Den liberala världsordningen är inget självklart tillstånd utan ett konstgjort system som kräver ständig vård. I boken The Jungle Grows Back (2018) liknar idéhistorikern Robert Kagan världen vid en vildvuxen djungel. Fred, demokrati och internationella regler hotas snabbt när stormakter drar sig tillbaka. Historiskt sett har kaos varit normen, lämnas djungeln utan skötsel växer den obönhörligen tillbaka. 

I en tid då realismen inom internationella relationer åter vinner mark hävdar Kagan att sann realism består i insikten att internationella regler är ett onaturligt tillstånd. Hans realism är därmed inte klassisk maktpolitik, utan utgår från att världsordningen måste försvaras mot ett ständigt hot om återfall i kaos. Kagan argumenterar därför att USA borde acceptera sin roll som garant för den liberala världsordningen, även genom hegemoniskt och ibland ensidigt agerande, i kontrast till en europeisk idealism som betraktar maktutövning som ett föråldrat verktyg. 

Kagan varnade för riskerna när västmakter avstår från att försvara sina intressen, och dagens utveckling tycks bekräfta hans farhågor, med världen mitt i ett nytt kallt krig. På ena sidan står demokratiska marknadsekonomier, på andra ett löst block av auktoritära stater, med Kina och Ryssland i spetsen. Till skillnad från det förra kalla kriget saknas gemensam ideologi. Kommunistiska enpartistater som Kina samsas med islamistiska teokratier som Iran. Ryssland, en religiöst präglad imperialistisk oligarki, samarbetar med Kuba och tidigare Venezuela. 

Den största skillnaden är att den ledande makten på andra sidan inte längre är just Ryssland, utan Kina. På 1900-talet var det tvärtom. Sovjetunionen var störst, Kina nummer två. Geografin har också förändrats. Det första kalla kriget var transatlantiskt, med Västeuropas säkerhet i centrum och Berlin som mittpunkt. Det nya kalla kriget kretsar kring Stilla havet och den verkliga krutdurken är Taiwan. Europa spelar i viss mån en mindre roll. Det kalla kriget ledde till ombudskrig på olika platser runt om i världen, ofta långt från USA, där konflikter blossade upp och fick tragiska konsekvenser för människorna som levde där. Samma sak sker i dag. Men under det första kalla kriget utspelade sig sammandrabbningarna i Asien, som i Korea och Vietnam. Nu riskerar konflikterna i stället att slå mot Europa. 

För att förstå hur västvärlden kan navigera i dagens konfrontation finns det starka skäl att studera det första kalla kriget, ett systemiskt maktspel som väst inte bara överlevde, utan vann. Det första kalla kriget uppstod när två radikalt olika samhällsmodeller, liberal demokrati och kommunism, stod kvar som segrare efter andra världskriget, och båda strävade efter att forma den nya världsordningen. Till skillnad från vad många tror var det kalla kriget inte en position man intog av misstag. Tvärtom: ett kallt krig, hur oattraktivt det än kan verka, var i praktiken det minst dåliga alternativet. I kärnvapnens tidsålder skulle ett varmt krig ha varit katastrofalt. Eftergifter, å andra sidan, är inte heller effektiva eftersom varje eftergift bara tenderar att föda nya krav. Aptiten växer med ätandet. 

Ett kallt krig, hur oattraktivt det än kan verka, var i praktiken det minst dåliga alternativet.

Det kalla kriget erbjöd däremot ett rationellt alternativ, ett erkännande av motståndarens existens, samtidigt som västvärlden kunde utnyttja sina styrkor och långsiktigt konkurrera på sina egna villkor. Det var denna balans mellan realism och principfasthet som gjorde att de ledande företrädarna i väst valde denna väg. Det kalla kriget var inte ett tecken på svaghet, det var ett strategiskt val, grundat på insikten att frihet och säkerhet ibland bäst försvaras genom tålamod, konkurrens och konsekvent verklighetsanpassning. Att motverka auktoritära styren kräver uthållighet och eftertänksamhet, snarare än att västvärlden försöker störta varje regim. 

Historiskt har väst, med USA i spetsen, haft begränsad förmåga att bygga hållbara demokratier utomlands, oavsett om insatsen sker via militär, diplomati eller handel. Att direkt konfrontera kärnvapenbestyckade auktoritära stater som Kina och Ryssland innebär stora risker för katastrofala konsekvenser. I stället bör målet vara att skapa förhållanden där dessa regimer blir osäkra på sin egen överlevnad, upptagna med inrikesproblem och mindre kapabla att agera aggressivt utåt. Resultatet blir en balans av strategisk konkurrens och selektivt samarbete, ett kallt krig snarare än ett varmt.

