Hur skriver man berättelsen om Sveriges säkerhetspolitiska 2000-tal?

Man kan ta fram cykeln, och göra en utflykt på norra Gotland. På en begränsad yta finns många både synliga och osynliga spår av drömmen om ett demokratiskt Ryssland och Östersjön som ett fredens hav. Och av hur den illusionen sprack.

Vi ska titta närmare på tre av dem.

Ett spår hittar man i en faluröd förrådsbyggnad.

Ett annat står på en trivsam villagata.

Ett tredje ligger på ett bankkonto tillhörande en man dömd för misshandel och narkotikabrott.

Vi tar dem i tur och ordning.

1. Kanonen

Innanför förrådsdörren, till vänster, står en skeppskanon i smidesjärn från 1566. 

I juli det året blåste det upp en kraftig storm väster om Gotland. Där låg den dansk-lübska flottan för ankar efter ett sjöslag mot sin svenska motsvarighet vid Ölands norra udde. Ett 15-tal fartyg slogs sönder av de våldsamma vågorna och gick till botten i Brusviken, strax norr om Visby.

Där låg kanonen i 441 år. Sedan plockades den upp med hjälp av ryska rubler. Nu står den i en halvfärdig monter på försvarsmuseet i den luggslitna småorten Tingstäde, bredvid haubitsar och luftvärnskanoner från Gotlandsregementet som lades ner i början av 2000-talet. Den digitala informationstavlan är ur funktion.

Att finansiera Länsmuseet Gotlands marinarkeologiska forskningsprojekt HUMA (Heritage Underwater Maritime Archaeology) var en av flera metoder det ryskägda konsortiet Nord Stream använde för att köpa det gotländska samhällets stöd för en naturgasledning genom Östersjön.

Nej, ingen lokalpolitiker skulle gå med på beskrivningen att de lät sig köpas, och anklagelsen skulle inte hålla för en mutbrottsrättegång.

Men i praktiken var det så det gick till. Pengar och förhoppningar gjorde att Region Gotland ställde sig bakom gasledningsprojektet, även om det formella beslutet fattades av regeringen. Den rysk-svenska projektgruppen för HUMA kunde ses som en symbol för den nya samarbetsandan mellan forna fiender. Projektet låg i linje med regionens, högskolans och lokala myndigheters gemensamma ambition att vara ”en plattform” för samarbete mellan Östersjöländerna kring fred, säkerhet och miljö. 

”Gotland ses som en neutral plats i Östersjön – alla får resa hit”, löd den gemensamma målbilden. 

När kanonen bärgades till Visby hamn i september 2007 stod flera hundra människor på kajen och applåderade. Media var där, politiker och lokala kändisar. En grupp förskolebarn, och 7-årige Josef som hade fått gå litet tidigare från skolan för att följa med sin mamma och se när kanonen lyftes i land. ”Bärgningen av kanonen från den dansk-lübska flottan blev något av ett skådespel och en folkfest”, skrev journalisten från Gotlands Tidningar.

Solen sken, flaggorna var hissade. Ja, också den ryska.

Nord Stream betalade drygt tre miljoner kronor till de arkeologiska undersökningarna av havsbotten i Brus- och Kopparsviken. Företaget gav också nio miljoner kronor till ett forskningsprojekt på den lokala högskolan (idag Uppsala universitet Campus Gotland), om ”interaktionen mellan havsbotten, sjöfåglar och människor i en föränderlig Östersjömiljö”.

Av dessa två satsningar syns få andra spår än den bortglömda skeppskanonen med sprucket bakstycke på Gotlands försvarsmuseum. HUMA-projektets hemsida uppdaterades för sista gången i juni 2012: ”Vi är glada och tackar för att vår huvudsponsor Nord Stream är med oss även i år och gratulerar till att de nu pumpar gas till ett energibehövande Europa, snart i två pipelines.”

Det ryska gaskonsortiets största investering är dock ännu påtagligt närvarande, eftersom den är gjuten i betong.

