Ekonomi Reportage
S måste välja mellan statsfinanserna och rörelsen
Socialdemokraterna kritiserar den borgerliga regeringen för att ha bedrivit en för expansiv ekonomisk politik. Men samtidigt menar interna kritiker att retoriken bakbinder partiets politik. Det skriver Henrik Dalgard.
I ett soligt Malmö gick Mikael Damberg i måndags upp på scen framför hundratals företagare och politiker på Svenskt Näringslivs ”Tillväxtdag”. Han talade om staten och kapitalet, om behovet av att de sitter i samma båt. I en ny omvärld med handelshinder och industrisubventioner behövs ett nära samarbete mellan politiken och näringslivet – läs utökade statliga investeringar – enligt Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson. Dagen före hade partiledaren Magdalena Andersson fört fram samma budskap i Agenda, där hon förespråkade det mest aktiva samarbetet mellan politik och industri sedan 1930-talet.
Det märks på både Andersson och Damberg att de har ett självförtroende i den ekonomiska politiken som inte synts på mycket länge. Att söka konflikt i tillväxtfrågorna är också en av partiets tydligaste strategier i det kommande valet. Under de senaste veckorna, efter finanspolitiska rådets hårda kritik av regeringens negligerande av det finanspolitiska ramverket, har det självförtroendet ökat ytterligare. Nu kan Andersson både tala om tillväxt och investeringar samt peka på att Socialdemokraterna ännu en gång behöver gå in och städa upp efter en borgerlig regering. Äntligen ett tillfälle att vara Göran Persson.
Men här finns samtidigt en paradox. Om Andersson och Damberg ska rycka in som en ekonomisk brandkår, ”strama upp” efter ”borgarnas oansvariga spenderande”, med vilka pengar ska de då bedriva sin egen ekonomiska politik? Deras recept för tillväxt är som bekant stora statliga investeringar i industrin, arbetsmarknadsprogram och utbildning. Här växer nu kritiken internt mot partiledningen.
Det ekonomiska ansvarstagandet gick återigen före den egna politiken.
Denna motsättning har även varit återkommande i den moderna socialdemokratiska historien. Den tidigare socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt beskriver exempelvis i sina memoarer Alla dessa dagar (Norstedts, 1991) hur bildsättningen av borgerlighetens oansvariga ekonomiska politik var en viktig orsak till att S kunde ta tillbaka regeringsmakten från de borgerliga partierna 1982. Olof Palme och Feldt kunde under valrörelsen peka på hur underskotten under det borgerliga styret skenade, hur arbetslösheten steg och att industrin höll på att falla sönder.
Men när partiet kom tillbaka i regeringsställning stötte man på problem. Tidigare hade den socialdemokratiska ekonomiska politiken grundat sig på höjda skatter, sociala reformer och en expansiv finanspolitik för att få fart på efterfrågan i ekonomin. Men efter 1970-talets både skenande inflation och arbetslöshet, det som inom den nationalekonomiska teorin brukar kallas för stagflation, behövde man nu välja mellan den expansiva finanspolitiken och att bekämpa inflationen. Man valde det sistnämnda, inflationen sågs som det största hotet mot den fulla sysselsättningen. Och att strama upp och spara blev verktyget.
Samma spänning kan även ses efter valet 1988 då S tagit hem segern med löften om stora sociala reformer, bland annat om extra semesterveckor och längre föräldraförsäkring. Men när inflationen år 1990 återigen närmade sig tvåsiffrigt presenterade Carlsson sitt ”stoppaket”, som innebar stopp för löne- och prisökningar samt strejkförbud. Nu var inte tillfället för dyra utgifter. Långsiktigheten i statsfinanserna behövde prioriteras.
Det ekonomiska ansvarstagandet gick återigen före den egna politiken.
Gemensamt för båda tillfällena var att den bredare socialdemokratiska rörelsen stängdes ut och prioriterades bort. Eller som Feldt skriver om arbetet med krisgruppen som skulle vägleda den socialdemokratiska ekonomiska politiken under 80-talet: ”Hur Palme lyckades med att hålla borta alla dem som normalt i våra arbetsgrupper skall representera arbetarrörelsen ur alla dess vrår och skrymslen minns jag inte. Möjligen gick det därför att arbetsgruppen skilde ut sig också i ett annat avseende: dess mandat var att forma en politik för kärvare tider…”. 1990 rasade LO mot Carlssons stoppaket, och när det skulle röstas igenom i riksdagen gick Vänsterpartiet emot och fällde regeringen.
För många inom S i dag är 80-talet den tid då allt började gå fel. Då partiet började betrakta den strama finanspolitiken som ett mål i sig, något som förhindrade den politik som alltid hade varit Socialdemokratins kärna – att med ökad sysselsättning, höjda omfördelande skatter och sociala reformer förbättra villkoren för arbetarklassen.
