Samhälle Essä
Regeringen står handfallen när EU hotar skogsbruket
Skogen är en nationell kompetens, men svenska politiker står handfallna medan EU sakta men säkert tar sig större friheter. Att en nationell skogsutredning tar ställning för stärkt privat äganderätt kommer inte spela någon roll när EU om några år har vänt upp och ner på spelplanen, skriver Anna Ek.
Framgångssagan svenskt skogsbruk fastlades i samband med avregleringarna av sektorn i början av 1990-talet. Genom en 80-talsinspirerad reformtanke skulle jord- och skogsbruket nu stå på egna ben. Staten skulle inte längre garantera priser för varor och inte heller i lika stor utsträckning blanda sig i brukandemetoder. Det föranledde en nästintill total avreglering av agrara sektorn, som kom att färga jord- och skogsbruket fram till Sveriges inträde i EU 1994. I och med EU-inträdet, kom jordbrukssektorn att återregleras medan skogssektorn lämnades orörd. Som nationell kompetens skulle skogen inte vara EU:s att bestämma över.
Det innebar att den svenska principen om frihet under ansvar, som inrättades i samband med avregleringarna, fortsatt skulle agera rättesnöre för skogssektorn. Principen lade inte bara ansvaret för skogsbruket hos skogsägarna själva, utan kom även att generera långsiktig stabilitet och ekonomiska förutsättningar för innovation och forskning inom hela sektorn. Friheten gav olika typer av skogsägare möjlighet att bruka utifrån eget intresse.
Det brukar sägas att mångfald genererar en mångfald av lösningar, vilket i praktiken går att se i den svenska skogen.
Det brukar sägas att mångfald genererar en mångfald av lösningar, vilket i praktiken går att se i den svenska skogen. Skogsägaren som ville spara farmors favoritdunge björkar, eller återskapa en betesmark med frilagda ekar och granar, kunde göra det. Skogsägaren som behövde ta ner ett skifte tallar av ekonomiska skäl, valde därefter att lämna mer lövträd som viltbete.
Exemplen från hela Sverige är många men delar en gemensam förutsättning; Skogsägare kände sig inte hotade av allmänna intressen eller statliga pålagor. Den förutsättningen står nu inför en osäker framtid. För att förstå oron i sektorn och bland skogsägarna måste vi dock börja från början.
”Har du glömt, att skogen är ditt hem,
Att den stora djupa stilla skogen
står och väntar på dig som en vän?”
Raderna kommer från Bo Setterlinds dikt Skogen, från samlingen Nefertites visdom och andra dikter från 1968. I några rader fångas svenskens relation till en av våra viktigaste naturresurser, en som spelat sin roll i vårt samhälle under flera generationer. Sveriges historia utspelar sig i skogen, den moderna svensken tar sin tillflykt till skogen och många av våra kulturella uttryck sammanlänkar oss med skog. Vårt samhälle bygger av den, värmer sig med den och klär sig i den. Det finns städer och industrier vars hela framväxt baserats på tillgången till skog. I många delar av landet är människors försörjning, ekonomiska stabilitet och trygghet beroende av skogsnäringen.
Relationen till skog skapar dock grogrund för konflikter. Det finns en lång rad aktörer och intressenter som av olika skäl inte bara känner tillhörighet utan anspråk på det svenska skogsbeståndet. Listan stannar inte vid skogsägaren, utan fortsätter med de som använder, drar nytta av eller befinner sig i skogen.
Sverige har en lång tradition av aktivt skogsbruk. Redan 1903 kom den första skogsvårdslagen som reaktion på ett kraftigt minskat skogsbestånd till följd av industrialiseringens stora behov av brännved och byggnadsmaterial. Skogsvårdslagen lagstadgade skyldigheten hos skogsägaren att säkra återväxten. Det innebar att skogsägare var tvungna att se till att det för varje träd som höggs ned, växte upp ett nytt i dess ställe. En tanke som länge inte existerat utanför Sverige och Norden, men som säkerställt långsiktighet i skogsbruket. Det är denna återväxtskyldighet som genererat det rika skogsinnehav Sverige har i dag, där mängden skog fördubblats under de senaste 100 åren. Avregleringarna som gjordes av jord- och skogsbruket under 1990-talet byggde vidare på den positiva trenden.