Just denna försommardag ligger ett av Kustbevakningens fartyg förtöjt vid den nya kaj som byggdes i Slite hamn, i skuggan av skorstenarna på Sveriges största cementfabrik. Nord Stream ville använda den kommunala hamnen som logistisk knutpunkt för transporter av 10 000 rördelar och annat materiel som skulle skeppas ut till företagets serviceplattform i havet, 40 kilometer nordost om ön. 

För detta ändamål behövde hamnen bli bredare och djupare, och kajen längre.

Kostnaderna för detta ville Nord Stream gärna betala, och oväntade pengabidrag tackar svenska kommuner ogärna nej till. Två intressen möts, och tycke uppstår.

Formellt hette det att Nord Stream förskottsbetalade hamnavgifter, och att Gotlands kommun (nu Region Gotland) ändå behövde göra investeringen att muddra och gjuta. Hamnen var underutvecklad, och underhållet eftersatt.

Apotekskajen lika ofta omtalas med sitt smeknamn: Putinkajen.

Alla vet att det är en sanning med modifikation. Det är inte för intet som den så kallade Apotekskajen lika ofta omtalas med sitt smeknamn: Putinkajen. Vill du se politiker obekvämt skruva på sig kan du ställa frågor om de viktigaste motiven till dem som satt i den borgerliga kommunledningen och flitigt uppvaktades av välbetalda pr-konsulter under de här åren på 00-talet.

Jag pratar med en av dem, som beskriver mångmiljonaffären med Nord Stream som det sämsta och mest pinsamma beslut som denne fattat under sin politiska karriär.

För det var ju inte som att varningar saknades.

Som symboliken i att ett ryskägt företag ville betala för att plocka upp en kanon som hade använts för att skjuta sönder den svenska flottan, i kampen om kontrollen över Östersjön. Och ställa upp den i ett museum över det nedlagda svenska försvaret.

Men också rösterna som sade emot.

2. Rolf

Gatan heter Licknattevägen, 70-talsvillan har en tidsenlig fasad i mexitegel. Vi är i Stenkyrka, en lantlig socken bara några kilometer från det rödmålade förrådet på Gotlands försvarsmuseum.

Här bodde han. Men journalisten, debattören och moderatpolitikern Rolf K Nilsson hann aldrig få något verkligt erkännande för att han faktiskt hade rätt. Han gick bort sommaren 2021.

När kommunfullmäktige på Gotland den 17 mars 2008 beslutade att godkänna avtalet med Nord Stream om Slite hamn reserverade sig Rolf K Nilsson. Trots att Moderaterna var för. Partipiskan ven, men han lät den svida.

Reservationen är prydligt skriven på maskin. Den finns fortfarande att läsa på Region Gotlands hemsida.

”I debatten har de som varit positiva till att acceptera Nord Streams anbud förklarat att det är en hamnfråga vi har haft att ta ställning till. Detta är enligt min uppfattning att välja att se endast en liten del av totalbilden. Hamnprojektet i Slite är en del av en aggressiv rysk energipolitik för att öka Rysslands inflytande i omvärlden. Genom att acceptera och godkänna hamnprojektet i Slite blir Gotland en välvillig medspelare i denna ryska utrikespolitik. (…) Att säga ja är ett allvarligt misstag – på många plan.”

Undertecknat med spretig namnteckning: Rolf K Nilsson, ledamot, Gotlands kommunfullmäktige.

Det var sannerligen inte första gången han varnade för vart Ryssland var på väg, och de politiska motiven bakom att göra Europa beroende av rysk energi.

Som politisk chefredaktör på lokaltidningen Gotlands Allehanda skrev han under 2000-talets första år åtskilliga texter om Rysslands verkliga natur, om hur de bräckliga demokratiska strukturer som skapades under 1990-talet var på väg att monteras ner, om kortsiktigheten i att avveckla det svenska invasionsförsvaret och demilitarisera Gotland.

