Utblick Krönika
Så blev Brexit ett utdraget fiasko
Fem år efter Brexit är det tydligt att Storbritannien valt ”Little England” framför ”Great Britain”, konstaterar Carl-Vincent Reimers.
Det var en känslosam Guy Verhofstadt som ställde sig upp i Europaparlamentets kammare i Bryssel, den där januaridagen för fem år sedan när Brexitavtalet slutligen skulle antas. Den belgiske liberalen, sedan decennier en hängiven federalist, dolde inte den smärta som uppbrottet orsakade.
”We will miss you in the coming times”, sade Verhofstadt på flamländsk engelska till sina brittiska kollegor. Men skilsmässan gick såklart djupare än så. Det var Storbritannien, som med sitt vidsträckta imperium, sitt parlament och robusta demokrati i två världskrig hade räddat Europa från barbariet, då det stod vid civilisationens avgrund. Nu vände hon ryggen mot den union som byggts på krigets rasmassor. Vi var många som inte riktigt kunde förstå varför.
För oss svenskar kändes det dessutom som att mista en nära vän, någon som delade våra nordiska och frihetliga perspektiv i EU-sammanhangen.
Fem år efter Brexit kan vi med facit i hand se hur det faktiskt gick, genom att jämföra de två idealbilder som något summariskt utgjorde teman i Brexitdebatten: Little England och Great Britain.
Förespråkarna av Little England utgjordes framför allt av den brittiska arbetarklassen, som vände sig emot invandringen, det ”imperialistiska EU” och Bryssel-eliten. De ville se ett Storbritannien som likt hobbitarna i Tolkiens Fylke rynkade näsan åt den stora världen och vände sig inåt.
För dem var Brexit inte en chans att vända världen ryggen, utan att bli ännu mer sammanlänkad med den.
Förespråkarna för Great Britain ville något delvis annat. För dem var Brexit inte en chans att vända världen ryggen, utan att bli ännu mer sammanlänkad med den. Här hittade vi högutbildade britter, med examen från Oxford och Cambridge, som såg en stel EU-byråkrati som ett hinder för ett verkligt Global Britain. En vision som doftade salta havsvindar, och som gärna påminde om att Britannia faktiskt en gång ruled the waves, genom handel, global kapitalism, och genuin frihet – utan landkrabborna på kontinenten.
Så vad fick vi? Tolkiens inskränkta, men hemtrevligt gröna kullar – eller ett sprudlande liberalt imperium 2.0?
Ett sätt att besvara frågan är att titta på den brittiska finansbranschen. Förespråkarna för ett Great Britain hade ju under Brexitdebatten ofta pekat mot skyskraporna i The City och triumfatoriskt upprepat samma mantra som den hemvändande matrosen Anthony Hope i musikalen Sweeney Todd: ”There is no place like London!” Det var på Londons globala roll som finanscentrum som den nya brittiska ekonomin skulle byggas.
Samtida forskning inom ekonomisk geografi från Leeds universitet ger Brexitörerna rätt på punkten att det var britternas ”soft touch” i regleringsfrågor som gav London en fördel som självklart europeiskt finanscentrum. Men forskningen pekar också på något annat, nämligen att Londons nutida framgång bygger på en unik kombination av att vara del av den inre marknaden, men samtidigt utanför den monetära unionen. På så sätt kunde London både ha tillgång till de europeiska kapitalmarknaderna och de globala.
Utträdet ur den inre marknaden har nu blivit tydligt, också för börsmäklare i London. För framtiden finns osäkerhet kring Londons finansinstituts juridiska status avseende clearing och sedan Brexit har runt 7 000 finansjobb flyttat från London till andra städer, främst Paris, Frankfurt och Dublin.
Det är långt mindre än den massexodus som förutspåddes, men trenden är ändå tydlig. Det är talande att det snarare är EU:s hopplöst fragmentiserade kapitalmarknader som är det främsta skälet till att London inte drabbats hårdare. Nu ligger dock förslag från Mario Draghi om en mer integrerad kapitalmarknadsunion på EU-ländernas bord, vilket kan ändra spelplanen.
Lägg därtill de mer generella effekterna för brittisk ekonomi. Enbart själva utträdet kostade britterna 30,2 miljarder pund. Trots att Storbritannien anslutit sig till frihandelsavtalet med Stillahavsländerna (CPTPP) beräknas den positiva effekten ätas upp av den långsiktiga produktivitetsförsämringen på fyra procent till följd av nya handelshinder mot EU.
En dåres försvarstal, formulerat på snillrik Oxfordengelska.
Fiaskot blir tydligt när man läser vad ledande brexitörer skriver i försvar. Nu handlar det inte längre om hur bra Brexit är, utan om hur dåliga alla andra är. Konservativa The Spectator lyfter allt från tysk industrikris och fransk statsskuldskris till en havererad sjukvårdspolitik i den italienska regionen Kalabrien (?) som skäl att ändå se positivt på Brexit.
En dåres försvarstal, formulerat på snillrik Oxfordengelska. Självklart har EU-länderna egna inrikespolitiska problem att hantera, från sjukvården Kalabrien till kommunförvaltningen i Pajala. Men det är såklart inget argument för att se mer positivt på beslutet att lämna den självklara arenan för att lösa genuint gemensamma problem i Europa.
Samma sak kan sägas om den brittiska rädslan att mista suveränitet. Vilken glädje har Storbritannien av att nu vara suveräna på pappret, när man mister den verkliga suveränitet som är följden av att vara en tung röst i en politisk union? EU är ju medlet för att återupprätta den suveränitet som Europas länder redan förlorat på grund av stater som Ryssland och Kina, som aktivt utnyttjar vår splittring i ett aggressivt geopolitiskt spel.
Man tvingas konstatera att det inte är de konservativa, utan Labourregeringen som nu står för en viss tillnyktring kring allt detta. Keir Starmer har försökt reparera den frostiga relationen till Frankrike – en förutsättning för att få ordning på migrationen igen – men också gjort en framstöt för att bli en del av EU:s forskningsprogram igen. Det vore verkligen ett steg i rätt riktning.
Storbritannien är och kommer sannolikt att fortsätta vara en av Europas ledande forskningsnationer, inte minst inom artificiell intelligens, där landet har ett stort försprång gentemot andra EU-länder. Men landets möjligheter att dra nytta av sådan forskning bygger på samarbete med den inre marknad som Europas 500 miljoner konsumenter utgör. Samtidigt har antalet europeiska studenter på brittiska universitet störtdykt.
Den amerikanske vetenskapsmannen och futuristen Roy Amara sade att människan tenderar att överskatta teknologiska förändringar på kort sikt och underskatta dem på lång sikt. Kanske är det likadant med staters strategiska politiska vägval.
Under de fem år som gått har Brexit långt ifrån inneburit den omedelbara katastrof som en del förutspådde. Men britterna har otvetydigt inträtt på en divergerande väg gentemot EU som sakta men säkert gör landet mer ekonomiskt och politiskt perifert.
Lord Heseltine, konservativ minister under både John Major och Margaret Thatcher, ger en dyster men helt sanningsenlig beskrivning av situationen:
[Brexit] har förstört Storbritanniens ledarskap i Europa precis under en tidpunkt när det fanns ett kritiskt behov av det. Det har stängt av möjligheter för den yngre generationen att ta del av fördelarna med Europa och förnekat Storbritanniens industriella bas tillgång till Europas forskning och policys. Vår ekonomi är i så mycket sämre skick på grund av det och det finns ingen ansedd auktoritet som förnekar detta.
Det är långt ifrån det Great Britain vi lärt oss att älska och se upp till.