Samhälle Åsikt
Samförstånd är ett sätt att säkra S-styren
I allt fler kommuner styr Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna. Mindre konflikt och mer arbetsro heter det. Risken är dock att det borgerliga alternativet försvagas och möjligheten till verklig förändring i traditionella S-fästen går förlorad. Det skriver Sophia Jarl, tidigare kommunstyrelsens ordförande (M) i Norrköping.
När jag reser runt i Sverige möter jag allt oftare kommunpolitiker, företagare och tjänstemän som ger uttryck för samma resonemang. Många beskriver en trötthet på rikspolitikens höga tonläge och snabba utspel – inte för att debatten är skarp, utan för att den alltför sällan handlar om faktisk sakpolitik.
I stället kretsar mycket kring symbolfrågor, taktiska markeringar och diskussioner om vem som gjorde fel i tidigare mandatperioder. Politiken blir bakåtblickande, medan det som väljare ofta efterfrågar – vad partierna vill göra framåt – hamnar i skymundan. I kommunpolitiken pressas den här frustrationen ofta in i en önskan om konsensus på lokal nivå: ett sätt att ersätta riktning med samförstånd.
Frustrationen är begriplig. Men när längtan efter mindre konflikt görs till politiskt ideal händer något avgörande. Rikspolitikens slitna bråk spiller över och gör att även sakpolitiska skiljelinjer slutar tas på allvar, trots att det är just där demokratins kärna finns. Konflikten uppfattas inte längre som ett uttryck för olika vägval, utan som ett problem som ska hanteras bort. Det är i detta Socialdemokraterna har agerat strategiskt och med precision.
När Socialdemokraternas stöd gradvis försvagats i många kommuner har kontroll, stabilitet och normbevarande blivit viktigare än tydliga vägval. Från Sveavägen har detta blivit en tydlig strategi: att neutralisera borgerliga alternativ genom att knyta upp Moderaterna i kommunerna. Inte för att idéerna möts, utan för att makten inte ska glida arbetarrörelsen ur händerna.
Jag har sett det här på nära håll. I min egen hemstad, Norrköping, blev logiken tydlig när Socialdemokraterna började oroa sig för sin långsiktiga maktposition. Mandaten minskade, andra partier vann inflytande och den politiska kartan förändrades. I det läget blev samarbete med Moderaterna attraktivt – inte därför att politiken förändrats, utan därför att osäkerheten ökade. Det var ingen tillfällighet, utan en reaktion på förlorad dominans.
Här måste skillnaderna sägas rakt ut. Moderaterna och Socialdemokraterna står ideologiskt långt ifrån varandra. Det handlar inte om tonläge, utan om synen på individen, företagande och valfrihet. I kommuner där socialdemokratin länge varit norm märks det här tydligt: valfriheten monteras ned stegvis, friskolor förknippas bara med problem och verksamheter som tidigare upphandlats förs tillbaka i kommunal regi,även där privata aktörer visat att de kan leverera kvalitet och utveckling.
I praktiken innebär det att makt flyttas från öppna politiska vägval till slutna överenskommelser.
Och detta kan ske med Moderaternas medverkan. Inte av ideologisk övertygelse, utan av ansvarskänsla. Viljan att se till så att verksamheten fungerar, även när Socialdemokraterna håller i klubban, väger tungt. Resultatet blir att moderater binds in i beslut de i grunden inte delar – och som i praktiken bidrar till att genomföra en politik de inte själva formulerat.
Ansvarskänslan är också skälet till att konsensusretoriken fått så starkt fäste just i kommunpolitiken. Kommuner är beroende av fungerande vardag, stabilitet och långsiktighet. Men när stabilitet görs överordnad riktning uppstår ett glapp mellan det som sägs och det som görs. Politiken reduceras till förvaltning av det bestående, snarare än till ett verktyg för förändring.
I praktiken innebär det att makt flyttas från öppna politiska vägval till slutna överenskommelser. Från idédebatt till process. Från tydliga alternativ till tekniska kompromisser. Det är bekvämt för den som redan dominerar – men problematiskt för den som vill förändra. Och i kommuner där socialdemokratiskt styre länge var normen förstärks effekten ytterligare. Konsensus blir inte längre ett medel i vissa frågor, utan ett tillstånd som skyddar den rådande ordningen.
Här sluts cirkeln. De kommunpolitiker, tjänstemän och företagare jag möter efterfrågar inte ett konfliktfritt samhälle. De efterfrågar riktning. Professionella tjänstemän vill utveckla, inte bara förvalta. Företagare vill investera och växa, men då krävs tydliga, långsiktiga spelregler.
Just därför är konsensusnarrativet inte neutralt. Det är ett sätt att behålla makt. När samförstånd görs till norm och konflikt till problem blir alternativen svårare att urskilja – och makten svårare att utmana.
Självklart är det bästa utfallet, utifrån mitt perspektiv, att vinna tillräckligt många mandat för att kunna bilda en borgerlig majoritet i en kommun. Det är så politik med tydlig riktning och verkligt genomslag skapas. Men när det inte är möjligt ställs moderata kommunpolitiker inför ett val: att gå in i samarbeten på Socialdemokraternas villkor, eller att bära oppositionens ansvar fullt ut. Det är då detta resonemang blir särskilt viktigt att ha med sig.
Att vara i opposition är inte bekvämt. Men det är där idéer prövas, skillnader tydliggörs och förutsättningar byggs för framtida maktskiften. När det här uppdraget ersätts av konsensus för samförståndets egen skull, skjuts den politiska konflikten åt sidan, och därmed också möjligheten till verklig förändring.
Och just därför finns det skäl att tänka långsiktigt. För den som lånar sig in i Socialdemokraternas maktkorridorer riskerar att bli kvar där – utan att någonsin bygga egen makt eller för den del – eget förtroende.