Så pass många och så skarpt formulerade att han betraktades som en underlig figur. Russofob. En konservativ kuf kvar i en värld som inte längre fanns. Nu var ju Östersjön fredens hav, och Gotland platsen där alla skulle mötas. Även i det egna partiet logs det snett och suckades bakom hans rygg. Man skulle nog kunna beskriva det som mobbning.

Så chocken blev stor i den lokala moderatledningen när partiets väljare verkade tycka att han hade något viktigt att säga. I riksdagsvalet 2006 fick Rolf K Nilsson över 900 personkryss, betydligt fler än partiets förstanamn. Därmed blev han en av Gotlands två riksdagsledamöter. 

Och från Helgeandsholmen fortsatte han sin mission. Både i och utanför riksdagshuset.

Som i en skriftväxling med den tidigare försvarsministern Thage G Peterson på Svenska Dagbladets debattsida.

Peterson hade skrivit en artikel om gasledningen. Att somligas skepsis mot den handlade om ”gammalt rysshat”.

”Jag tror att alla former av ekonomiskt samarbete som binder samman länder och folk främjar fred och välstånd. Vår vision om framtidens Europa måste bygga på samarbete på så många områden som möjligt och måste alltid utesluta möten på slagfältet”, skrev Peterson. 

Och fortsatte: ”Ryska medborgare är inte annorlunda i sina drömmar om framtiden än vad svenska medborgare är. Ryssarna vill ha bättre bostäder och ett bättre socialt skyddsnät för sina ­familjer och anhöriga hemma i Ryssland. De drömmer om att få resa ut i världen, som vi svenskar gör, för att stifta bekantskap med andra människor och förhållanden. Deras ‘tio i topp-lista’ på önskemål inför framtiden kunde lika väl ha varit skriven i Gällivare, Borlänge eller Huskvarna.”

”Ett mycket för­vånande naivt synsätt”, svarade Nilsson. ”Ryssland är ett land med ambitioner att bli politiskt lika mäktigt som Sovjetunionen en gång var. Ett faktum vi inte kan bortse ifrån.”

”Rolf K Nilssons inlägg är ett talande och sorgligt bevis på att rysskräcken lever. Nilsson bortser från att Sverige och Ryssland är grannar. Vi är ju två länder vid samma hav”, skrev Peterson i en slutreplik.

Rolf K Nilssons partikollegor valde Thage G Petersons sida. I november 2009 lämnade regeringen Reinfeldt sitt tillstånd till bygget av Nord Stream 1.

Det var långt ifrån det enda tillfället då Moderaterna valde att ignorera varningarna från den muttrande moderaten på Licknattevägen.

Jag skriver muttrande, för Rolf K Nilsson var ingen social begåvning. Ingen lagspelare. En så kallad knepig personlighet. En sådan som satt längst bak i andrakammarsalen när riksdagsgruppen hade möte.

Det har sitt förklaringsvärde till hur han behandlades.

Rolf K Nilsson ombads att lämna sin ledamotsplats i försvarsutskottet, eftersom han motsatte sig regeringens besparingar.

Men partiet tyckte också att han hade fel i sak. I mitten av mandatperioden blev han inkallad till den dåvarande gruppledaren i riksdagen. Rolf K Nilsson ombads att lämna sin ledamotsplats i försvarsutskottet, eftersom han motsatte sig regeringens besparingar i försvarsbudgeten.

Han vägrade.

Han stannade i utskottet. Men försvarspolitiken styrdes i praktiken från Anders Borgs finansdepartement. De kommande två åren blev Rolf K Nilsson allt mer ensam och politiskt isolerad. Han skrev motioner om regeringskansliets e-postsystem och om hur datum bör skrivas på fakturor.

Eftersom han också saknade den lokala partiledningens förtroende stod det tidigt klart att han inte skulle hamna i topp på riksdagslistan vid 2010 års val utan att ta strid.

Den valde han att avstå. Han ställde inte upp för omval. Några år senare sålde han mexitegelvillan på Licknattevägen och återvände till födelsestaden Helsingborg. 