En sådan röst är Daniel Suhonen, chef på den fackliga tankesmedjan Katalys, som jag ringer upp morgonen efter Dambergs tal. Han pekar också på 80-talet som punkten då det socialdemokratiska projektet började gå i stå.
– På 80-talet inser man att det inte går att fortsätta höja skatten och expandera staten. Problemet var dock att det inte ersattes med ett annat projekt.
Det var även något som Feldt själv reflekterade över. Alla besparingar och den åtstramningspolitik partiet bedrev motiverades alltid som en påtvingad nödvändighet. Verkligheten tvingade S att lägga om politiken med andra ord. Problemet, enligt Feldt, var att man inte kopplade ihop den förändrade politiken med tankar om något positivt, med ett nytt projekt för att skapa en bättre offentlig sektor.
För Suhonen har partiet sedan dess antagit en pragmatisk och förvaltande syn på politiken. Man är det statsbärande partiet som tar ansvar, som städar upp efter oansvariga borgerliga regeringar. Det har dock medfört att den ideologiska riktningen gått förlorad.
– Bakom all den där retoriken om att ta ansvar för finanserna gömmer sig ett tomt politiskt projekt. Socialdemokratin omöjliggör därmed sin egen politik och sin egen förnyelse.
Han fortsätter:
– I grunden är det ett ideologiskt problem. Jag tror inte Andersson, Damberg och de som styr partiet i dag verkligen vill ha demokratisk socialism. Visst, de har anordnat fina akademiska seminarier med Piketty, men arbetarrörelsens uppdrag har alltid legat i de sociala frågorna. Att med full sysselsättning och sociala reformer öka tryggheten för den arbetande klassen.
Men frågan är om det bara är socialdemokratins bristande ideologiska projekt som gör att partiledningen är så fästa vid att tala om sunda statsfinanser. När jag lyssnar på Suhonen känns det som om han, Reformisterna och alla de andra inom partiet som driver på för en mer expansiv ekonomisk politik, har ett annat teoretiskt sätt att närma sig nationalekonomi.
Frågan är om partiet inte befinner sig vid ett liknande vägskäl som Kjell-Olof Feldt stod inför?
När jag hör av mig till Leonidas Aretakis, chefredaktör på den socialistiska tidningen Flamman, för att få ett mer utomstående vänsterperspektiv på Socialdemokraternas ekonomiska politik menar han att Magdalena Andersson influerats av 90-talets nyliberala syn på ekonomi:
– Magdalena Andersson tillhör 90-talets nyliberala ”New Labour”-skola som ser på ekonomin som en hushållskassa eller ett nollsummespel. Offentliga investeringar ses då inte som något som kan skapa ny ekonomisk aktivitet, genom att investeringar leder till fler jobb, mer konsumtion och nya investeringar, utan som rena minusposter i budgeten. Om man utgår från den logiken blir det nästan oundvikligt att man kritiserar högern från höger, genom att säga att de har ”slarvat bort pengarna”.
När jag frågar under vilken tid han tycker Socialdemokraterna senast drev riktig socialdemokratisk ekonomisk politik pekar även Aretakis på 80-talet som perioden då det började gå utför:
– Omprövningen började redan på 1980-talet, med avregleringen av finansmarknaden och övergivandet av full sysselsättning som överordnat mål. Olof Palme var inte särskilt intresserad av ekonomisk politik och gav finansminister Kjell-Olof Feldt stort utrymme. Sedan dess har Socialdemokraterna mest, som statsvetaren Jonas Hinnfors uttryckt det, ägnat sig åt att ”lappa och laga”. Folkhemmet sågs som färdigbyggt men hotat av globala marknader. Resultatet har blivit en mer defensiv och konservativ socialdemokrati, där de stora reformprojekten – de som faktiskt byggde nya lador – i stort sett har uteblivit sedan 1970-talet. Nu vågar man som mest måla om dörren.
På senare tid tyder dock mycket på att man är beredd att göra mer än att måla om dörren. Reformisterna fick under partiets senaste stämman delvis gehör för sin efterfrågan på en mer expansiv ekonomisk politik, och det politikarbete partiet ägnat sig åt har mynnat ut i mer klassiska vänsterförslag likt höjda skatter på kapital och arbete, samt de statliga industriinvesteringar Damberg och Andersson nu talar sig varma om. Samtidigt driver den bredare vänstern och LO på för mer långtgående reformer med krav på förkortad arbetstid, förmögenhetsskatter och underskottsmål.
Men återigen: var ska pengarna komma ifrån? Frågan är om partiet inte befinner sig vid ett liknande vägskäl som Kjell-Olof Feldt stod inför? Att välja mellan vänsterpolitiken och de stabila statsfinanserna.