*** 

Det andra kalla kriget tog form med Xi Jinpings makttillträde, Putins avskaffande av mandatbegränsningar 2012 och Rysslands annektering av Krim och invasionen av Donbass 2014. Båda ledarna har tydligt visat att internationella normer inte längre gäller och fördjupat samarbetet med Iran och Nordkorea, en fientlig allians ibland kallad autokratiernas axel. Hur konflikten utvecklas är osäkert, men historien ger vägledning. 

Det första kalla kriget avslutades när kinesiska och ryska ledare, efter flera generationer, insåg att välstånd krävde samarbete med väst. Deras efterträdare har inte dragit samma slutsats. USA och dess allierade segrade genom att utnyttja kommunismens egen brutalitet, ineffektivitet och militära överexpansion. I dag bör väst återigen spela på dessa svagheter: begränsa autokratiernas resurser, underminera deras ekonomiska grund och försvåra angreppskrig. Historien visar att långsiktigt strategiskt tålamod kombinerat med realism fungerar, och kan åter bli avgörande.

Det finns två sorters faktorer som avgjorde det förra kalla krigets utfall: externa och interna. Bland liberaler och konservativa är det populärt att hävda att Ronald Reagan ensam vann kalla kriget. Det stämmer att han tog den moraliska striden, talade direkt till människorna bakom järnridån och ökade anslagen till Radio Free Europe och Radio Liberty, samtidigt som han expanderade militären och missilförsvarssystemet Star Wars. Sovjetunionens ekonomi utgjorde endast en sjundedel av västvärldens och Japans samlade BNP, vilket gjorde symmetrisk upprustning ohållbar. Under kalla kriget trodde CIA att Sovjetunionen spenderade 20 procent av sin BNP på försvar – sanningen var minst 40–50 procent, kanske upp till 70 procent med all militärinfrastruktur. Samtidigt låg USA under 8 procent, Tyskland under 6 procent och Japan under 2 procent. 

Reagan spelade en stor roll, men han var långt ifrån ensam. Redan under Gerald Ford undertecknades Helsingforsdeklarationen 1975, som fastslog Europas gränser men också inkluderade klausuler om mänskliga rättigheter, en akilleshäl för Moskva. Jimmy Carter gick längre när han insåg den politiska sprängkraften i Sovjetunionens hyckleri och gjorde mänskliga rättigheter till ett verktyg i utrikespolitiken, vilket gav internationellt stöd åt dissidenter som Andrei Sakharov och motståndsrörelser som Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen. Richard Nixon utnyttjade den kinesisk-sovjetiska splittringen, när Kina insåg att Sovjetunionen, som ville använda kärnvapen mot dem, var huvudfienden. George Bush den äldre bidrog till kalla krigets slut genom en återhållsam politik som gav Michail Gorbatjov handlingsutrymme och säkerställde en fredlig upplösning av Östblocket. 

Kalla kriget avslutades alltså inte genom en enskild presidents handling, utan genom en konsekvent amerikansk strategi kombinerad med Sovjetunionens inbyggda svagheter som ekonomisk ineffektivitet, politisk repression och militär överexpansion. Som historikern Alfred Toynbee konstaterade så dör civilisationer inte av mord, de dör av självmord. Trots västvärldens påtryckningar var det till stor del Sovjetunionens egna strukturella problem som gjorde slutet möjligt. 

Dominoteorin, som formulerades under kalla kriget, var tanken att kommunismens spridning skulle få länder att falla som dominobrickor. Men det var inte kommunismen som spred sig västerut utan demokratin och friheten som successivt genomborrade stora delar av östblocket. Den farligaste stunden för en korrupt regim är när den försöker reformera sig, enligt Alexis de Tocqueville. En av demokratins stora styrkor är just dess förmåga att förändras och ompröva tidigare beslut utan att undergräva sin legitimitet. För en diktatur däremot kan samma process bli ödesdiger. När systemet börjar ifrågasätta sig självt urholkas dess grundvalar. 

