Det var likheterna mellan Jackson, Kentucky och Ramsele, Ångermanland som en gång gjorde mig intresserad av J.D. Vance. Fast jag aldrig besökt varken Kentucky – familjens hemtrakter, dit Vance ofta åkte på helger och lov – eller Ohio – där han växte upp i småstaden Middletown – kändes miljöerna han beskrev i sin självbiografi Hillbilly Elegy från 2016 bekanta, liksom den resa han gjorde när han lämnade dem. Ungefär samtidigt som Vance doppade fötterna och fångade grodor i Kentuckyflodens biflöden badade jag i Faxälvens spegeldamm. När Vance betraktade Middletowns nedlagda pappersbruk åkte jag förbi stängda sågverk och igenvuxna mjölkgårdar.

Allt är större i USA. Rikedomen, fattigdomen, missbruket, universiteten, klassresorna. Vance både kom från tuffare förhållanden än jag och steg mot betydligt högre höjder. Hans mamma åkte in och ut från rehab, förlorade jobbet titt som tätt och hoppade ännu oftare mellan olika förhållanden med mer eller mindre (oftast mindre) pålitliga män. Mina hemförhållanden var lugna och trygga, men jag log igenkännande åt hur Vance gjorde bort sig på det fina storstadsuniversitetet, kulturkrockarna med den akademiska medelklassen, bortkommenheten när man inte vet hur besticken ska användas och hur vinet ska drickas. Vance tog sig in på elituniversitetet Yale via Ohio State, finansierat genom tjänstgöring i marinkåren, medan jag helt enkelt bara flyttade till Uppsala. I Ångermanland missbrukade vi alkohol i stället för opioider och brukade skog i stället för att bryta kol, körde Volvo 740 i stället för Chevy Silverado, spelade ishockey i stället för football men hade samma knytnävar att veva i huvudet på någon vi inte gillade.

Allt är större i USA. Rikedomen, fattigdomen, missbruket, universiteten, klassresorna.

Mot slutet av boken gick det att ana att Vance såg en politisk karriär framför sig, och jag såg positivt på det. Han hade visserligen åsikter som jag inte delade – som kritiken mot frihandel som han menade legat till grund för hans hembygds avindustrialisering och synen på USA:s roll i världen – men vilken amerikansk politiker har inte det? De mindre bra åsikterna bleknade i jämförelse med det som jag såg som hans stora styrka: förmågan att resonera om klass, kultur, ekonomi, att inte söka enkla svar på svåra frågor. Att både kunna vara kritisk till bidragssystemen och till de som utnyttjar dem frikostigt. Inte minst framstod Vance som en enande figur, i sina bästa stunder närmast reagansk i sin framtoning, någon som stod till höger men gärna samtalade vänsterut utan att tappa skärpan, som försökte bygga broar och allianser. En sådan person behövdes i amerikansk politik, så tänkte jag.

Och jag var inte ensam om tanken. När Hillbilly Elegy kom ut 2016 ansågs den av många, inklusive liberala etablissemangsmedier som New York Times och The Atlantic, vara en av de böcker som bäst förklarade Donald Trumps uppgång inför valet samma år.

På den tiden var Vance en del av den höger som var kritisk till Trump. I privata meddelanden till vänner, som på senare år läckt ut, pekade han på att han i åratal varnat för att om inte republikaner började tala till vita lågutbildade och låginkomsttagare, så skulle en demagog börja göra det. “Jag kan inte bestämma mig”, skrev Vance, “för om jag tror att Trump är ett cyniskt rövhål som Nixon, eller om han är USA:s Hitler”.

Bara ett par år senare skulle Vance åka till Mar-a-Lago och be om Trumps stöd inför kandidaturen till senaten. Under tiden hade han konverterat till katolicismen, skärpt tonläget i utspel och debatter, och börjat bli betydligt mer kritisk både till abortlagarna och till det liberala etablissemang som han tidigare varit så frekvent skribent för och podcastgäst hos. Plötsligt var Vance inte längre en resonerande intellektuell, utan en av Trumps ideologiska jakthundar, som varken tvekade inför att dra ner debatten i Kentuckyflodens gyttja, eller inför att så tvivel kring vem som egentligen vann presidentvalet 2020. Som belöning utsågs han under sommaren 2024 till Make America Great Again-rörelsens kronprins och vicepresidentkandidat till Trump. 

