Så bör en frihetlig skattereform utformas

En skattereform kommer allt närmare. Planen på en sådan finns med i januariöverenskommelsen, samtidigt som många debattörer och ekonomer länge efterlyst en reform. Skattesystemet ska bli enklare och mer effektivt. Men diskussionen om skattesystemets utformning är principlös och viker undan från viktiga grundfrågor. Utan moralisk kompass kan reformarbetet leda fel.

Sveriges skattesystem och skattetryck utvecklades under efterkrigstiden åt fel håll. Skatterna höjdes och skattebasen breddades. Allt för att finansiera ständigt växande offentliga utgifter. Det fanns inte något område i samhället som inte kunde omfattas av politiska ambitioner, och därmed av nya offentliga utgifter.

Genom hela denna utveckling gick det ständigt att få majoritet i riksdagen för nya statsutgifter. Skattetrycket ökade, skatter av nya slag trängde in på områden som tidigare legat utanför politiskt inflytande. Den politiska majoritetsprincipen visste inte några gränser.

Ett motstånd mot skattehöjarpolitiken kom först att få effektivt genomslag efter ett antal uppmärksammade fall under 1970-talet. En okänslig skattebyråkrati slog mot Ingmar Bergman, som drevs ur landet. Astrid Lindgren skrev en uppmärksammad debattartikel mot de orimligt höga marginalskatterna. Det gav skattehöjarpartierna, både socialistiska och borgerliga, en tankeställare.

Läs också: Den sanna sagan om Pomperipossa i Monismanien

Så kom en period med aktivism mot höga skatter och för ökad frihet. De politiska ambitionerna att ha inflytande över alla delar av livet och samhället fick träda tillbaka. Denna period sammanföll med en våg av skattesänkarpolitik i hela västvärlden. Bakom denna våg fanns en kombination av en klassiskt liberalt färgad syn att statens omfattning måste rullas tillbaka, och en samlad kritik från nationalekonomer att höga skatter ledde till sämre effektivitet i ekonomin.

Den första linjen, att stå upp mot politiskt inflytande på andra än nödvändiga områden av samhällslivet, framstår i efterhand som den viktigaste. Denna klassiskt liberala grundprincip hämtar sin kraft i insikterna om att en större frihetlig sfär i ett samhälle främjar humanitet och pluralism och om att kollektiva beslut ofta är sämre än individuella. Med allt högre skatter höll den grundläggande balansen mellan kollektivt och privat på att gå över styr.

Den andra linjen, nationalekonomernas effektivitetsargument, med fokus på att använda statens resurser bara till effektiva åtgärder, kom emellertid att få större genomslag över tid. Men denna linje var av betydligt mindre värde – sett ur ett klassiskt liberalt perspektiv. Främst för att det är ett synsätt som öppnar för ett värdebefriat akademiskt synsätt på omfattningen av den offentliga sektorn. Som nationalekonom, i det dominerande synsättet som utmärker nationalekonomkåren och universiteten inom ämnet i Sverige, är omfattningen av det politiska åtagandet i princip inte något man diskuterar. Nationalekonomin är förment värderingsfri i så måtto.

Detta synsätt leder till att den viktiga frågan för nationalekonomer blir att försöka minimera de skadliga effekterna av det skatteuttag som de politiska besluten leder till.

För en frihetlig syn på samhället, politiken och den privata sfären är detta synsätt otillräckligt. Det blir inte minst tydligt i den aktuella debatten om en skattereform. De förslag som läggs fram av olika ekonomer och forskare präglas närmast uteslutande av denna teknokratiska eller ”ekonomistiska” syn. Det gäller mest att komma på finurliga sätt att öka effektiviteten i uttaget av ett givet skattetryck. Inte om att ifrågasätta skattetryckets höjd.

En annan i debatten ofta förekommande linje är att föra in olika ”rättvise”-baserade argument, som kan användas för att ställa olika grupper mot varandra; gamla och unga, boende i villa och boende i hyrd lägenhet, stadsbefolkning och landbygdssbefolkning, kvinnor och män et cetera. Alla dessa motsatspar i den ekonomiska debatten och analysen kan vara intressanta att debattera på ett seminarium i nationalekonomi eller moralfilosofi, eller på en kurs i vänsterideologi i ett politiskt ungdomsförbund. Argumenten platsar dock inte vid en frihetlig klassiskt liberal analys av samhället och av livsbetingelser för enskilda. Särskilt tydligt blir det här i debatten om en framtida beskattning av bostäder.

På så sätt spelar nationalekonomerna vänsterideologin i händerna.

En närmast enig ekonomkår vill nu höja skatten på fastigheter. En fastighetsskatt är, hävdar man, en ideal åtgärd, om man bara är intresserad av att minska de skadliga effekterna av skatteuttaget. De som äger bostäder, normalt för att bo i ett hem, inte som en kapitalplacering, kan inte dra sig undan skatten. Den blir verkligt tvingande.

En höjd fastighetsskatt slår blint och mot något av det mest personliga som vi har: det egna boendet, som inte är något nationalekonomerna tar in i sina bedömningar. Om skattemedlen som samlas in används till något som kan anses främja den personliga sfären i samhället är inte heller något som engagerar.

På så sätt spelar nationalekonomerna vänsterideologin i händerna. Skattepolitiken ses som neutral och icke-ideologiskt när dess utformning i själva verket utgör kärnan i ett frihetligt samhälle.

En skattereform kan vi gärna genomföra. Den bör dock baseras på tydliga grundprinciper:

• Ett sänkt skattetryck är ett överordnat mål
• Bostäder bör beskattas lågt
• Bevarad låg fastighetsskatt
• Arvs- och gåvoskatt ska inte förekomma
• Kommunalskatten till region och kommun bör begränsas till ca 20 procent
• En proportionell inkomstskatt på ca 25-30 procent bör vara ett mål
• Kapitalskatterna bör sänkas från dagens nivå
• Den som föreslår höjda skatter i riksdagen måste samla en kvalificerad majoritet, säg på 60 procent av ledamöterna.

Om utgångspunkt tas i dessa principer kan vi sedan föra en frihetlig diskussion om hur vi genom en klok skattepolitik främjar ett fritt samhälle med ökat utrymme för enskilda initiativ. Bort från ekonomismen och i riktning mot humanismen. Med en frihetlig moralisk kompass.

Läs också: Visst går det att sänka skatten utan att tappa intäkter