Få exempel illustrerar detta tydligare än Sovjetunionens sönderfall. Gorbatjov insåg delvis systemets orimlighet när han inledde sina reformer. Resultatet blev dock inte den förnyelse han hoppats på, utan en sprängkraft som slog igenom i satellitstaterna och delrepublikerna. Gorbatjovs reformer, som skulle stärka Sovjetunionen, fick motsatt effekt. Nationella rörelser ville bryta sig loss över hela unionen. Upproren 1990, från Baltikum till Kazakstan, överraskade Moskva, men egentligen var det inte frihetens framväxt som förvånade, utan att den dröjt så länge efter decennier av förtryck och misslyckade löften. Gorbatjov ska ha varnat att om Warszawapakten och Comecon föll, skulle Nato och EU följa efter. Uttalandet avslöjar en grundläggande felbedömning. Väst reagerade inte symmetriskt. När Sovjetunionen började spricka sökte de forna subjekten själva medlemskap i EU och Nato, inte som ett maktspel, utan av egen vilja.

***

Tocqueville hade rätt. Reformer i ett auktoritärt system kan bli dess egen undergång, något som inte var självklart då. Den kinesiska partieliten insåg detta: samma dag som Polen höll sina första fria val krossades protesterna på Himmelska fridens torg. Man förstod att den som ger upp den politiska makten riskerar att förlora allt. System som verkar starka genom brutalitet kan vara sköra, precis som västvärldens fiender i dag. Autokratier är ofta mer sårbara än de ser ut. Historikern Stephen Kotkin, en av de som tillbringat mest tid i de sovjetiska arkiven, identifierar fem nycklar för att förstå hur dessa stater fungerar, vad som upprätthåller deras makt och hur de kan motverkas.  

För det första lägger autokratier ofta enorma resurser på sina säkerhetsapparater. I stället för att strömlinjeforma dem bygger man parallella strukturer vars inbördes konkurrens används för att söndra och härska. Diktatorns personliga livgarde är ofta, som i Ryssland, organisatoriskt skilt från övriga delar av säkerhetsapparaten, och konflikter mellan militära och civila organ är vanliga. Traditioner från tidigare regimer lever dessutom kvar. NKVD och senare KGB ärvde och förfinade många av den tsarryska säkerhetstjänsten Ochranas metoder och arbetssätt. Sammantaget undergräver detta bilden av en enhetlig statsmakt, en svaghet som borde uppmärksammas av väst och, när tillfälle ges, utnyttjas för att skapa splittring. 

För det andra kan autokratiska regimer överleva med liten eller ingen ekonomisk tillväxt tack vare sitt förtryck, men de klarar sig inte utan kassaflöde till ledarskiktet. Och den bästa källan till det är material som naturen deponerade i jorden för hundratals miljoner år sedan, som kan säljas på världsmarknaden mot hårdvaluta. Men råvaruexporterande länder är särskilt lätta byten för sanktioner, eftersom deras ekonomi är starkt beroende av dessa få produkter. Länder som är djupt integrerade i globala värdekedjor påverkas mindre direkt av sanktioner, eftersom deras ekonomi är mer diversifierad och komplex. Statsbildningar som är införlivade i det maritima handelssystemet har ofta en hög grad av riskspridning, eftersom deras handel är fördelad över många rutter och partners. Detta gör det svårare för sanktioner att få omedelbar effekt, eftersom störningar på en del av systemet kan kompenseras genom andra handelskanaler. 

Råvaruexporterande länder är särskilt lätta byten för sanktioner, eftersom deras ekonomi är starkt beroende av dessa få produkter.

För det tredje försöker autokratiska ledare undertrycka berättelser som anses hota deras makt och sprida sådana som stärker nationell sammanhållning. De framställer interna och externa aktörer som hot. Samtidigt lyfter deras narrativ fram en förlorad nationell storhetstid som ska återställas när dagens fiender besegras av regimen och dess ledare. Hatet mot västvärlden är centralt, ofta med påståenden om att väst manipulerar världen och hindrar övriga länders välstånd. Denna offerkult kan dessutom spela vissa aktörer i Väst i händerna, genom att de köper retoriken och bidrar till självförakt. Västerländska dissidenter som förråder sin frihet för auktoritära system har alltid varit nyckelspelare i deras större berättelse. 

Demokratier har motsvarande positiva berättelser att berätta, men för att nå fram måste de satsa på effektiv kommunikation och övertygande innehåll. Tidigare radiosändningar riktade mot Sovjetunionen har avvecklats, VPN-tjänster blir allt svårare att använda i länder som Kina, och appar som Tiktok kontrolleras av auktoritära regimer och sprider nyheter även till unga i väst. Även om samma teknik används som ett medel för förtryck, framför allt i Kina, är internet i grunden decentraliserat, vilket gör det svårt att kontrollera. Detta borde väst utnyttja. Och eftersom många auktoritära stater samtidigt vill framstå som demokratiska genomför de val. Dessa val är sällan fria och rättvisa, men kan ändå skapa öppningar för oppositionen.