James Donald Vance är intressant både för det han var, det han blivit och det han potentiellt kommer att bli. Det är därför, inte egentligen så mycket på grund av presidentvalet, som jag i oktober 2024 befinner mig på Route 15 ner mot Jackson: För att försöka ta reda på varför Vance gav upp försöket att bli en ny kraft i mitten av amerikansk politik, och för att se om svaret på frågan säger mig något om liberalismen i vår tid. 

Chefen sa åt mig att hyra en stor bil. En Chevrolet Tahoe hade onekligen smält in bättre på de gigantiska motorvägarna och parkeringsplatserna utanför de ännu större köpladorna som jag stannar för att äta lunch på. Dessutom har jag blivit intresserad av bilmodellen efter att ha läst Janesville: An American Story av Amy Goldstein, om nedläggningen av en av General Motors mest klassiska bilfabriker i Wisconsin 2008. Men jag hade skämts ögonen ur mig om jag kommit till ekonomichefen med ett dyrt hyrbilskvitto, så i stället får jag lyssna på Hank Williams Jr. från de raspiga högtalarna i en Toyota Corolla. Och samtidigt får jag ändå skämmas lite, fast för mig själv. Det var precis konkurrensen från såna här japanska bilar som för inte så länge sedan pressade General Motors så hårt att de fick stänga ner i Janesville och på många andra ställen. Bränsleekonomin är åtminstone betydligt bättre, och det är faktiskt inte mitt fel att man stängde fabriken i Janesville. Jag gasar upp på påfarten och Hank sjunger.

The preacher man says it’s the end of time
And the Mississippi River, she’s a-goin’ dry
The interest is up and the stock market’s down
And you only get mugged if you go downtown

I live back in the woods, you see
My woman and the kids and the dogs and me
I got a shotgun, a rifle and a four-wheel drive
And a country boy can survive
Country folks can survive

***

I några ögonblick kan jag inbilla mig att jag kör på Reselevägen mot Sollefteå, bergen vaggar en på samma vis genom landskapet, mil efter mil. Om jag hunnit ut ur bilen hade värmen och luftfuktigheten avslöjat illusionen, men den bryts redan när man kommer tillräckligt nära träden. Det är för lite barr. Här växer inte tall och gran utan mest ek, lönn och hickory, det amerikanska valnötsträdet. Någon gång har jag läst att Andrew Jackson, presidenten som småstaden jag är på väg till är döpt efter, kallades Old Hickory eftersom han hade en hickory-käpp som han brukade slå folk med. 

Och det är särskilt passande att fundera över Andrew Jackson, som kallats “den förste populisten” på grund av sin häftiga retorik, sin förmåga att bygga en massrörelse (bland annat genom utvidgning av rösträtten) och sin profilering mot vad han kallade östkusteliten. Den här traktens hillbillies har befolkat Vita huset förr.

Att svänga av Route 15 vid Jackson är lite som att komma hem, fast det är ingen schlager. Strax efter avfarten från motorvägen ligger ett område med uppradade modulhem, i princip enklast möjliga Attefallshus, som utgör permanentboenden för många. Det finns för all del även nymålade hus och klippta gräsmattor, och en trivsam basebollplan intill grundskolan. Men byggnaderna i centrum är bara med något undantag nedgångna och de som inte är tomma eller kommunala upptas av civil suit attorneys, sådana som man behöver efter en bilolycka eller för att stämma delstaten. En tatueringsstudio finns det visst också, ett litet café och så The White Flash, hamburgarhaket på Main Street. 

Travis, ägaren, ger intrycket av att vara en sån man som byter ett punkterat däck i snöstorm, rycker på axlarna och sedan är glad för att han hann hem till andra halvlek. Han är lugn och trevlig, och medan han steker min första burgare berättar han restaurangens historia. Den har funnits här sedan 1939, och nu renoverar han – själv förstås, på kvällar och helger – lokalen intill för att eventuellt kunna driva ett steakhouse på helgerna, när lunchgästerna slutar komma.

Jag har bara kört 20 mil från gränsen till Ohio, men socialt och kulturellt har jag kommit till ett annat land.

