Samhälle Krönika
Anderssons strategi urholkar regeringsmakten
En regering måste bygga på gemensam politik. Det fick Sverige lära sig den hårda vägen 2014 till 2022. Med Magdalena Anderssons strategi att styra Sverige på SD-motstånd riskerar det politiska kaoset att göra återkomst i svensk politik, skriver Alexandra Ivanov Hökmark.
Två statsministrar som tvingades avgå. Tre förlorade budgetomröstningar. Två stora överenskommelser om regeringsmakten som avslutades i förtid. Lagstiftningsarbete som aldrig rörde sig framåt. Under två mandatperioder styrde Socialdemokraterna Sverige utan en parlamentarisk majoritet.
Resultatet var katastrofalt. Vi fick Europas lägsta tillväxt, Europas värsta gängkriminalitet och världens högsta dieselpriser. Inte på grund av att Socialdemokraterna styrde landet, utan på grund av att de inte gjorde det.
Skälet till oredan var det parlamentariska motståndet till Sverigedemokraterna. Initialt kom övriga sju partier överens om att riksdagsmandat från SD inte skulle räknas. Den smärtsamma demokratiska övningen fick namnet Decemberöverenskommelsen och överlevde inte ens ett år. I oktober 2015 valde Kristdemokraterna – med en överväldigande intern majoritet – att lämna.
Därefter kom Januariavtalet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – ett avtal som gav Socialdemokraterna och Miljöpartiet regeringsmakten utifrån 73 punkter. Avtalets logik var konflikt där alla fyra partier stenhårt drev politiska käpphästar. Punkterna hoppade från gröna obligationer, familjevecka, fri hyressättning i nyproduktion, tredubblat RUT-avdrag till obligatoriska klimatdeklarationer vid flygresor, avskaffad värnskatt och språkkrav för medborgarskap. Men den stora svagheten var egentligen inte bristen på riktning i de 73 punkterna utan att den tidens stora problem inte fanns med. Migrationen försköts till en parlamentarisk kommitté och gängbrottsligheten nämndes inte i en enda av punkterna.
Under den här tiden var regeringsmakten unikt svag.
Under den här tiden var regeringsmakten unikt svag. Bara under 2021 och 2022 enades riksdagen om nära 550 tillkännagivanden, det vill säga att en majoritet i riksdagen meddelar regeringen sin åsikt. Antalet sedan regeringsskiftet 2022 är 34 stycken.
Nu är läget ett annat. Under tre och ett halvt år har det rått politisk stabilitet. Ett högerliberalt alternativ som gick till val på en gemensam politisk inriktning som nu också genomförs. Alla statsbudgetar har röstats igenom. Statsministern har inte tvingats avgå. Politiken är på det sättet både pålitlig och förutsägbar.
Samtidigt blir det allt mer uppenbart att Magdalena Andersson återigen bygger sitt alternativ på motstånd mot Sverigedemokraterna. Den valplattform S-ledaren lade fram förra veckan drog kraftigt åt vänster i den ekonomiska politiken med bland annat vallöfte om höjda bidrag, politiska krav på matbutiker, avskaffat karensavdrag och höjd a-kassa. Det är ett varmt omfamnande av Vänsterpartiet – som Andersson säger inte får vara med – och ett sakpolitiskt avståndstagande från Centerpartiet.
Det här bådar illa. Det rödgröna alternativet med Centerpartiet har allvarliga sakpolitiska konflikter inbyggt: V, C och MP står på kollisionskurs med S vad gäller invandring och C på kollisionskurs med V, MP och S vad gäller den ekonomiska politiken och viktiga delar av välfärden. MP och V vill att Sverige lämnar Nato. V har aldrig röstat för en EU-budget.
Ida Gabrielsson, ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, sammanfattade det väl i Expressen:
Utan inflytande från V i en regering kan S fortsätta att styra med Tidö, till exempel när det gäller asylpolitiken, och låta dem rösta igenom den. Och tillsammans med Centerpartiet fortsätta att dra ner och inte satsa på välfärden och hushållen. Det kan vi inte acceptera.
Utan majoritet och utan riktning kommer en S-ledd regering att återigen skada Sverige. Det har vi varken råd eller tid med.