Samhälle Åsikt
Borgerligheten måste sluta hoppas på Alliansens återkomst
Att sätta sin tilltro till Centerpartiet vore ett strategiskt misstag för svenska marknadsliberaler. Framtidens borgerliga reformprojekt byggs på samarbete mellan liberaler och konservativa som delar synen på marknadsekonomins betydelse, skriver Carl Eos, senior fellow vid tankesmedjan Oikos.
Markus Uvells analys av Centerpartiets utveckling pekar på en förändring som många marknadsliberaler har svårt att förhålla sig till. Partiets väljare vill ha Magdalena Andersson som statsminister och bör karaktäriseras som urban vänster. Frågan är inte om partiet återvänder till sin tidigare marknadsekonomiska inriktning, utan när alla marknadsliberaler ska inse att nya samarbeten krävs.
Få svenska partier har förändrat sin väljarbas så tydligt som Centerpartiet. Under efterkrigstiden var partiet förankrat i småföretagande, produktiva näringar och landsbygdsbaserade ekonomiska intressen, vilket gav det en naturlig plats i det borgerliga reformprojektet. Under de senaste femton åren har väljarkåren i stället allt mer kommit att domineras av urbana, högutbildade tjänstemannagrupper vars politiska prioriteringar i flera centrala frågor ligger närmare vänsteroppositionen än det borgerliga regeringsalternativet. Detta har fått konsekvenser för partiets strategiska vägval, samarbeten och sakpolitiska tyngdpunkter.
Uvells analys visar att förskjutningen inte är ett resultat av tillfälliga taktiska beslut utan av en långsiktig förändring i partiets incitamentsstruktur. När väljarbasen förändras ändras också de politiska prioriteringarna, vilket förklarar varför förhoppningar om ett snabbt återvändande till en tydligt borgerlig ekonomisk linje gång på gång visat sig orealistiska.
Mer realistiskt är att se partiet som en möjlig förhandlingspartner i vissa frågor, men inte som en långsiktig bärare av ett reformprojekt.
För många inom näringslivet lever dock minnet av alliansåren kvar, då Centerpartiet bidrog till reformer som stärkte företagande och konkurrenskraft. Att bedöma partiet utifrån denna historiska identitet riskerar dock att bli strategiskt missvisande. I dagens maktpolitiska struktur kan Centerpartiet inte längre betraktas som en stabil del av ett marknadsekonomiskt reformblock, även om enskilda förslag ibland kan vara reformvänliga. Mer realistiskt är att se partiet som en möjlig förhandlingspartner i vissa frågor, men inte som en långsiktig bärare av ett reformprojekt.
Under åren kring 2002–2014 präglades borgerlighetens idébildning i hög grad av en liberal ideologisering. Företagandets betydelse knöts ofta till krav på liberal ideologisk renhet, samtidigt som kosmopolitisk livsstilsliberalism fick stort genomslag. På nattduksborden låg böcker av Ayn Rand och Robert Nozick. I dag framstår denna period som ett avsteg från insikten att marknadsekonomi och företagande inte är exklusivt liberala idéer. Ironiskt nog har många av de mest ideologiskt drivna liberalerna visat sig mindre fokuserade på näringslivsfrågor än flera konservativa och kristdemokratiska företrädare.
Samtidigt har liberal och konservativ ekonomisk politik i många frågor närmat sig varandra. Samarbeten kring energiförsörjning, rättsstat, arbetsmarknad, skattesystem och konkurrenskraft har blivit allt mer stabila. Gemensamma initiativ som projektet ”Tidö 2.0” illustrerar hur svensk höger kan arbeta mer samlat.
Framtidens borgerliga reformprojekt kommer därför inte att byggas genom nostalgiska försök att återskapa tidigare blockformationer.
Föreställningen att liberaler ensamma representerar marknadsekonomin medan konservativa skulle vara mer skeptiska har i dag begränsad relevans; i stora delar av Europa, liksom i Sverige, har konservativa partier länge varit centrala försvarare av äganderätt och entreprenörskap.
Samtidigt har den tidigare naiva tron på en gränslös globalisering försvagats. Allt fler inser att både människor och företag verkar inom institutionella ramar på nationell och regional nivå. Den avgörande frågan är därför inte historiska ideologiska motsättningar utan vilka samarbeten som i dagens parlamentariska situation faktiskt kan genomföra reformer som stärker investeringar, produktivitet och tillväxt.
I denna kontext framstår arbetet för en ny Tidö-regering som den mest realistiska vägen för dem som vill se konsekvent reformpolitik. Sverige står inför betydande utmaningar. Demografiska förändringar som pressar offentliga finanser, hårdnande internationell konkurrens om kapital och kompetens samt behovet av snabb energiutbyggnad för industriell expansion. Att möta dessa utmaningar kräver stabila reformkoalitioner, inte strategier som bygger på förhoppningar om att partier som orienterar sig mot vänstersamarbeten plötsligt ska byta riktning.
Centerpartiets förvandling markerar slutet på en epok i svensk borgerlig politik. Partiets väljarstruktur och strategiska vägval pekar i dag i en annan riktning än tidigare. Framtidens borgerliga reformprojekt kommer därför inte att byggas genom nostalgiska försök att återskapa tidigare blockformationer, utan genom ett fördjupat samarbete mellan liberala och konservativa krafter som delar synen på marknadsekonomins betydelse.
Den politiska kartan har ritats om – och arbetet måste nu fortsätta i den nya verkligheten. Svenska liberaler och konservativa måste gå till val enade.