Den sortens handfasta multikompetens är vanligt förekommande på landsbygden. Jag har bara kört 20 mil från gränsen till Ohio, men socialt och kulturellt har jag kommit till ett annat land. I Cincinnati och Columbus har det varit oväntat krångligt att starta och hålla i samtal länge nog för att börja prata politik. Här har jag knappt satt mig innan Travis engagerat varenda gäst längs bardisken i diskussionen. De är alla vänliga och nyfikna. Sarah, en kvinna runt fyrtio, lägger ut texten om översvämningarna för ett par år sen. Brenda, en dam i sjuttioårsåldern som jobbat både för ett av kolföretagen och för Breathitt Countys skolor, berättar om huvudgatan under dess glansdagar, om den blomstrande handeln, om bönder som odlade gurkor och jordgubbar, om att sheriffen inte ens behövde bära vapen, innan hon kastas tillbaka till nuet och ondgör sig över de nedlagda kolgruvorna.

– Det var de förbannade politikerna som gjorde det. Som bestämde att vi plötsligt inte skulle ha kol längre.

En man i sextioårsåldern fyller i:

– På det här stället fick man köa för att få sitta och det fick inte plats fler burgare på grillen när man kom in.

I uppslagsböcker från 1970-talet kan man läsa att Appalachernas rika naturtillgångar gett upphov till ett av världens främsta industriområden. De skandinaviska nybyggarna sökte sig norrut, till Michigan och Minnesota, men till Ohio och Kentucky kom framför allt tyskar och de så kallade Ulster-skottarna, protestanter från Skottland som bosatt sig på Irland men sedan korsat Atlanten i jakt på bättre liv. Många av dem hade mellanlandat i North Carolina, men sedan tagit sig upp i bergen och ner på andra sidan. Invandringen, det avskaffade slaveriet och den mycket snabba industrialiseringen förändrade samhället i hastig takt under slutet av 1800-talet. Jordbruket blev storskaligt och marknadsinriktat i stället för fokuserat på självförsörjning. De nya fabrikerna krävde kol i mängder. Således fick Appalacherna många nya brukssamhällen, i många fall helt skapade av och beroende av ett enda företag. 

Snart var industrin här bokstavligt talat livsviktig, men lika mycket på grund av tillgången till arbetskraft som på grund av naturtillgångarna. Det var fabriker som de i Ravenna, Ohio och Louisville, Kentucky (för all del även redan nämnda Janesville, Wisconsin) som producerade så mycket artilleriammunition och stridsplan att man vann kriget mot Hitler och lade grunden för en ny våg av industrialisering när hjältarna återvände från Europa.

Stephen Bowling, Breathitt Countys historiker, berättar att Jackson i princip brändes ner till grunden under inbördeskriget, innan den riktiga storhetstiden började. Efterfrågan på kol sköt i höjden, gruvor och dagbrott öppnade på löpande band.

– Jag brukar säga att i bergen [Appalacherna, min anm.] finns det två ekonomiska tigrar som jagar varandra, timmer och kol. När den ena har ryckt fram har den andra tryckts tillbaka, och så har det sett ut i 40–50-årscykler, egentligen ända fram till 2008. Då blev skogsbruket och timmerproduktionen mindre viktigt, men kolet klev inte fram som det brukade.

Redan efter andra världskriget hade kol från västra USA, det vill säga antracit eller svartkol från Colorado och Wyoming, börjat ersätta brunkolet eftersom det brann bättre och gav större marginaler. Finanskrisen och klimatfrågan blev dödsstöten för kolnäringen, åtminstone i de här trakterna. Jag berättar att jag på min timme i Jackson för första gången träffat folk – Brenda på The White Flash till exempel – som gillar kol både som gruvverksamhet och energikälla. Stephen Bowling nickar igenkännande och citerar Dolly Parton:

– I en av sina låtar sjunger hon: “In the good old days, when times were bad”. Det är en rätt träffande beskrivning. Vi har en tendens att romantisera vissa tidsperioder. Men utsattheten och fattigdomen var hög även då, man drack kanske alkohol i stället för att missbruka droger, men många hade det tufft. En del tjänade bra med pengar förstås, och även om det gällde ett fåtal verkar det nästan ha blivit ett slags kollektivt minne, eller en kollektiv gemenskap.

