Idéer Krönika
Så släcker man framstegens fackla
Innovation är "en rebellisk handling mot vedertagna sanningar". Kanske är det därför makthavare och etablerade intressen tenderar att försöka kväva kreativitetens fackla efter ett tag, skriver Johan Norberg.
Det mest upplyftande och mest deprimerande med att studera kreativa civilisationer i historien är att de påträffas på så många osannolika håll. Ta bara Afghanistan. På 800-talet var det en viktig del av den då friaste och ekonomiskt ledande civilisationen, Abbasidkalifatet. I dag är Afghanistan ett av världens fattigaste och mest förtryckta länder.
Det upplyftande är att det visar att guldåldrar är möjliga över allt. Det deprimerande är att de inte är garanterade att överleva någonstans.
Ekonomhistorikern Joel Mokyr, en av årets Nobelpristagare i ekonomi, kallar det Cardwells lag, efter en teknikhistoriker som noterade att kulturer bara är innovativa under en kort period, sedan återfaller de i stagnation. ”Det är som om den teknologiska kreativiteten vore en fackla för het att hålla länge”, skriver Mokyr, ”varje samhälle bar den bara en kort stund”.
Abbasiderna hade sin period som världens frontlöpare, liksom Aten, Romarriket och Song-Kina, men alla föll så småningom. Under renässansen var det de norditalienska handelsstäderna som höll kreativitetens fackla, men förlorade den till den nederländska republiken, som räckte den till det industrialiserande Storbritannien, varefter USA tog över.
Innovation är med Mokyrs klassiska ord ”en rebellisk handling mot vedertagna sanningar och etablerade intressen”.
Framstegen är sällsynta och korta, konstaterar Mokyr. Delvis för att välståndet drar till sig ”plundrare och parasiter” med mer girighet än nationalekonomisk visdom, och som därför dödar hönan som värper guldägg. Men även länder som undgår invasion drabbas. Ekonomen Mancur Olson visade att stabila och fredliga länder blir övervuxna av allt starkare intresseorganisationer som kräver förmåner på allmänhetens bekostnad.
Innovation är med Mokyrs klassiska ord ”en rebellisk handling mot vedertagna sanningar och etablerade intressen”, så det är inte konstigt att dessa intressen gärna sätter sig på tvären. Varje samhälle har grupper med kunskaper, förmågor, teknik, resurser och monopol som är knutna till tidigare produktionsförhållanden och som hotas av ny teknologi och organisation.
Skrån, fackföreningar, befintliga företag, byråkratier och kyrkor har därför slagit sönder maskiner, bränt böcker och förbjudit affärsmodeller. När innovationen ändå har brutit igenom har det snart bildats nya intressen och regleringar omkring dem, som i sin tur blockerar nya utmanare. De släcker facklan då de finner den för het.
I Civilisationens topp beskriver jag hur det ofta skedde plötsligt i kristider. När sunnimuslimer på 1000-talet och katoliker på 1500-talet utsattes för religiös konkurrens svarade de med att ersätta fri debatt med framtvingad ortodoxi. I orostider började nederländarna begränsa ny teknik och nya tankar och Mingdynastin stängde Kina för handel och tvingade folket att klä sig som man gjort 500 år tidigare, på den gamla goda tiden. De fick den stabilitet de efterfrågade – och 500 år av stagnation.
Mingdynastin fick den stabilitet de efterfrågade – och 500 år av stagnation.
I sin nya, magnifika bok How Progress Ends bjuder Carl Benedikt Frey på en variation av temat: Centraliserade ekonomier som Preussen, Sovjetunionen och Kina kan skala upp andras innovationer och därmed möjliggöra snabb catch up-tillväxt, men självgenererande innovation förutsätter decentraliserade system. Framstegen tar ofta slut när teknikskiften gör att det krävs något nytt och gamla strukturer vägrar släppa fram det, som när Sovjet missade persondatorn.
Den så omdiskuterade medelinkomstfällan kanske bara är en aspekt av den gamla managementinsikten what got you here won’t get you there.
Tyvärr avundas vi ofta fattiga länder som har snabb upphinnandetillväxt, som britterna fruktade det tyska imperiet, många amerikaner trodde att Sovjets ekonomi snart skulle växa om dem och västvärlden i dag tror att vi behöver imitera Kina. I själva verket är det tvärtom. Om centraliserade stater ska bli innovativa långsiktigt måste de imitera oss.
Subventionerade kinesiska storbolag kan verka imponerande, skriver Frey, men det är de mindre företagen med utländska investeringar som är verkligt innovativa – just de som Xi:s industripolitik slår hårdast mot.
Vi måste för övrigt själva återupptäcka våra idéer. Joel Mokyr visar att det var Europas unika kombination av fri rörlighet och politisk mångfald som gav oss välstånd: Stater behövde liberalisera för annars sökte sig fritänkare och entreprenörer till grannländerna. Just nu lider vi av en strävan mot den motsatta kombinationen: murar mellan ekonomier, men försök att standardisera allt som händer innanför dem.
Vi får aldrig glömma att stagnation är mänsklighetens normala tillstånd och att vi lever i ett undantag. Inget är givet. Det är svårt att bryta Cardwells lag. Fråga Afghanistan.
Johan Norbergs nya bok Civilisationens topp: Lärdomar från guldåldrarnas uppgång och fall är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.