Där gick han hastigt bort natten till den 7 juli 2021. I minnesorden skrev några av hans partikollegor och journalistvänner: ”Några få av oss människor kan se bortom horisonten. Se vad som kommer att hända. Inte bara ana eller gissa utan faktiskt se.”

3. Oligarkerna

Man skulle kunna kalla honom en lokal oligark. För han har bland annat blivit rik på att köpa statlig egendom för en billig penning, och sedan sälja tillbaka den dyrt.

Joachim Kuylenstierna är Gotlands kanske mest kända, och ökända, fastighetsmagnat. Vi återkommer till varför.

Men först platsen: Fårösund.

Det var 1854, under Krimkriget, som detta lilla kustsamhälle längst norrut på Gotlands fastland blev en strategisk viktig plats. Den engelska och franska flottan använde sundet mellan fastlandet och Fårö som bas – mot Sveriges vilja. Men det svenska försvaret saknade närvaro på norra Gotland, och militära medel att sätta emot den utländska närvaron.

Så de kommande decennierna etablerade sig försvaret successivt på öns norra halva, och en bit in på 1900-talet beslutade riksdagen att ett kustartilleriförband, KA3, skulle bildas och förläggas till Fårösund.

Här byggdes också ett varv och en hamn djup nog att ta emot ubåtar. På varvet tillverkades genom åren många typer av mindre transport- och bevakningsbåtar som användes av marinen. Med sitt perfekta läge mitt i Östersjön blev Fårösund en av Sveriges viktigaste hamnar under såväl andra världskriget som det kalla krig som sedan följde.

Men sedan tog det sistnämnda slut, och år 2000 avvecklades KA3 tillsammans med resten av de gotländska förbanden. Hela regementsområdet, inklusive hamn, varv och hundratals hektar övningsfält, skulle säljas.

Ett inte alldeles lättsålt objekt. Det myllrar inte av vare sig människor eller företag i Fårösund. Det är en plats med några hundra invånare, en ständigt nedläggningshotad skola och sommartid långa bilköer till Fåröfärjan.

Så det tog några år att hitta en köpare av KA3. Det blev den lokale affärsmannen Joachim Kuylenstierna. Prislappen: 18 miljoner kronor.

Det blev en strålande affär.

För snart kom Försvarsmakten på att den behövde hamnen igen. Det tog inte många år efter att hamnen hade avyttrats innan det började stå klart att Östersjön var lika lite fredens hav på 2000-talet som 1854 eller 1566. Ryssland blev allt mer auktoritärt. Och aggressivt.

Dessutom var Joachim Kuylenstierna kanske inte precis den ägare av en strategiskt viktig hamn som Försvarsmakten önskade sig.
Han var dömd för ringa narkotikabrott och ringa misshandel.

Dessutom förekom han i utkanten av Sveriges största kokainhärva, där en ensamseglare enligt åklagaren hade smugglat hundratals kilo kokain från Karibien till Europa i sin segelbåt. Kuylenstierna var själv inte misstänkt för brott, men huvudmannens moster misstänktes ha tvättat mångmiljonbelopp genom att investera dem i svenska företag. Bland annat i ett fastighetsbolag ägt av Kuylenstierna, som hon tidigare hade haft en förhållande med. Hon dömdes till 5,5 års fängelse i tingsrätten, men friades i hovrätten.

Så när Kuylenstierna meddelade att han ville sälja hamnen anmälde Försvarsmakten sitt intresse.

Men det gjorde också en lång rad andra.

Vilka vet ingen, eftersom spekulantlistan hölls hemlig. Men Dagens Industri rapporterade att en av dem hette Vladimir Antonov.

Jo han, den ryske miljardären och oligarken som ville bli storägare i Saab Automobile när företaget stod på ruinens brant, men som stoppades av Europeiska investeringsbanken.

Men ubåtshamnen i Fårösund fick han inte lägga vantarna på.

I augusti förra året dömdes han för övrigt till sex års fängelse av en domstol i Riga för att ha plundrat den lettiska banken Krajbanka.