”I en av sina låtar sjunger Dolly Parton: ‘In the good old days, when times were bad’.”

Under några dagar i Cincinnati och Columbus har jag träffat få som öppet sympatiserar med eller säger att de tänker rösta på Trump/Vance. I Jackson är de flesta jag pratar med så tydliga Trump-röstare att det inte behöver sägas uttryckligen. Medan Travis steker min andra burgare pratar vi om J.D. Vance. Han gillar honom, säger han, men har inte fått intrycket av att de flesta i Jackson gör det.

– Folk tycker nog inte att han verkligen är härifrån, att han ser ner på oss. Men jag håller inte med. Jag tycker han verkar känna tillhörighet hit, att det här var hans trygga plats under barndomen och att han genuint gillar Jackson.

Travis tar själv upp 6 januari-händelserna och stormningen av Kapitolium, som han tycker har förvridits i medierapporteringen, att Trump inte alls uppmanat någon till våldshandlingar. När jag berättar att jag besökt Springfield blir han intresserad – småstaden utanför Dayton som blev nationellt uppmärksammad efter att Donald Trump i presidentvalsdebatten pratat om att haitiska invandrare där äter upp katter och hundar. Jag berättar om mitt möte med Randy Smoot, anställd på de lokala högstadieskolorna, som menade att pratet om uppätna husdjur i själva verket skymde en ärlig och öppen debatt om invandringens problem. Travis håller inte med. Det där med hundarna var mer att se som en metafor, säger han, men det behövdes kanske något sånt för att invandringsfrågan skulle komma upp i medierapporteringen.

Några dagar tidigare släntrade jag in på en dive bar i universitetsstaden Columbus, Ohio. Där träffade jag bland andra Mackenzie, en tjej i trettioårsåldern med barn i samma ålder som jag, juristbiträde på huvudkontoret för ett snabbmatsföretag och en sådan lågmäld intelligens som man märker först när man pratat en stund. Hon hade läst Hillbilly Elegy och gillat den, och hon hade också noterat J.D. Vances förändring de senaste åren, men lade inte så stor vikt vid det där, sade hon. Det hon verkligen brydde sig om var ekonomin, hon vill bara att USA ska hamna “on the right track” igen. 

– Och man vet att ekonomin kommer att gynnas av en republikansk president. Det bara är så.

För väljare som Mackenzie står valet mellan två dåliga alternativ, det är en förhandling om vad man kan stå ut med åt endera hållet.

För väljare som Mackenzie står valet mellan två dåliga alternativ, det är en förhandling om vad man kan stå ut med åt endera hållet, och ekonomi i bred bemärkelse är det som förenar henne med landsbygdens entusiastiska Trump-fantaster. Ja, det kan verka frestande att spåra hela det populistiska upproret här till ekonomi; det är en förändrad ekonomisk verklighet som trängt undan kolet, skapat utflyttning från den lilla småstaden, som försatt deras samhälle och kultur i kris, som fått folk att vända sig till metamfetamin och smärtstillande. 

Men Jacksons uppror handlar egentligen inte om globalisering, om handel och strukturomvandling. Det handlar om det de uppfattar som eliten och dess ointresse för sådana som dem: de har inte bara förlorat jobb och företag utan även status och identitet. De har tvingats höra hur den kultur som en gång räddade världen – Jackson skickade fler frivilliga per capita till första världskriget än någon annan stad i USA –  kallas förskräcklig. Hälften av dem var “deplorables” som Hillary Clinton uttryckte det i valrörelsen 2016 och där och då förvandlades det som kanske en gång var en välgrundad känsla av uppgivenhet till ilska och förakt. Till verklig polarisering.

Det är förstås inte det enda som spelar roll. Kulturkriget kring abort, transfrågor, woke etcetera är uppenbart viktigt. När jag sätter mig i min vita Toyota Corolla och kör ut från Jackson är det dock en fråga som föregår allt det där andra: hade det verkligen behövt gå så här? 

