Samhälle Reportage
Så har lokala partier blivit en maktfaktor
I allt fler kommuner är stora lokala partier en självklar del av den politiska spelplanen. Men hur uppstår de, och vilka förutsättningar har de att lyckas? Csaba Bene Perlenberg undersöker.
Hårda tongångar är inte ovanligt i politiken, men ingenstans är det lika oförsonligt som i Mjölby. Där når retoriken närmast nordkoreanska proportioner. Nyligen avfyrade lokala Mjölbypartiet, som beskriver sig själva som Sveriges nästa riksdagsparti, en interkontinental tweet: ”Katrineholm borde bli Natos nya övningsplats för kärnvapen” – som om det ens fanns ett sådant testområde idag.
På en direkt fråga varför Göran Perssons forna lokalpolitiska domäner förtjänar ett sådant apokalyptiskt öde svarar ”Bävern”, meme- och contentexpert i Mjölbypartiets partistyrelse:
– Folk brukar fråga det, men vi gillar att vända på frågan: Varför skulle vi inte hata Katrineholm? Vad finns det att gilla? Hittills har exakt ingen kunnat ge ett bra svar.
Inget utrymme för missuppfattningar där, inte.
På Instagram är Mjölbypartiet, raggarkulturens parlamentariska gren, Sveriges enskilt största parti. Med 178 000 följare är den digitala enpartistaten nära. Socialdemokraterna lockar blott 53 000 följare, Moderaterna 68 000. Närmast kommer SD med 135 000 Sverigevänner. Endast Ebba Busch, Instagram Queen av rang, har fler följare: 179 lax.
Katrineholm kan dock andas ut. Dels faller utrikes- och försvarspolitik utanför den kommunala kompetensen och befogenheten. Dels är Mjölbypartiet, Östergötlands stolthet, inte ett riktigt parti. Trots det fick de 567 röster i EU-valet våren 2019. Katrineholmsborna kan sova lugnt. Nato får hitta andra övningsplatser.
Mjölbypartiet är ett fenomen, en digital naturkraft som alltsedan 2014 gjort parodi på svensk politik och politiker. Samtidigt driver de inte minst med bilden av lokala lokalpolitiker. Mjölbypartiets USP är snus, bärs, traktorer och dieselmuller. Rena rama folkets opium, med andra ord.
Mjölbypartiet må vara ett fejkparti, men många andra lokala partier är det inte. Och lokala partier har i grunden förändrat den svenska politiken. I alla fall på kommunal och regional nivå.
Sofie Blombäck, statsvetare och universitetslektor vid Mittuniversitet, påpekar att lokala partier har ett större inflytande än vad många inser.
– Under väldigt lång tid har lokala partier setts som en slags kuriosa i svensk politisk debatt. Men i dag finns det ett hundratal kommuner med lokala partier, i ungefär en tredjedel av fullmäktigena. Det är alltifrån att partier har ett mandat till att det kan vara det största partiet. I några kommuner finns det lokala partier som är väldigt stora och har suttit i flera mandatperioder. Då är det inte längre en marginalföreteelse.
Lokala partier börjar bli en alltmer självklar del av den lokalpolitiska väven.
Kuriosa eller ej – nidbilden av kommunala partier är, likt Mjölbypartiet, inte bara att de är provinsiella. Bråkstakar, rättshaverister och i vissa fall främlingsfientliga är epitet som använts i olika sammanhang (inte minst av kommunalpolitiker som plötsligt fått konkurrens) för att beskriva lokalpartiernas företrädare.
Ute i Sverige börjar lokala partier alltmer bli en självklar del av den lokalpolitiska väven. I skånska Båstad har Bjärepartiet helt förändrat den lokala politiska scenen. I partiets första val 2006 blev det kommunens näst största parti och kom sedan att ensamt styra Båstad kommun i minoritet under hela mandatperioden 2014-2018.
Numera finns många av de lokala partierna samlade i Lokala Partiers Nätverk, LPN. Där samlas partier som FörNyaLund (8,57 procent), Framtid i Ale (6,26 procent) och Westervikspartiet (3,67 procent) som grundades redan 1976. Även på regionnivå finns lokala partier, som i Jönköpings läns landsting där sjukvårdspartiet Bevara Akutsjukhusen fick 8,89 procent i senaste valet.
