Repressionens järnlag leder till ineffektiv brottsbekämpning

Att brottsbekämpningen inte fungerar som den borde tycks samtliga riksdagspartier numera vara överens om, däremot är problembeskrivningarna och lösningarna olika. Det råder också olika uppfattningar om vems felet är. Polisens eller politikens. 

Lyssnar man på vad Polismyndigheten själva säger är det utökade befogenheter – framförallt tvångsmedel – som är lösningen. Där får de medhåll politiker både till höger och vänster. Mest till höger. 

Frågan är dock i vilken utsträckning det är lösningen. De åtgärder som utifrån forskningen fungerar – synlig polis och längre fängelsestraff (Inte nödvändigtvis genom avskräckning. Vissa brott, exempelvis sådana som sker i affekt eller under rus är svåra att avskräcka, utan genom inkapacitering: den som sitter i fängelse får färre tillfällen att begå fler brott) finns det ju samtidigt mindre politiskt stöd för. 

Det pratas om fler poliser men på gatan har utvecklingen gått i motsatt rikting

Det har förvisso lagts förslag om längre straff och minskade straffrabatter men inget parti vill gå så långt att de senare ska tas bort helt. Det har också pratats mycket om fler poliser, eller oftare ”polisanställda” , men på gatan har utvecklingen gått i motsatt riktning. Antalet poliser i yttre tjänst (i absoluta tal, i relation till befolkningen är minskningen förstås ännu större) har enligt Polisförbundets siffror minskat med 29,6 procent sedan 1999. De satsningar på fler poliser som gjorts över åren har således inte resulterat i fler poliser på gatan. Däremot har Polismyndigheten fler kommunikatörer än någonsin. 

Hur kan det komma sig – borde inte både polis och politiker vilja ha sådant som fungerar? Public choice-forskningen kan åtminstone ge en ansats till förklaring. Public choice kan beskrivas som tillämpning av ekonomiska analysverktyg på icke-ekonomiska frågor – exempelvis politiskt beslutfattande eller hur byråkratier fungerar.

Ett antagande inom public choice är att människor påverkas av incitament och agerar nyttomaximerande inte bara när de agerar på marknader utan även när de agerar inom organisationer och i politiken. Kort sagt: även poliser och politiker är människor. 

De senaste åren har polisen getts en rad nya befogenheter och nya föreslås – flera av dessa sådana som bara för några år sedan hade ansetts helt otänkbara. Datalagring har införts och användningen av övervakningskameror har också exploderat. Kravet på att man skulle få använda hemlig dataavläsning (det vill säga statlig hackning och användning av trojaner) vid misstanke om brott följdes när det väl införts exempelvis i princip omedelbart av krav på att tvångsmedlet skulle få användas utan att det fanns konkret brottsmisstanke. 

I dagarna presenterades en utredning där användningen av hemliga tvångsmedel expanderas radikalt. Bland annat föreslås just att det inte längre alltid behövas brottsmisstanke för att kunna utsättas för hemlig tvångsmedelsanvändning som dataavläsning eller telefonavlyssning. 

Den kanske viktigaste faktorn bakom denna utveckling är sannolikt ekonomisk – sådant som fler poliser och längre straff belastar statsbudgeten – medan kostnaden för övervakning och frikostig användning av tvångsmedel bärs av enskilda, vilka också bär kostnaden för brottsligheten. Public choice-analys ger även att sannolikheten att repressiva åtgärder ökar med skattetrycket. I ett land som Sverige där skatterna är höga, och ligger nära eller över toppen på Lafferkurvan kommer det att vara lockande att göra sådant som inte höjer skatterna ytterligare.  

Införandet av en ny befogenhet kommer närmast per automatik leda till krav på fler

Ekonomi kan däremot inte förklara varför tvångsmedel eller rättssäkerhetsinskränkningar som inte löser problemen föreslås. Inte heller varför i stort sett varje infört nytt tvångsmedel eller undantag från rättssäkerhetsreglerna följs av krav på nya. Detta fenomen kan man kalla repressionens järnlag: det vill säga införande av ny befogenhet kommer närmast per automatik att leda till krav på fler.

Mekanismen bakom detta är att om det finns begärda men inte beviljade befogenheter kommer polisen kunna skylla brister i brottsbekämpningen på detta (”vi hade kunnat komma åt gängkriminaliteten om vi bara fått göra X”). Om de då beviljas X kommer ansvaret att hamna hos polisen – som då måste kräva X+1 för att inte bli ansvariga för att det fortfarande finns gängkriminalitet. Beviljas X+1 kommer det ställas krav på att X+2 införs, etc.  Om däremot inte X införs kommer inte heller krav på X+1 att läggas eftersom det skulle minska chanserna att X infördes. 

Repressionens järnlag är inte detsamma som ändamålsglidning eller ”sluttande planet”. De har dock gemensamt att de bygger på inkrementalism som politisk metod och att förändringar inte får gå för snabbt för att accepteras. Det senare kan förklara hur förslagen säljs in. 

När exempelvis hemlig datavläsning skulle beslutas i riksdagen beskrevs det som något som skulle förekomma endast i de mest extrema undantagsfallen – de proportionalitetsavvägningar som gjordes inför införandet baserades också på premissen att detta var något som endast skulle användas i enstaka fall. Redan första året det tilläts användes det dock vid över 500 tillfällen. Antalet personer som utsatts kan dessutom vara många gånger större eftersom en trojan eller annan skadlig kod är svår att begränsa till en viss person, dator eller telefon. 

Public choice kan ge ett bidrag till förståelsen även när det kommer till övervakningsstatens framväxt. Övervakning – i motsats till exempelvis längre straff eller fler poliser – kan förvänta sig dra till sig lobbying från företag. Kameror, trojaner, eller annan övervakningsutrustning innebär intäkter för vissa företag, medan kostnaderna, i form av begränsningar av privatlivsskydd eller urholkad rättssäkerhet, är utspridda på alla i samhället. Forskaren Jocelyn Wills visade tidigt på denna utveckling mot ett sådant ”övervakningsindustriellt komplex” där företag och myndigheter får gemensamma intressen, intressen som riskerar att utövas på medborgarnas bekostnad – ekonomiskt eller på annat sätt.  

Kostnader för enskilda bör inte utelämnas bara för att de är svåra att kvantifiera

Det är lätt att vara pessimist i dessa sammanhang. Marschen mot ett allt mer repressivt och auktoritärt samhälle kan kännas svår att stoppa. Den tilltagande och allt grövre brottsligheten är ett stort problem men det gör snarast det än mer angeläget att de åtgärder som vidtas verkligen är effektiva och i så stor utsträckning som möjligt är inriktade mot dem som faktiskt begår brotten.

Den viktigaste åtgärden för att komma till rätta med problemen är sannolikt att beslut föregås av seriösa nyttokostnadsanalyser – där kostnader för enskilda inte utelämnas bara för att de är svåra att kvantifiera. Vidare bör man vid införande av nya myndighetsbefogenheter ställa krav på att användningen av dem levererar det som påstås vid införandet – och att befogenheterna avskaffas om de inte gör det. Man bör inte minst vara medveten om att den som påstår att något är nödvändigt för att lösa en uppgift inte alltid enbart har samhällets bästa för ögonen.