***

Låt mig förklara vad jag menar med frågan. Det tycks i dessa tider vara en vanlig uppfattning att populismen står i direkt motsättning till liberalismen. Det är, för att nämna ett exempel, premissen i Nils Karlsons intressanta bok Ett liberalt försvar mot populismen (Timbro förlag, 2024). Karlson pekar visserligen på att populismen inte är en ideologi i traditionell bemärkelse, utan handlar lika mycket om politisk kommunikation och retorisk stil – exempelvis dåligt underbyggda och översvallande löften, polariserande attacker och vi och dem-mentalitet – men går sedan vidare till att beskriva populismens inneboende auktoritära drag. 

Sådana drag är förstås lätta att hitta i ungerska Fidesz, polska Lag och Rättvisa, i Marine Le Pens nationalistparti såväl som hos Donald Trump, ja även i vänsterpopulistiska rörelser som grekiska Syriza och tyska BSW. Men att betrakta detta som en inneboende egenskap hos populistiska rörelser innebär också att man bortser från de tillfällen i historien och platser i världen där liberaler varit populister. 

USA:s födelse som nation är ett sådant tillfälle. På den tiden tvekade inte liberala ledare inför att trycka upp pamfletter och tidningar som eldade på motsättningarna mot britterna och piskade upp stämningen. Samuel Adams, en av grundlagsfäderna, var med och kastade lådor med te i Bostons hamn och rapporterade sedan om det i sin tidning som neutral observatör. Benjamin Franklin skrev under ett dussintal pseudonymer – Silence Dogood är en av de mer kända – för att framställa sig som en oroad medborgare. Som författaren och techentreprenören Antonio García Martinez uttryckte det skulle en idag återupplivad Franklin knappast jobba för Washington Post, utan snarare ha ett anonymt Twitterkonto med enormt följarantal som han rutinmässigt trollade sina motståndare med.

Jag skriver inte detta för att rättfärdiga den ena eller andra metoden i dag, utan för att illustrera tanken om att populismen inte har några inneboende politiska uppfattningar. Snarare än ett färdigt paket är den en farkost, målad i maktkritiska färger, som drivs av ilska men i övrigt kan lastas med det som föraren – den utpekade ledaren – anser passar. Så hanterade exempelvis populistiska krafter covid-pandemin på radikalt olika vis, beroende på instinkter. Min sista kväll i Cincinnati ser jag ett Trump-rally på C-SPAN och slås av att han talar positivt om Nasa och rymdprogrammet – en av de saker som hade varit absolut enklast för en populist att avfärda som slöseri orsakat av östkustelitens intressen. I samma tal hyllade Trump återkommande Elon Musk, bland annat på grund av hans Space X-raketer, för att sedan plötsligt snacka ned elbilar i allmänhet (“jag vill helst kunna åka till Washington utan att göra fyra laddstopp”.)

De tidiga liberala ledarna såg behovet av en revolution till förmån för deras ideal, och de använde alla metoder som stod till buds för att få folket med sig. I mångt och mycket gäller även detta den svenska liberalismen, väl omskriven av Johan Norberg i Den svenska liberalismens historia. Visst finns det en grundläggande skillnad när man slåss mot en auktoritär övermakt, men likheterna mellan hur de liberala krafterna agerade i USA och i Sverige och hur populistiska rörelser fungerar i västvärlden i dag är slående.

De tidiga liberala ledarna såg behovet av en revolution till förmån för deras ideal, och de använde alla metoder som stod till buds.

Ett mer samtida exempel är Argentina och Javier Milei. Nils Karlson pekar mycket riktigt på skadeverkningarna av Juan Peróns socialistiska och korrupta populism under efterkrigstiden. Men motreaktionen mot detta, Mileis ohejdade libertarianism, är även den genuint populistisk i flera bemärkelser. Under presidentvalskampanjen 2023 fanns otaliga exempel på hur Milei använde sig av populistiska tankefigurer som Folket mot Eliten, lade fram ogrundade och överambitiösa förslag – i en video kastade han bort magnetskyltar från en tavla, med namnen på alla myndigheter och departement han skulle lägga ned – och använde sig av polariserande retorik. Samtidigt har Milei inlett en liberal revolution, där ekonomi och statsförvaltning metodiskt (om än ofta med tvära kast) riktas om till att basera sig på sunda principer, som äganderätt, budgetbalans, incitament för arbete och företagande, och avskaffade privilegier för den perónistiska eliten. 