Under senare år har skogens roll för miljö och klimat kommit att bli ett hett ämne i debatten. Det gäller inte minst inom politiken där synen på skog, skogsägare och skogsbruket är splittrad. Visionen för hur skog ska brukas, viljan att lita på skogsägares intentioner och huruvida skydd eller bruk ska prioriteras högst skapar en skarp gräns mellan olika politiska falanger och grupperingar.
Premissen om frihet under ansvar har under senare år luckrats upp av statens återintåg på skogsägarnas marker och kollektivets inflytande.
Den för tio år sedan så självklara premissen om frihet under ansvar har under senare år luckrats upp av statens återintåg på skogsägarnas marker och kollektivets inflytande. Trots goda resultat vad gäller naturhänsyn, ekonomisk stabilitet på landsbygden och råvarans bidrag till biokonomin, väger tilliten till skogsägaren inte längre lika tungt som politikens goda intentioner.
Intressekonflikten mellan brukande och skydd har växt under 2010-talet och kulminerade i en infekterad debatt om nyckelbiotoper, intrång i äganderätten och brist på ersättning av produktionsbortfall för markägare. Behovet av lösa problemen gjorde att skogen efter valet 2018 skrevs in i januariavtalet. Till Miljöpartiets förtret tog denna skogspunkt, nummer 26 i ordningen, avstamp i värnandet av en stark privat äganderätt och flexibilitet i utformning av naturvårdsåtgärder. Överenskommelsen blev den statliga utredning om stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen som Löfvens regering beställde den 18 juli 2019.
Läs också:
Syftet som regeringen gav utredaren var tydligt. I det inledande stycket av utredningens sammanfattning står det skrivet: ”Utredningens uppdrag kan i mångt och mycket sammanfattas som att lösa den strid som pågått mellan olika uppfattningar och intressen i skogen de senaste decennierna.”
Utredningen skulle ge förslag på hur den privata äganderätten skulle stärkas, flexibla alternativ till skyddsformer skulle tas fram, lösningar för ekonomiska ersättningar föreslås och ett bioekonomiskt perspektiv vidhållas. Då verkade det som att principen om skogsägarens frihet under ansvar skulle kvarstå.
När utredningen till slut publicerades, den 20 november 2020, möttes dess slutsatser med stark kritik från flera politiska läger, civilsamhälle och näringsliv. Organisationen Skogsindustrierna skrev i ett uttalande att ”skogsutredningen har missat uppdraget kring stärkt äganderätt och växande bioekonomi”. Greenpeace Sverigechef Isadora Wronski menade att ”januaripartiernas krav på att Skogsutredningen att leverera en ’växande cirkulär bioekonomi’ är ett ihåligt påhitt”.
Det brukar sägas att en god kompromiss sällan lämnar alla nöjda, men i det här fallet verkar nästan ingen se positivt på utredningens utfall. Intressekonflikten finns kvar och skogsägarna lämnas utan några klara besked. I en bransch som kräver 100 år av planering innan målsättningar ger resultat är ovisshet en farlig faktor.
Sveriges rika skogar har blivit en snackis långt utanför våra gränser – ett faktum som verkar flugit många svenska politiker förbi.
Ovisshet kring hur svenska politiker ska hantera skogsfrågan är dock det minsta problemet svensk skogsnäring står inför, även om den är frustrerade. På horisonten tornar nu ett större hot upp sig. Sveriges rika skogar har blivit en snackis långt utanför våra gränser – ett faktum som verkar flugit många svenska politiker förbi.
I juli presenterade nämligen EU-kommissionen sitt klimatpaket ”Fit for 55”, som innefattar en lång rad strategier och lagförslag som ska säkerställa att unionen når upp till målet om att minska EU:s utsläpp av klimatgaser med 55 procent till 2030. I stort är klimatpaketets utformning både bra och nödvändigt, men EU-kommissionen har på flera punkter trampat i samma fälla som stora delar av miljörörelsen. De väljer bort tilliten till den enskilda människan, till styrkan hos konsumenter och, framförallt, det bidrag som medvetet brukande av naturresurser genererar i kampen mot klimatförändringar.
