrymme i flera dagar.

Statsråden själva eller politiska tjänstemän i Regeringskansliet borde ha kunnat räknat ut med ena lilltån att något som detta förr eller senare kunde hända och förberett sig för det även om det råkade vara mitt i sommaren. Eller ännu bättre: varför inte förekomma och ta initiativet på egen hand. Skicka fram statsministern en sväng framför kamerorna. Svårare än så hade det inte varit. Nu hamnade man på efterkälken när S styrde agendan dit man ville utan att förta sig. Ett pressmeddelande, en intervju. Medialt blev det jackpott.

Strandintervjun blev startskottet för en socialdemokratisk sommaroffensiv och det räckte mer än väl för att skrämma fram regeringen. Ändå var det inte ens sant.

***

En dryg vecka innan S drog igång sin framgångsrika kampanj höll Utrikesnämnden ett sammanträde på slottet i närvaro både av kung Carl XVI Gustaf och kronprinsessan Victoria.

Syftet med nämnden är att regeringen ”fortlöpande ska underrätta om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för Sverige.” Den 17 juli handlade det om uppgörelsen med Turkiet vid Natomötet i Vilnius och hotbilden efter koranbränningarna.

I nämnden sitter 18 ledamöter, nio ordinarie och nio suppleanter. S har fyra företrädare: partiledaren Magdalena Andersson, Morgan Johansson, före detta försvarsministern Peter Hultqvist och riksdagsledamoten Helén Pettersson. Ingen av dem deltog i mötet där statsminister Ulf Kristersson, utrikesminister Tobias Billström och försvarsminister Pål Jonson gav sin syn på läget.

I media fick S-skolket begränsad uppmärksamhet.

När Morgan Johansson en vecka senare anklagade regeringen för att strunta i att hålla riksdagen informerad var detta glömt och begravet. I media fick S-skolket begränsad uppmärksamhet.

När det extra mötet i utrikesutskottet genomfördes precis som S hade krävt dök bara tre av fem ordinarie S-ledamöter upp för att lyssna på vad Billström hade att säga. Ur spinnsynpunkt saknade det intresse. Själva sakfrågan med protester och terrorhot spelade ingen roll när S med små medel lyckades driva regeringen framför sig.

Redan dagen efter SVT-intervjun med Morgan Johansson publicerade Ulf Kristersson ett inlägg på Instagram med en bild på sig själv tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer och Säpochefen Charlotte von Essen i Sagerska huset (27/7). Budskapet var att man hade gått igenom läget ”i detalj”. Statsministern försäkrade att regeringen ”hela tiden för en tät dialog med ansvariga myndigheter för att skydda svenska medborgare”. Säkert sant men varken kraftfullt eller övertygande om syftet var att få stopp på S-drevet.

Vid en pressträff samma eftermiddag konstaterade Strömmer i närvaro av Säpochefen att koranbränningarna lett till ett försämrat säkerhetsläge: ”Regeringen har därför i dag beslutat om ett uppdrag till flera myndigheter för att stärka Sveriges förmåga att förebygga, förhindra och försvåra terrorism och våldsbejakande extremism.” Uppdraget att leda arbetet gick till Säpo, totalt omfattades samtliga 15 myndigheter i Samverkansrådet mot terrorism. Redovisning ska ske i tre etapper den 1 september 2024, 2025 och 2026.

Själva beslutet är underskrivet av jämställdhetsminister Paulina Brandberg (Ju2023/01781). Strömmer verkar alltså inte varit närvarande vid regeringssammanträdet. Inte heller Kristersson. Brandberg var föredragande även för statsrådsberedningens enda ärende. På den ärendeförteckning som skickades ut en dag i förväg fanns uppdraget till Säpo m fl inte med. Hela projektet bör med andra ord ha tillkommit i all hast i ett försök att visa handlingskraft och parera Morgan Johanssons salva från stranden.

Det räckte inte på långa vägar. Uppdraget var löst i konturerna, hade en avlägsen tidshorisont och saknade helt koppling till det dagsaktuella läget. Statsministern själv hade heller inte visat sig och det var han som var måltavlan för S-spinnet. Naturligtvis.

Med S-ögon signalerade regeringens agerande handfallenhet och tvekan. Det var bara att pumpa på med mer av samma vara.

