Nya politiska förutsättningar kräver nya spelregler

Utan tvekan har de senaste två mandatperioderna varit en turbulent tid i svensk politik. Om några veckor tar en ny mandatperiod vid. Kanske blir det ett startskott för stabilitet, snarare än röra och oreda. Om inte borde det konstitutionella ramverket ses över för att tvinga fram en sådan förändring. 

Mycket kan sägas om Magdalena Anderssons medverkan i Ekots partiledarutfrågning i förra veckan, men det blev åtminstone tydligt att den senaste mandatperiodens regeringskriser har gjort henne och det socialdemokratiska partiet medvetna om att de inte kommer få regeringsmakten serverad på ett silverfat.

Vänsterpartiet vägrar reduceras till en dörrmatta. Traditionen att stödja socialdemokratiska regeringar utan att få någonting tillbaka är död. För några år sedan var det väl ingen som riktigt tog Jonas Sjöstedts (V) hot om att fälla regeringen på allvar – förutom Nooshi Dadgostar (V), som sedan faktiskt verkställde hotet.

Det finns en överhängande risk för infekterade gräl såväl inom som mellan partierna.

Och i veckan lämnade Annie Lööf (C) besked om att Centerpartiet kan tänka sig att ingå i en S-ledd regering. Lööf vill dock inte släppa fram en regering som bedriver vänsterpolitik. En ekvation som svårligen lär går ihop när mandaten ska räknas inför budgetomröstningen. Verkligheten förändras inte bara för att man förnekar den, vilket Dadgostar påminde Lööf om på Twitter:

”Absurda besked från Annie Lööf. Inte kan hon väl tro att hon skulle sitta i en regering på våra mandat men inte samarbeta med oss. […]”

Precis som Vänsterpartiet och Centerpartiet ska jämkas samman i det rödgröna blocket, ska Liberalerna och Sverigedemokraterna jämkas samman på högersidan. För både Socialdemokraterna och Moderaterna handlar det om att i respektive regeringsunderlag överbrygga värderingskonflikter som är djupt rotade i respektive partis själ. Dessutom väntar en mandatperiod på fyra långa år, där det finns en överhängande risk för infekterade gräl såväl inom som mellan partierna.

Gissningsvis kommer vi inte behöva vänta lika länge på en ny regering efter valet 2022 som vi fick göra 2018, men instabiliteten kan komma att bestå eller förvärras. En utdragen regeringsbildning behöver inte vara av ondo, det ger tid för partierna att förhandla och kompromissa. Däremot riskerar politisk instabilitet att förlama de demokratiska institutionernas handlingskraft, och i förlängningen förtroendet för dessa institutioner.

Det finns en rad institutionella lösningar för regeringsbildningar, som innebär för- och nackdelar beroende på vad man vill uppnå. Vilket som är det överordnade målet, att det går fort att bilda regering eller att den regering som tillträder är stabil och kan driva igenom sin politik, kan diskuteras men faktum är att de senaste åtta åren inte övertygat om att vår författning bidragit till att ens något av målen har uppnåtts.

Nuvarande regler kräver bara att statsministern inte har en majoritet av riksdagen emot sig, vilket kallas för negativ parlamentarism. Tanken bakom detta förfarande är att partier inte ska behöva skriva upp på hela det politiska program som regeringsbildaren har.  Ett sätt att överbrygga vissa av de bekymmer som finns är exempelvis att införa positiv parlamentarism, vilket innebär att en majoritet måste rösta för en statsminister. 

En sådan förändring skulle sannolikt leda till mer stabila regeringar eftersom regeringsbildaren tvingas säkra en majoritet för politiken innan, men skulle sannolikt också försvåra regeringsbildningen. Till exempel skulle det i januari 2019 inneburit att V, L och C måste ha röstat för Stefan Löfven som statsminister, i stället för att lägga ner sina röster.

Det finns en rad alternativa institutionella lösningar för regeringsbildningar att överväga.

Mandatperiodernas misstroendevotum har i realiteten varit hopplöst fruktlösa. För att undvika detta skulle man kunna införa konstruktivt misstroendevotum. Ett misstroendevotum skulle därmed inte bara handla om regeringens förtroende i riksdagen, utan också att det ska finnas ett förslag till ny statsminister som vinner majoritet i riksdagen. Ett sådant system skulle sannolikt fördröja regeringsbildningen, eftersom möjligheten att ställa upp misstroendeultimatum i samband med att man släpper fram en statsminister minskar, men det lär gynna stabiliteten.

De senaste två mandatperioderna har det blivit tydligt att partierna har haft betydande svårigheter att bilda majoritetsregeringar, eller över huvud taget minoritetsregeringar, som vinner stöd i riksdagen för sin politik. Till stor del har det handlat om att partierna har varit oförmögna att hantera förändrade politiska förutsättningar.

I allmänhet ska man vara försiktig med att ändra konstitutionella spelregler på grund av skiftande politiska förutsättningar, men om det visar sig att långvariga och komplicerade regeringsbildningar är det nya normala befinner sig Sverige vid ett konstitutionellt vägskäl.

Öppenheten från partiernas sida om att det kommer krävas politiska kompromisser, talar för att vi kanske går mot slutet av en era. Men om den nya mandatperioden inleds som den förra, med en långvarig regeringsbildning som resulterar i en instabil och handlingsförlamad regering, innebär det att man inte har vare sig snabba regeringsbildningar eller stabila regeringar.

Bättre då att det konstitutionella ramverket ändras så att något av det faktiskt uppnås.