Samhälle Krönika
S lever i sin mardröm
Magdalena Anderssons uttalanden om att hon vill bilda regering med stöd av borgerliga partier är ett försök att säkra Socialdemokraternas dominerande ställning. Smedjans chefredaktör Svend Dahl ser en röd tråd av socialdemokratiskt maktspel från Decemberöverenskommelsen via Januariavtalet till dagens försök att bryta upp samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Om man vill förstå S-ledaren Magdalena Anderssons allt tydligare förhoppningar om att kunna bilda regering med stöd av borgerliga partier, bör man ta avstamp i de stora förändringar som ägt rum i svensk politik de gångna 15 åren.
Visst finns det inom Socialdemokraterna en insikt om att det alltid är ett sänke att bli förknippad med Vänsterpartiet. Minnena från valrörelsen 2010 är högst levande. Men för S är frågan om regeringsbildning högerut mer grundläggande än så.
Sedan valet 2006 har riksdagen haft en sakpolitisk högermajoritet. Så kommer det med största sannolikhet att vara även efter höstens val. Centerpartiet förblir ett sakpolitiskt högerparti, som visserligen lutar åt vänster strategiskt och väljarmässigt.
Högermajoriteten i riksdagen avspeglar två strukturella skiften i det tidigare så stabila svenska partisystemet. För det första Socialdemokraternas försvagning – det börjar bli länge sedan S regelmässigt kunde samla över 40 procent av väljarna. För det andra Sverigedemokraternas framväxt som ett tredje stort parti i svensk politik samt att partiet med tiden kommit att positionera sig som allt tydligare ideologiskt hemmahörande inom borgerligheten, inte minst genom att man anslutit sig till en marknadsvänlig ekonomisk politik.
För ett parti som mer än något annat definierar sig utifrån innehavet av regeringsmakten utgör detta ett existentiellt hot.
För ett parti som mer än något annat definierar sig utifrån innehavet av regeringsmakten utgör detta ett existentiellt hot. För vad är Socialdemokraterna egentligen om man inte har realistiska anspråk på att leda landet?
Man kan beskriva perioden från 2010 och framåt som ett kollektivt försök att anpassa sig till dessa nya förhållanden. Initialt föreställde sig de flesta politiska aktörer att situationen skulle återgå till det normala och att man under tiden kunde avtala bort det tillfälliga obehag som SD utgjorde. När Decemberöverenskommelsen fallerade, och SD inte visade sig implodera som Ny demokrati en gång hade gjort, blev den socialdemokratiska maktstrategin i stället att höja trösklarna för borgerligheten att utnyttja den nya högermajoriteten.
Det är så man ska förstå det uppskruvade tonläget – om hur den liberala demokratin (som S aldrig tidigare omfamnat) skulle vara hotad, liksom de återkommande referenserna till det tyska 1930-talet – som präglade S-retoriken före och efter valet 2018. Det skulle kort sagt göra riktigt ont för centerpartister och liberalpartister att luta sig mot SD. Det som låg i potten för S var den egna maktpositionen i svensk politik.
Kortsiktigt var strategin framgångsrik. Om det är något Stefan Löfven ska bli ihågkommen för är det att han, genom Januariavtalet, slog sönder det traditionella borgerliga alternativet och på så sätt säkrade regeringsmakten för S trots en sakpolitisk högermajoriet i riksdagen.
Men inte heller Januariavtalet överlevde mötet med den parlamentariska verkligheten. Redan från början fanns det en inbyggd svaghet genom att Centerpartiet och Vänsterpartiet vägrade erkänna varandra som delar av samma parlamentariska underlag. Därmed var det för de flesta – förutom en och annan övertygad center- och liberalpartist – tydligt att det saknades genuin reformkraft. Avtalet handlade primärt om att vara emot SD, inte om att genomföra visserligen utmärkta liberala reformer.
När Tidöregeringen tillträdde efter valet 2022 var det därför första gången det bildades en regering baserad på de sakpolitiska majoritetsförhållanden som rått i riksdagen sedan Sverigedemokraternas inträde 2010.
Trots att en högerlutande riksdagsmajoritet vid flera tillfällen vunnit budgetomröstningar de föregående mandatperioderna var Tidö i högsta grad ett experiment. SD:s brist på regeringserfarenhet och historia av skandaler skulle leda till regeringskriser, menade en del. Många på vänstersidan – inklusive Magdalena Andersson – hoppades öppet att dessa spänningar skulle göra Tidöregeringen till en politisk parentes.
När mandatperioden nu lider mot sitt slut kan vi konstatera att kriserna uteblivit. Tvärtom har Tidösamarbetet gjort att svensk politik börjat hitta tillbaka till den typ av stabilitet som existerade före 2010. Samtidigt har SD bevisat sig både som del i ett borgerligt samarbete och som ett seriöst parti att luta sig mot i regeringsställning.
I praktiken har Socialdemokraternas mardröm från åren 2014–2022 därmed besannats.
I praktiken har Socialdemokraternas mardröm från åren 2014–2022 därmed besannats. Moderaterna har, som det ledande partiet på högersidan, hittat ett sätt att omsätta riksdagens högermajoritet i en fungerande regering. Den har dessutom visat sig fungera väsentligt bättre än Socialdemokraternas egna försök att hantera den nya parlamentariska situationen.
Oavsett om Socialdemokraterna står som segrare efter höstens val är det en långsiktig utmaning för ett parti som vant sig vid att kunna dominera svensk politik. För som Alexandra Ivanov Hökmark skrev i en krönika i förra veckan finns det inget som tyder på att en rödgrön regeringsbildning efter höstens val skulle fungera bättre än motsvarigheterna mellan 2014 och 2022.
Under lång tid räckte det för S att knyta till sig Vänsterpartiet och senare Miljöpartiet för att samla en riksdagsmajoiritet. På motsvarande sätt kunde det för tillfället ledande borgerliga partiet hoppas på att knyta till sig övriga borgerliga partier. I ett partisystem med tre stora partier fungerar inte längre denna strategi. Vinnaren blir i stället den som kan knyta till sig ett av de andra stora partierna. Detta är vad Moderaterna bevisat att man kan genom Tidö.
Lägg till detta att kombinationen av Moderaterna och Sverigedemokraterna förmår fånga upp en bred koalition av väljare på ett sätt som borgerliga regeringsalternativ historiskt sett aldrig lyckats med. Denna förskjutning av balansen i svensk politik är ett direkt hot mot Socialdemokraternas ställning som politikens mittpunkt.
Det är mot den bakgrunden man bör förstå Magdalena Anderssons uttalanden om att hon vill bilda regering högerut. Att bryta upp axeln M-SD innan den hunnit cementera sig är helt enkelt en existentiell fråga för Socialdemokraterna.