I ett inlägg på Facebook skrev partisekreteraren Tobias Baudin att ”det är anmärkningsvärt att Sveriges statsminister, Ulf Kristersson, är helt osynlig i det här läget” (28/7).

Några dagar senare använde även tidigare ministern Anders Ygeman, numera migrationspolitisk talesperson, ordet osynlig när han anklagade regeringen för att inte ha visat ”ett tillräckligt tydligt ledarskap under korankrisen” (1/8).

Samma dag, fem dagar efter strandintervjun med Morgan Johansson, kapitulerade statsministern och höll pressträff med justitieministern om vilka åtgärder regeringen vidtagit för att ”skydda svenska medborgare” med anledning av koranprotesterna. Ulf Kristersson försäkrade att han varit fullt engagerad i regeringens dagliga arbete även om han inte visat sig offentligt: ”Jag har jobbat dag och natt. Här har inte varit någon semester kan jag garantera” (1/8).

Problemet för regeringen var bara att man hamnat bakvattnet redan från början och att det var den bilden som etsade sig fast. Det framgångsrika S-spinnet träffade där det sved som allra mest och fick regeringen på defensiven.

***

För S gav det blodad tand. När SD:s Richard Jomshof började twittra om profeten Mohammed kom det som en skänk från ovan.

Tack vare justitieutskottets ordförande kunde S damma av budskapet från valrörelsen 2022 om att SD är en säkerhetsrisk och hamra in det i media, där det togs emot med öppna armar. Kristersson med flera ställdes omedelbart till svars.

I det långa spelet såg S-ledningen givetvis en möjlighet att spräcka Tidökonstellationen.

I det långa spelet såg S-ledningen givetvis en möjlighet att spräcka Tidökonstellationen och i den bästa av världar krångla sig tillbaka till regeringsmakten med hjälp av liberala avhopp.

När S kallade till pressträff med övriga oppositionspartier och krävde en förtroendeomröstning om Jomshof var det ett solklart brott mot riksdagens praxis om att partierna alltid utser sina egna representanter. Om den ordningen rubbades skulle riksdagsarbetet lamslås. Det visste S-ledningen. Ändå valde man att göra det.

Den här gången fick ex-ministern Adrian Shekarabi, vice ordförande i justitieutskottet, hålla i taktpinnen. Magdalena Andersson eldade på med diverse uttalanden om att SD som parti uppmuntrar koranbränningar. I sak rann det hela ut i sanden när regeringspartierna höll ihop vid omröstningen men det sysselsatte media i veckor och gav stora rubriker.

Ett framgångsrikt spinn alltså. Men ansvarslöst. Med eskalerande gängkriminalitet och terrorhot har justitieutskottet mer angelägna uppgifter än att hantera skenvoteringar.

***

Dagen innan regeringens årliga budgetmöte på Harpsund kallade S till pressträff med Magdalena Andersson och tidigare finansministern Mikael Damberg och krävde ”sänkt skatt för vanligt folk”. Anrättningen kryddades med en del siffror, ointressant eftersom avsikten inte är att det ska genomföras. Någon finansiering presenterades inte heller. Det politiska syftet var det vanliga – att misstänkliggöra regeringen: ”Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson har prioriterat att sänka skatten för de som tjänar mest” (23/8).

Det framgick även att S motsatte sig den automatiska och inflationsbaserade uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt eftersom den skulle gynna löntagare med höga inkomster.

På Harpsund ville finansminister Elisabeth Svantesson inte ge något besked om brytpunkten. Istället kom det tio dagar senare och då gick regeringen på S-linjen. Med ett skickligare handhavande kunde det klargjorts långt tidigare. Nu förstärktes intrycket av att det är S som dikterar villkoren. Det saktfärdiga politiska fotarbetet är en belastning för regeringen.

Andra, tidigare, pinsamheter på samma tema är när S krävt att finansministern ska kalla till sig ”matjättarna” respektive ”storbankerna” (mars 2023) för att diskutera prisökningar och vinstnivåer i förhållande till pressade konsumenter. I stället för att vidta dessa i ett strategiskt perspektiv ganska självklara åtgärder på egen hand har väljarna kunnat konstatera att regeringen verkar sakna egen politisk vilja och det är S som föser regeringen framför sig.

***

På dagen för Harpsundsmötet skickade S ut ett pressmeddelande i ett helt annat ämne. Det råkade också vara Ukrainas självständighetsdag. Tidsmässigt stod stjärnorna rätt.