Ett av de största lokala partierna återfinns i Göteborg. Där fick nybildade Demokraterna hela 16,95 procent vid senaste valet. Det grundades och leds av den populära lokalpolitikern Martin Wannholt, som tidigare var moderat kommunalråd. Demokraternas första mandatperiod har varit skakig, med massavhopp och interna bråk. Tidigare i år presenterade ett av partiets kommunalråd, numera politisk vilde, att det nya Göteborgspartiet sett dagens ljus och söker väljarnas förtroende. Flera tidigare aktiva demokrater är numera göteborgspartister.
En av dem som var med när Demokraterna bildades var Jahja Zeqiraj. Som tidigare, avhoppad socialdemokrat var han ett av Demokraternas stora affischnamn när partiet presenterades våren 2018.
Numera har även Zeqiraj lämnat partiet, men 2018 gick han från Göteborgs styrande parti till ett nystartat, lokalt parti.
– Demokraterna kom in i Göteborgs fullmäktige utifrån att det under många år funnits ett missnöje i en stor fråga som då handlade om trafikfrågor generellt och tågtunneln Västlänken specifikt. Om man har den kurvan, utifrån hur opinionsyttringarna såg ut och att det var en väldigt stor medial fråga, så fanns momentum. Demokraterna lyckades fånga det momentumet.
Det är inte så enkelt som att lokala partier endast lockar missnöjesröster.
Lokala partier definieras inte bara av vilka frågor de driver. Att våga prova något nytt och lämna de etablerade partierna bakom sig i valbåset kräver väljare som gör ett mycket specifikt val – att inte rösta på ett etablerat parti.
Statsvetaren Sofie Blombäck menar att det inte är så enkelt som att lokala partier endast lockar missnöjesröster.
– Det kan också handla om politiskt intresserade väljare. Det kräver att man för det första följer nyheterna så att man vet att det finns ett nytt parti, och att väljaren sätter sig in i politiken för att se vad alternativet är till lokala avdelningar av rikspartierna.
Blombäck kallar grundare och nya företrädare av nya lokala partier för ”politiska entreprenörer”. Det är inte heller ovanligt att nya partier bildas av arga, avhoppade partimedlemmar från något av de andra etablerade partierna. Därmed finns det politisk erfarenhet och kunskap om hur partier drivs.
– Att starta ett nytt parti är inte alltid den enklaste vägen att påverka politiken. Det är lättare på ett lokalt plan. Men allra flesta nya lokala partier misslyckas. Väldigt få lyckas komma in i fullmäktige, säger Blombäck.
För Jahja Zeqiraj var det delvis friheten och möjligheten att kunna påverka något från grunden, som lockade honom att gå från ett etablerat parti till ett helt nytt. Han beskriver en tillvaro i Socialdemokraterna som mer handlade om interna positioneringar än att arbeta för kommuninvånarnas bästa.
– Ofta är man upptagen av det inre livet och upprätthållandet av konflikten, ideologiska och personmässiga. Det handlar mer om personlig positionering utifrån vad som kan tänkas hända, inte själva sakfrågorna eller politikutvecklingen. Och när det går dåligt blir det än viktigare att bevaka sina positioner vilket skapar rädsla och en ovilja till förändring, den onda spiralen accelererar.
Man blir skotträdd?
– Väldigt. Man får inte sticka ut för mycket om man vill vara på listorna inför valen, och man måste vara på listan om man vill vara med och förändra sin kommun.
Hur var det att gå in i ett parti som saknade överrockar? S är ju ett parti som har överrockar på nationell nivå, distrikt, föreningsmässigt. Och helt plötsligt finns det inga grå eminenser, inga nationella kampanjpåbud. Hur var den förändringen?
– Till en början var det en frihet. Det kändes fräscht, det kändes nytt. Det var nära till beslut och handling. Sen efter ett par månader var det just det som var problemet. Det fräscha blev ofräscht och skapade konflikter.
Att ett helt nystartat parti kunde få nästan 17 procent i en så stor kommun som Göteborg sågs generellt som en missnöjesyttring mot de etablerade partierna. Men missnöje fanns även inom Demokraterna, som kantats av en strid ström av interna bråk under främst andra halvan av mandatperioden. Jahja Zeqiraj, som själv lämnat två partier, har en förklaring.