I detta synsätt, om populismen som farkost för nästan vilka politiska åsikter som helst, inryms också den mekanism som innebär att en skicklig populist, exempelvis en Donald Trump, inte bara är en förlängning av sina väljare och deras uppfattningar, utan också kan leda och påverka den karavan som sluter upp bakom farkosten. En allmänt maktkritisk folkmassa kan i de flesta politiska sakfrågor hamna lite var som helst, särskilt när lojaliteten till en viss ledare byggts upp och förstärkts av ett polariserat klimat. Detta illustreras av att den västerländska populismen visserligen har gemensamma nämnare, men i stor utsträckning tenderar att få lokal smak och färg. Invandringsmotstånd och olika grader av nationalism förenar de flesta nutida populistiska rörelser, men i ex-kommunistiska Polen och Ungern har en stor del av det populistiska projektet bestått i att riva ner de institutioner som man menar är infesterad av den korrupta, före detta eliten. Man kan samtidigt notera att porträtterandet av EU som fientlig och farlig kraft i allra högsta grad finns i Ungern, men i betydligt mindre utsträckning i Polen. I Norge och Danmark (och även tidigare i Sverige, i form av Ny Demokrati) har den moderna populismen i stor utsträckning riktat sig mot en svällande offentlig byråkrati och höga skatter, för övrigt väl genomgånget av Janerik Larsson i Smedjan nyligen.

Det är inte heller särskilt längesen som den amerikanska populismen såg ut att ta en helt annan, mer nordiskt färgad, riktning. Tea Party-rörelsen som formerades under Barack Obamas första presidentperiod var i grund och botten ekonomisk-populistisk, med sina krav på lägre skatter, statsskuld och mindre statsapparat, och den dominerade under några år amerikansk politik på ett slående vis. Tea Party-rörelsen var högljudd, bullrig, stökig och synnerligen okonstruktiv, men hade nog till skillnad från Trump kunnat hålla linjen kring de demokratiska institutionerna, i stället för att ifrågasätta valresultat, uppmana till upplopp och rensa ut kritiker från myndigheter. 

Att det i stället blev Donald Trump som fångade upp och kanaliserade missnöjet på det sätt han gjorde var inte ödesbestämt.

Att det i stället blev Donald Trump som fångade upp och kanaliserade missnöjet på det sätt han gjorde – med en nationalistisk och isolationistisk agenda – var inte ödesbestämt. Det skedde därför att han var den som bäst fångade nyhetskamerorna med provokationer och byggde upp en lojal följarskara, som i sin tur också påverkades av Trump. Exempelvis gick det under några år i princip i realtid att följa hur republikanska väljare blev mer skeptiska till handel, helt enkelt därför att de började tycka som Donald Trump. 

Den lojala kärntruppen använde för övrigt Trump även för att ta över partiet. Hans ställningstaganden kring kandidater i primärval till senaten och kongressen blev avgörande för om en republikan hade en framtid eller inte.

Plötsligt gick det inte att övervintra Trump. Det var antingen att ge upp hoppet om ett politiskt liv, eller sluta upp bakom honom, stämma upp i den populistiska körsången och bita i alla sura äpplen som kastades ens väg. Och när han väl bestämt sig var ingen bättre på att göra just det än J.D. Vance från Middletown, Ohio.

***

Amerikanerna har alldeles för mycket mark för sitt eget bästa, det går alltid att sprida ut sig lite till, så när Henry Ford började bygga sin Model T i stora mängder på Piquette Avenue i Detroit skulle de snart ta det som ursäkt för att slippa tränga ihop sig i täta städer. Hela västvärlden förändrades av bilen, förstås, men här trasade Urban Sprawl-monstret fullständigt sönder 1800-talets fantastiska stadskärnor. Hela tiden flyttade de längre ut, la sig att sova i sovstäder och normaliserade gradvis att sitta timmar i bilköer. Under inflygningen mot Cincinnati ser villamattorna ut som bakterieodlingar som långsamt kravlat sig längre bort från det som en gång var centrum.