Under 18 månader efter det ryska angreppet mot Ukraina i februari 2022 har det inte varit något alternativ vare sig för S- eller M-ledda regeringar att skicka Jas Gripen plan till Ukraina. I maj 2023 avfärdades det i tydliga ordalag av försvarsminister Pål Jonson: ”De som vi har, de har vi behov av för att skydda Sverige. Vi har inget överskott av Gripenplan” (TT 23/5).

När S-målet återigen var att tvåla till regeringen spelade sådana futiliteter ingen roll.

Nu tvärvände S på en femöring, lite förvånande med tanke på att det första stödpaketet efter krigsutbrottet innehöll matransoner, hjälmar och pansarskott och att S generellt varit tveksamma till att bidra med tunga vapensystem. Leveranserna av Leopardstridsvagnar, stridsfordon 90, luftvärn och artilleripjäsen Archer har skett under den borgerliga regeringens tid. Men när S-målet återigen var att tvåla till regeringen spelade sådana futiliteter ingen roll.

Pressmeddelandet fick den fluffiga rubriken ”S vill att Sverige förbereder sig för att kunna stötta Ukraina med stridsflyget JAS Gripen” och innehöll så många reservationer att avsikten näppeligen är att det ska realiseras: antalet plan som kan avvaras ska utredas, Sverige ska först vara med i Nato etc. Även detta saknade betydelse. S kallade till pressträff med Andersson, Johansson och Hultqvist. Intrycket i medierapporteringen blev att partiet anser att Jas Gripen ska levereras till Ukraina (24/8). Plus på S-kontot. Igen.

Utspelet kom bara några dagar efter Volodymyr Zelenskyjs besök i Sverige. Vid mötet med Kristersson på Harpsund förklarade den ukrainske presidenten att han önskade sig Jas Gripen plan och att Sverige gärna fick ”dela med sig”. När Kristersson upprepade att det inte var aktuellt med samma motivering som tidigare, att det finns för få plan, öppnade han för S-spinn i ämnet.

I Sverige är stridsflyget ett av tre vapensystem som definieras som ett väsentligt säkerhetsintresse (VSI). De andra är ubåtar och ledningsförmåga. För att säkerställa landets operativa försvar måste det finnas tillräcklig kapacitet på respektive område. I flygvapnet är det tveksamt om kravet är uppfyllt.

Ett skäl är att det saknas piloter efter en utdragen konflikt om löner och pensionsvillkor. Av ett hundratal piloter har uppemot hälften tagit ut tjänstledighet i protest. Under 2022 sjönk antalet flygtimmar med Jas Gripen dramatiskt, från 11 727 (2021) till 10 364 enligt Försvarsmaktens årsredovisning, trots att det pågår ett krig i närområdet och alla allvarsord om det försämrade säkerhetsläget. En annan orsak är tillgången på plan.

Officiellt finns det 96 Jas Gripen plan av den äldre C/D versionen i det svenska i flygvapnet, jag skulle på goda grunder säga att en mer realistisk bedömning är ett drygt 80-tal, varav ungefär hälften dagligen finns tillhands för incidentberedskap, övning och utbildning, alltså ett 40-50-tal. Exakt hur många det rör sig om talas det tyst om.

Som försvarsreporter på Svenska Dagbladet undersökte jag den saken i en artikel som fick rubriken ”Vart tredje Jas-plan taget ur drift”. Dåvarande ÖB Sverker Göranson var förtegen (29/4 2015):

”Det finns delar i det här som vi av operativa skäl ska hålla för oss själva.

Hur många plan är tillgängliga operativt varje dag?

Så stor del som möjligt.

Och vad innebär det i procent?

Det är ingen mening att gå in på det för det beror på vilka scenarier, vilka reservdelssituationer man har.

Varför går det inte att redovisa bortfallet?

Nej, jag tycker inte att det finns någon anledning.”

Det här var åtta är sedan, och sedan dess har inga nya plan tillkommit. Det kan alltså inte ens teoretiskt ha blivit fler och det kommer också att dröja innan det blir så.