För det fjärde spelar det roll hur mycket staten kan inskränka individens privatliv. Ryssland och Kina har i dag mer privat egendom än under Sovjetunionens respektive Maos tid, vilket naturligtvis påverkar möjligheten till opposition. En viss tolerans för oberoende inom vissa samhällssfärer utgör en sårbarhet. Under Stalin kontrollerade staten enorma resurser, men han ägde inte pengar på samma sätt som Putin och hans oligarker gör i dag. Oligarkerna är i någon mån en del av det moderna monetära systemet. Detta gör dagens makthavare mer utsatta för sanktioner och för interna maktkamper.

Ryska medborgare kan dessutom resa relativt fritt internationellt i dag, detsamma gäller för kineser och iranier. Under Sovjetunionen var resandet strikt kontrollerat och krävde utresevisum. Det innebär att medborgare som vill desertera eller undvika militärtjänst i dag har större möjligheter att faktiskt lämna landet, vilket i Rysslands fall har bidragit till en omfattande kompetensflykt. 

Den femte dimensionen handlar om omvärlden, inte bara om hur landet styrs. Världsordningen kan antingen hjälpa eller försvaga auktoritära regimer, och ofta är det en blandning. Men det viktiga är hur mycket och åt vilket håll utvecklingen går. Västvärlden har länge oavsiktligt stöttat auktoritära länder som Kina och Ryssland genom att sälja teknik, öppna marknader och investera stora summor pengar. Tanken var att handel skulle leda till förändring mot demokrati, men dessa länder använde i stället möjligheterna för att bli starkare och skapa egna system som konkurrerar med väst. Trots detta har auktoritära regimer fortfarande beroenden, som Kinas behov av västerländska marknader och Rysslands beroende av energikunder, vilket ger västvärlden möjlighet att påverka dem. Men för att detta ska fungera krävs en stark och attraktiv demokratisk modell som visar att frihet, välstånd och gott styre verkligen fungerar.

Trots detta har auktoritära regimer fortfarande beroenden, som Kinas behov av västerländska marknader och Rysslands beroende av energikunder.

Dagens autokratier är samtidigt både starkare och svagare än 1900-talets totalitära stater. Deras integration i den globala ekonomin gör dem som helhet monetärt rikare, men denna ekonomiska öppenhet, kombinerad med ett auktoritärt styre som inte utövar total kontroll över individens liv, gör dem också sårbara. Detta har direkta strategiska implikationer. Just därför att autokratier vilar på personliga maktstrukturer snarare än robusta institutioner blir de extremt känsliga för långsiktigt yttre tryck, koalitionsbyggande och normativ konkurrens. Där diktaturer centraliserar makt, måste demokratier organisera den. Västvärldens främsta motmedel mot personburen auktoritet har därför aldrig varit speglande maktutövning, utan uthålligt institutionellt samarbete, historiskt buret och samordnat av USA.

Efter andra världskriget spreds friheten över världen, inte minst tack vare just USA:s framväxande roll som supermakt. Detta gjorde demokrati till norm i stora delar av världen. Trots högljudd retorik om motsatsen förblir USA den fria världens ledare. Efterfrågan på USA:s militära makt är nästan obegränsad. Tillgången är det inte. Washington tvingas därför anpassa sin politik och sina löften så att de står i proportion till resurserna. Detta har skapat ett nytt mönster som Donald Trump på sitt oefterhärmliga sätt bidrar till, nämligen ökat mellanstatligt samarbete i Europa och Stillahavsregionen. Strategin stärker USA:s ledarskap utan att ersätta det och kan bli avgörande för nästa generation.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ryssland och Kina kommer inte att försvinna, så vi måste lära oss att leva med dem. Det betyder inte att vi ska ge upp. USA bör i stället stärka sitt inflytande för att kunna förhandla eller tillsammans med likasinnade länder skapa mer rättvisa och stabila regler. Den av USA ledda efterkrigsordningen har inte misslyckats, den har lyckats och möjliggjorde utvecklingen för många andra länder. Men framgången har lett till att G7-länderna har en mindre del av världsekonomin, medan andra får mer inflytande. Nu måste den globala ordningen anpassas för en ny tid, där Kina både har kapacitet och ambition att utmana den. 

Autokratier tycks starka men faller under korruption. Demokratier må krisa men deras uthållighet kan få fiender att kollapsa som korthus. Västvärlden har erfarenheten, verktygen och historien på sin sida. Frågan är om den är villig att använda dem med samma konsekvens som under det första kalla kriget.

Omslagsbilden föreställer Xi Jinping och Vladimir Putin. Foto: Alexander Kazakov/AP