Men ubåtshamnen i Fårösund fick han inte lägga vantarna på, trots att han enligt Dagens Industris uppgifter hade lagt det högsta budet. Kanske hade det att göra med att Jan Björklund och Liberalerna krävde att regeringen stoppade affären, och att försvarsminister Peter Hultqvist inte uteslöt expropriation. För vid det här laget hade politikerna så smått börjat inse att det kanske var en mindre bra idé att ryska intressen köpte upp strategiska tillgångar i Sverige.

Så istället såldes hamnen till en kines, affärsmannen Ming Wai Lau. För 62 miljoner kronor. Och Joachim Kuylenstierna fick en nätt nettovinst på 44 miljoner kronor insatt på sitt konto.

Vad den hemlighetsfulle Ming Wai Lau hade för syfte med hamnköpet vet ingen. Enligt honom själv att hyra ut den – till Försvarsmakten.

Men det var inte överbefälhavaren Micael Bydén intresserad av, klargjorde han i en intervju i Gotlands Allehanda efter att affären var klar.

Mystiken blev inte mindre av att Ming Wai Lau mindre än ett år efter köpet sålde hamnen vidare – till statliga Fortifikationsverket. För 20 miljoner kronor. I praktiken en kinesisk gåva till det svenska försvaret på 42 miljoner kronor.

Har ni svårt att hänga med? Det har alla. Det märkliga pusslet går förmodligen bara ihop för dem som har tillgång till hemligstämplade pusselbitar på Försvarsdepartementet eller Högkvarteret.

Men vad som än hände bakom kulisserna var det Joachim Kuylenstierna som bäst sammanfattade historien om Fårösunds hamn, i ett mejl till redaktionen på helagotland.se: ”När rikets säkerhet faller på privata välgörare kan jag inte annat än imponeras (eller bli rädd).”

4. En annan historia

Vi är tillbaka där cykelutflykten började, på Försvarsmuseet i Tingstäde.

Museiutställningen är en ganska förvirrad historia. För tanken var ju att den skulle skildra en förfluten tid, innan Östersjön blev fredens hav och Gotland en plats dit alla är välkomna.

I ett av förrådshusen har det nu öppnats en nutidsutställning. Om Gotlands återmilitarisering och det nya hotet från Ryssland.

Den är ganska torftig, för till skillnad från i dåtidsutställningen finns det inga vapen och pansarvagnar att titta på. De behövs ju på de nybyggda Gotlandsregementet, som återuppstod 2018, söder om Visby.

Men repliken av skeppskanonen skänkt av Nord Stream får än så länge stå kvar.

Tingstäde är i sig en plats som i sig säger en hel del om ett evigt säkerhetspolitiskt dilemma. Att omvärlden tenderar att förändras snabbare än försvarsförmågan, eller för den delen föreställningsförmågan.

I mitten av 1880-talet började försvaret planera bygget av en fästning i Tingstäde, för att kunna stoppa en angripare norrifrån att ta sig vidare mot Visby.

Fästningen, med skansar, värn, skyttegravar, kulsprutestorn, skyddsrum och underjordiska logement började byggas 1904. Men när den var klar 1914 var den redan omodern. Istället kom de underjordiska utrymmena att användas som förråd under ett antal decennier. Idag är även fästningen ett museum.

Mellan fästningsmuseet och försvarsmuseet, i kurvan vid Tingstäde kyrka, ligger för övrigt en nedlagd skola som gjorts om till sommarhus för en Stockholmsfamilj.

Det var här Drottninggatan-terroristen Rakhmat Akilov svartjobbade som rivningsarbetare och byggstädare 2015. Rester av byggskräpet ligger fortfarande kvar på den gamla skolgården. 

Men det är en annan historia än den om Sveriges säkerhetspolitiska 2000-tal. Eller kanske inte.

Omslagsfoto föreställande ett stridsfordon 90 från Gotlands regemente: Försvarsmakten.