Svenska politiker borde anat oråd redan vid utlysningen av den kommande revideringen av EU:s skogsstrategi. I pressmeddelandet, innan något nämns om bioekonomi eller försörjningstrygghet, gjorde EU-kommissionen klart att strategin skulle komma att utgå från EU:s strategi för biologisk mångfald som då inte var färdigställd. Fokus skulle komma att ligga på skydd, återställande och hållbar skötsel av EU:s skogar. Att EU-kommissionen höll fast vid sin intention kring just skydd går att utläsa i den färdiga strategin som lanserades den 16 juli.
Det är symptomatiskt för Sveriges hantering av EU. I stället för att arbeta proaktivt och strategiskt reagerar vi när saker redan har hänt. Det är inte ett problem som är begränsad till skogsfrågor, eller som bara kan skyllas på de svenskar som företräder oss i Europaparlamentet. Det är en systematisk felprioritering från Sveriges sida i bevakning av och under arbetet i hela EU-systemet. I det här fallet borde regeringen ha reagerat tidigare och påbörjat arbetet med att omdirigera och bredda kommissionens fokus. Priset för att de inte arbetade proaktivt, får vi betala nu.
EU:s skogsstrategi är bara ett exempel på en rad dåligt belagda och förankrade förslag som rullats ut från Bryssel under de senaste åren. Taxonomin och dess följder är ett sådant exempel, där EU-kommissionen av många anses ha brustit vid sammansättningen av rådgivande grupper. Skydds- och miljöintressen var överrepresenterade.
Förslaget till revidering av LULUCF-direktivet är ytterligare ett exempel. I förslaget vill EU-kommissionen se inbindning av koldioxid motsvarande 310 miljoner ton koldioxidekvivalenter vid 2030, varav Sverige enligt förslaget ska stå för hela 15 procent. Målet ska uppnås genom minskat brukande. Detta trots att inbindning av koldioxid i till exempel stående skog och våtmarker inte är ett långsiktigt tillförlitligt alternativ för lagring av koldioxid. Kolsänkor av det här slaget är beroende av specifika väderförhållanden, temperaturer och vattentillgång som är omöjliga att garantera, speciellt med redan konstaterade väder- och klimatförändringar.
Vad gör det för skillnad att vi tror på att bygga av trä, klä oss i trä och forska på innovativa, träbaserade produkter om vi snart inte kan bruka vår skog?
Problemet är att svenska politiker inte ser allvaret i att hur EU:s ställningstaganden kommer att påverka den svenska politiken och framför allt den svenska skogsnäringen. Skogen är en nationell kompetens, men svenska politiker står handfallna medan EU sakta men säkert tar sig större friheter vad gäller skogen.
Vad gör det för skillnad att vi tror på att bygga av trä, klä oss i trä och forska på innovativa, träbaserade produkter om vi snart inte kan bruka vår skog? Vad spelar en nationell utredning om stärkt privat äganderätt i skogen för roll, om EU inom några år återigen kommer ha vänt upp och ner på skogens spelplan?
Det kanske finns ett nationellt stöd för att principen om frihet under ansvar ska kvarstå, men EU:s nuvarande vision om ökat skydd och fokus på stärkta kolsänkor kommer att trumfa vår nationella vision. I Sverige finns ett starkt stöd för vårt skogsbruk och för förädling av skogsråvaran, men svenska politiker har brustit i att företräda och motivera det internationellt. Detta trots att skogsbruket 2020 genererade ett exportvärde på över 145 miljarder kronor, att 115 000 svenskar arbetar inom sektorn och att svensk skogsindustri under 2020 stod för 20 procent av den inhemska industrins totala investeringar.
Skogen har under decennier varit svenskarnas vän, precis som Bo Setterlind beskriver i sin dikt. Den har levererat välstånd, agerat kulturell brygga och på många vis gått hand i hand med utvecklingen av vårt samhälle. Svenska skogsbrukare har lyckats leverera skogar som är omskrivna för dess utseende, produktionsförmåga och höga naturvärde. Miljörörelsens idealskog, som ofta får porträtteras av John Bauers målningar, är trots allt inte vild utan formad av en brukande hand.
Det hem svensk skog representerar är på väg att ryckas ut från under våra fötter, till förmån för politiskt godtycke. Striden som beskrivs i den svenska skogsutredningen står nämligen inte längre på hemmaplan.
Svenska politiker gör bäst i att inse faktum. Striden om skogen står i EU.