– Om man har lyckats i opinionsbildningen i en fråga, är det lätt att den medvinden blir till växtvärk. Det går undan. Det är lätt att starta en förening, men man glömmer av att man måste skilja på det politiska subjektet om man lyckas komma in i fullmäktige. Man måste tidigt starta två organisationer så att det blir en maktfördelning internt, annars blir det maktkoncentration väldigt tidigt som skapar grogrund för missnöje. Ena sidan av partiet måste arbeta med partistruktur så att interndemokratin utvecklas. Den andra sidan måste jobba med politikutvecklingen i de parlamentariska församlingarna, i nämnder och i kommunens bolag. Förstår man inte att de olika nivåerna måste separeras blir det snabbt ohållbart och konfliktfyllt.
Så ramar kan vara bra?
– Ramar kan vara jättebra. Men då ska det vara ramar, inte detaljhantering. I brist på ramar blir det lite småkaos. Det snabbfotade blir lätt en akilleshäl.
En del av utmaningen för lokala partier är att de inte har en tydlig ideologi. Istället är det enskilda frågor eller ”sunt förnuft” som ska vara vägledande för partier. Sofie Blombäck menar att det inte finns någonting som säger att en ideologi är ett bättre system för politiskt arbete än en tydlig lista på saker som partiet vill genomdriva.
Läs också:
– Men ideologiernas fördel är att man inte behöver ha svar på alla frågor. Det är en världsåskådning. Ideologierna har en överlevnadskraft som hjälper att strukturera och ordna beslutsfattandet för att anpassa sig till nya problem som uppkommer, säger Blombäck.
De etablerade partierna har också en tydlig fördel, som kan påverka deras långsiktiga överlevnadschanser:
– Det öppnar upp för interna stridigheter när det uppkommer frågor som man inte tidigare enats kring. De etablerade partierna har benat ut mycket av det här. De har system på plats för hur man kommer överens internt när man inte är det. Socialdemokraterna har ändå lyckats klara av Natofrågan utan att halva partiet lämnat, trots att det går att se att långt ifrån alla är nöjda med partiets vägval.
”I alla partier måste man använda ett visst mått av populism”
Jahja Zeqiraj menar att de etablerade partierna måste ta sig en ordentlig funderare gällande attraktionskraften. Uppenbarligen lyckas en del lokala partier, som Demokraterna, att locka både väljarkåren och nya förtroendevalda att engagera sig partipolitiskt.
– Partiernas död, som man ibland kan ta som ideologiernas död, handlar mer om att det är svårt att attrahera nya medlemmar och aktiva än de som redan är födda in i det. Du måste nästan vara en influencer för att lyckas, här kommer alla partier kort. Idag är det inte tillräckligt attraktivt med demokratisk påverkan av samhället.
Ideologi eller ej. Lokala partier anklagas inte sällan för att vara populister, i meningen att de gör frågor svartvita eller förenklar frågorna på ett vis som kan vara vilseledande. Jahja Zeqiraj säger att populism kan vara charmigt.
– I alla partier måste man använda ett visst mått av populism. Det kan vara framåtsyftande, enkelt och tydligt. Sen tar man fram ett politiskt program för att genomföra politiken.
Finns det en konstruktiv populism som kan fungera i lokalpolitiken?
– Jag vill tro att det finns. Samtidigt är jag emot den populismen som är destruktiv. Populism är farligt. Man måste fortsätta vara populist när man väl börjat.
Jahja Zeqiraj får frågan om han, givet vad han vet i dag efter sin tid i Socialdemokraterna och Demokraterna, skulle föredra att gå med i ett etablerat parti eller ett nystartat.
– Jag skulle föredra ett helt nytt parti, men vis av erfarenheterna att man bygger det från grunden på ett helt annat sätt. Ett nystartat parti, alla dagar i veckan.
Men, säger han:
– Jag kommer dock aldrig engagera mig i ett politiskt parti igen. Jag gillar politik och kommer vara med och förändra samhället på andra sätt framöver.
I Mjölby har ”Bävern” ett handfast tips till övriga partier som släpar efter i popularitet i jämförelse med Mjölbypartiet.
– Var inte så stela! Käbbla mindre och snusa mer. Vår slogan är ”kom igen, det blir kul!” och vi tycker att det tydligt sätter fingret på skillnaden mellan oss och de andra partierna.