Det är svårt att tänka att det där inte skulle ha fått långsiktiga politiska följder. Täta städer är tillväxtmotorer, ju fler jobb som ryms inom en timmes enkel resväg desto större skalfördelar för både arbetsgivare och arbetstagare. Utspridningen verkar i stället stagnerande, inte minst i tider av teknologisk omställning då företag behöver tillgång till spetskompetens.

Det är det där, tror jag, som är ett av Middletowns problem. 

När jag läste Hillbilly Elegy för sju–åtta år sen såg jag Sollefteås industriområde framför mig. Men berättelsen om Ohios avindustrialisering är, till skillnad från såväl Sollefteås som Jacksons, en helt annan. Bara det att stålverket är igång, att 2 300 personer jobbar där, är en ledtråd. Från boken får man intrycket att Middletown är avlägsen landsbygd, men vare sig med svenska eller amerikanska mått är Vance någon country boy. Staden ligger 45 minuter från centrala Cincinnati, vars storstadsområde befolkas av drygt två miljoner människor, och en dryg halvtimme från Dayton, en stad i Malmös storleksordning. 

Under rekordårens och massbilismens epok talade sådana egenskaper till Middletowns fördel. Det som behövdes var arbetare, vilket fanns i mängd och parti eftersom så många av Kentuckys kolbrytare flyttat upp och eftersom stadsborna gärna flyttade ut till förorterna. Men när industrin skiftar dräkt och den mer klassiska tillverkningsindustrin flyttar till låglöneländer blir den inhemska industrin mer högteknologisk. Då är det andra platser som belönas. Utbildningskraven stiger och företagen blir mer beroende av rätt kompetens, vilket innebär att de flyttar till tätare sammanhang. 

Ohio visar hur det kan gå till. Sedan peaken 1970 har antalet industrijobb halverats, liksom industriproduktionens andel av BNP. Men Cincinnati har blivit en viktig hub både för finansiella tjänster och för livsmedelsprodukter (jätten Procter & Gamble har exempelvis sitt huvudkontor i staden). Regionen förvaltar också bröderna Wrights arv – de levde och verkade i Dayton – genom företag i flygindustrin. Columbus är på grund av sitt framstående universitet ett centrum för såväl sjuk- och hälsovård som för försäkringsbranschen.

Globaliseringen ger, och globaliseringen tar, särskilt från de städer som byggts på massbilismens altare.

Middletown avindustrialiseras därför till viss del. Globaliseringen ger, och globaliseringen tar, särskilt från de städer som byggts på massbilismens och de utspridda storstadsregionernas altare. Den tyske invandraren och industrimagnaten Paul Sorgs pappersbruk är rivet och hans operahus slitet, det finns gott om lucktomter och förfallna industrikvarter med minimal aktivitet. Men Marcus, ägaren till caféet där jag äter en utmärkt kubansk macka till lunch, tycker inte att saker på det stora hela är särskilt annorlunda jämfört med förr. Han pekar ut mot huvudgatan:

– Förr var det en galleria som täckte hela kvarteret. Den var full av hemlösa eftersom det fanns AC därinne. Sen rev man den och nu tycker jag att centrum börjar återhämta sig. Det poppar upp lite barer och caféer.

Stålverket ryker som sagt fortfarande men utvecklas också. Cleveland-Cliffs, som numera äger det, har låtit meddela att man investerar i att göra produktionen fossilfri. Med stöd från staten, och Joe Bidens Inflation Reduction Act, förstås. I Tidningen Ångermanland läser jag samtidigt att Uniper lägger ner satsningen på klimatneutralt flygbränsle i Långsele.

Som Johan Norberg skriver i Det kapitalistiska manifestet går de flesta moderna ekonomier förr eller senare igenom en period av avindustrialisering, även länder som Japan och Sydkorea, numera även Kina. Det ska inte förstås som att all tillverkningsindustri flyttar ut eller lägger ned, utan som i att den minskar, i antalet jobb och som andel av ekonomin. Det är ett naturligt utvecklingssteg i en ekonomi att tjänstesektorn blir viktigare och att den industri som finns kvar blir mer högteknologisk och automatiserad. Norberg noterar förresten att bara en bråkdel av industrijobben som försvann efter 1980 gjorde det på grund av ökad handel – 87 procent berodde på effektivare och automatiserad produktion. 