Runt hörnet väntar 60 plan i den nya E-versionen. Enligt nuvarande tidtabell ska Gripen E ska ”förbandsintroduceras”, det vill säga tas i operativt bruk inom flygvapnet, mellan 2026 och 2030 (bilaga 1 budgetunderlag 26/6 2023, FM2022-10372:24). Under tiden är risken att redan få plan kan bli ännu färre när C/D-plan faller för åldersstrecket.

S-spinnet om att skicka Jas Gripen till Ukraina i någorlunda närtid saknar alltså verklighetsförankring om flygvapnets kapacitet ska bibehållas på den nivå som fastställts i politisk enighet i riksdagen. Därför har regeringen också sagt nej.

Efter åtta år i regeringsställning vet S-ledningen exakt hur det ligger till med detta. Ändå kunde partiet inte avhålla sig från att på ett försåtligt sätt sälja in budskapet att det är regeringen som är motsträvig.

I media blev genomslaget massivt. Regeringen drevs återigen på reträtt och började mot bättre vetande signalera att det kanske är möjligt att leverera Jas Gripen till Ukraina, även om Pål Jonson underströk att han inte vill ”bygga upp falska förväntningar” och att regeringen måste ”beakta de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna” (DI 24/8). Det var just det.

Från Sverige åkte Zelenskyj vidare till Nederländerna och Danmark där de förväntade leveranserna av amerikanska F-16 plan bekräftades. Det är en helt annan sak än Jas Gripen.

F-16 finns i hundratals exemplar i europeiska Natoländer och i tusentals i världen. Att det har dröjt beror på att USA:s president Joe Biden har tvekat. Nu står en koalition med elva länder bakom projektet och det pågår förberedelser för utbildningsinsatser och underhåll vid en flygbas i Rumänien. Innan F-16 kan sättas in i krigszonen kommer det ta månader, men till skillnad mot S-spinnet om Jas Gripen är det ett seriöst bidrag till det ukrainska luftförsvaret.

***

Sensommaren blev en lång politisk rötmånad präglad av S-utspel och en borgerlig regering i försvarsställning. S dirigerade föreställningen, regeringen reagerade yrvaket men försökte rycka upp sig och kallade till pressträffar för att slå tillbaka.

När S krävde att utrikesutskottet skulle informeras blev det en avledande manöver med ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin som kallades in för att berätta om påverkansoperationer tillsammans med kommunikationschefen vid Myndigheten för psykologiskt försvar. Det var genomskinligt och vid sidan av ämnet.

Statsministern publicerade nya inlägg på sitt eget Instagramkonto, till exempel de numera bevingade orden om att ”vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”. Dagen efter upphöjdes det till ett officiellt uttalande på regeringens sajt (31/7). Justitieminister Strömmer fortsatte att dela ut uppdrag och tillsätta utredningar. Problemet för regeringens del var bara att man hade hamnat i bakvattnet från början och att inget hjälpte för att bryta det väloljade S-spinnet om passivitet. Det var det som bet sig fast.

Dagen efter Jas Gripen-utspelet kallade Magdalena Andersson till en ny pressträff och krävde partiledaröverläggningar om säkerhetsläget (25/8). Det var öppet mål igen. Regeringen kunde ha gjort samma sak.

Kristersson & Co bör inse att man möter en motståndare som inte skyr några medel.

Efter alla år vid makten vet S vilka trådar man ska rycka i för att få regeringen att sprattla till. Även i opposition är S ohotade mästare i konsten att bedriva politiskt spinn. När drivkraften är att plocka billiga poäng på regeringens bekostnad finns det inga ämnen eller metoder som är fredade.

Kristersson & Co bör inse att man möter en motståndare som inte skyr några medel för att styra den politiska agendan. För egen del måste man vidta kommunikationsstrategiska åtgärder för att inte få mer stryk, exempelvis anställa personer med rätt attityd och kompetens för att hantera det dagliga nyhetsracet.

Om Socialdemokraterna behåller sitt nuvarande övertag i tre år till talar inget för att regeringen lyckas bättre i kampen om medieutrymmet eller kan återvinna väljarnas förtroende före valet 2026. Den kommunikativa svagheten är ett tungt sänke.

Jonas Gummesson har skrivit boken Media från insidan som är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här. Rabattkoden MEDIA20 ger 20 procents rabatt för Smedjans läsare.

Omslagsfoto föreställande statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer på presskonferensen om säkerhetsläget den 1 augusti: Foto: Caisa Rasmussen/TT