Det talas mycket om den politiska polariseringen, men mot denna bakgrund skulle man också kunna tala om en ekonomisk polarisering. De som klarar av att utbilda sig till nödvändig produktivitetsnivå får en bättre arbetsmarknad än tidigare. De som inte utbildar sig men ändå hittar jobb klarar sig hyfsat eller till och med bra. De som inte klarar varken eller slås däremot ut, fastnar i bidragsberoende och uppfattar att invandrare tar de enkla jobb som finns kvar och pressar lönerna nedåt. Arbetslöshetssiffrorna maskerar problemen, arbetslösheten i Ohio är exempelvis under fyra procent, men den kulturkris J.D. Vance skriver om kan anas i att sysselsättningsgraden är låg. De som står utanför arbetskraften, som är fast i bidragsberoende, syns inte i arbetslöshetsstatistiken.

De problem som detta skapar för vissa grupper förstärks sedan av en missbruks- och hemlöshetsepidemi (som troligen bottnar i överutskrivning av opioider och innovationer i narkotikasmugglingen). Det kraftiga fall i förtroendet för USA:s institutioner – staten, regeringen, kongressen, domstolarna, FBI, partierna, universiteten, storföretagen, nyhetsmedierna, läkemedelsindustrin – som Hans Bergström skriver om i sin lysande bok Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika är åtminstone delvis en konsekvens av denna utveckling, men sker i mycket bredare grupper än bara bland de som saknar jobb.

Ett mer fragmentiserat medielandskap och sociala medier underlättar den politiska polariseringsprocessen, och den ökade gruppidentifikation som New York Times-journalisten Ezra Klein beskriver i Why we’re polarized. Ytterkanterna tar över i både republikanerna och demokraterna – Trump får direkt kontroll över primärvalen och kan förgöra motståndare i det egna partiet, Biden tvingas låta vänsterfalangen sätta reformagendan, och såväl identitetspolitiken som misstron mot de andra växer i båda partier. I sammanhanget kan man notera att inte heller Demokraterna är perfekta när det kommer till försvaret av demokratiska institutioner. Deras motstånd mot id-krav vid röstande är inte på samma nivå som Trumps ifrågasättanden av valet 2020, men främmande likafullt.

Redan på 1800-talet skrev Alexis de Tocqueville att man kan betrakta tiden för presidentvalet som en period av nationell kris. Kanske tänkte han på Andrew Jackson. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Jag viker av från Main Street och stannar till vid stålverket innan jag lämnar Middletown. Utsidan ser ut precis som ett gammalt stålverk ska göra, det är grå, korrugerad plåt, enkla träbaracker för förvaring och rader av halvslitna pickups på parkeringsplatsen. Där jobbar 2 300 väljare, några av dem mycket välutbildade, andra där sedan 80-talet, många ska rösta på Trump om några veckor och nästan lika många på Harris, men rätt få av dem kommer att rösta på Trump på grund av Vance. “Ingen gillar Vance här, vi kallar honom hillbilly vanilly”, säger Terry på pantbanken. 

Man kan inte bli profet i sin egen hemstad, och därför behövde Vance åka till Mar-a-Lago för att bli någon. 

Den amerikanska drömmen är paradoxalt nog som starkast i det fattiga, skitiga och bidragsberoende Appalacherna, skrev Göran Rosenberg 1991 i Friare kan ingen vara, och efter min resa vill jag ge honom rätt. Det paradoxala i det här fallet är kanske att inte så många i Jackson eller Middletown verkar tycka om J.D. Vance, han som levt den amerikanska drömmen, utan föredrar Donald Trump, han som föddes rik.

Belöningen är att Vance en dag ska ta över rodret för farkosten som han hjälpt till att lasta. Straffet är att den då kommer att befinna sig någon helt annanstans än vad han en gång drömde om – och att resan kanske förändrat honom. Även om han ville tillbaka, vilket jag starkt tvivlar på efter att ha läst eller sett valrörelsens intervjuer med honom, är karavanen på väg åt ett annat håll. En sista sak antecknar jag innan jag åker på påfarten till motorvägen: av alla hus jag ser med valplakat på gräsmattan är det bara på de medfarna som det står Trump/Vance.