Samhälle Åsikt
Rättvisa kräver upprättelse
I sin nya bok varnar Moderata ungdomsförbundets ordförande Douglas Thor för att idén om upprättelse kan försämra brottsbekämpningen och är ett hot mot vårt civiliserade samhälle. Men tvärtom ligger faran i att ignorera individens behov av rättvisa – och just det är vad som förklarar den svenska straffrättens tillkortakommanden, skriver Fredrik Kärrholm.

I november 1983 hittas en ung man död i sin bostad i centrala Stockholm. Kroppen är svårt sargad och i hans bröstkorg är ett hakkors inristat. Offret var en homosexuell servitör, som rånades och torterades till döds av två unga nazister.
Domen kom året därpå. Den ena gärningsmannen ansågs psykiskt sjuk och dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård. Den andre dömdes till fem års fängelse. Men redan efter 2,5 år släpptes han fri, enligt dåtidens regelverk om frigivning efter halva tiden.
Förklaringen till detta rättsliga utfall står att finna i en straffrätt genomsyrad av rationella och teknokratiska ideal, där brottslingens personliga utveckling värderades högre än brottsoffrets upprättelse. Målet var att minska brottsligheten på samhällsnivå – inte att skipa rättvisa i det enskilda fallet. Upprättelse betraktades som bakåtsträvande känslostyrning, något som hörde en förmodern rättsordning till. Det moderna påföljdssystemet var ett socialt ingenjörsprojekt.
Inlåsning i fängelse ansågs vara skadligt för individen och skulle därför minimeras. Den föreställda skadligheten har senare motbevisats, men rehabilitering är likafullt svårt. ”Nothing works” var måhända en överdrift av den amerikanska kriminologen Robert Martinson, men när det gäller kriminalvård är det ytterst lite som fungerar och med osäkra effekter.
När rättvisa saknas i ekvationen tenderar straff att bli just orättvisa.
Att utdöma långa fängelsestraff ansågs inte heller vara motiverat i avskräckande syfte, eftersom någon sådan effekt inte bedömdes vara bevisad gällande grova våldsbrott. Och att låsa in en individ för att hindra enbart honom från fortsatt brottslighet ansågs rättsosäkert. För bara ett par veckor sedan i SVT Aktuellt framförde Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, att det är svårt att förutsäga återfall i grova våldsbrott. ”Detta är väldigt tydligt i forskningen”, menade professorn.
Det svenska påföljdssystemet är präglat av en benägenhet att solidarisera sig med förbrytare, vilket följer av socialistisk ideologi. I kombination med ett vetenskapligt och rationellt förhållningssätt till straffrätten har det resulterat i att tortyr med dödlig utgång kunnat medföra blott två och ett halvt års fängelse. När rättvisa saknas i ekvationen tenderar straff att bli just orättvisa.
Den svenska straffrätten har knappt varit värd sitt namn. Symptomatiskt är idén om åtalsunderlåtelse, vilket alltså innebär att åtal inte väcks trots god bevisning. Vidare möjliggör brottsbalken ett 20-tal olika påföljder och kreativa kombinationer, och med en presumtion mot fängelse har fängelsestraffen varit få. Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap, har beskrivit lagen som en hinderbana för domstolarna att nå ett fängelsestraff.
De fängelsestraff som utdömts har dessutom varit korta, vilket inte bara lämnat brottsoffer utan upprättelse utan även inneburit en fara för allmänheten. Ett flagrant exempel är Nytorgsmannen. I dagarna väntas en ännu en dom kring honom. Enligt åtalet ska han ha drogat och våldtagit en 17-årig flicka, samt sexuellt ofredat 28 andra kvinnor och nio barn – vilket skett inom ett halvår efter att han släpptes från ett kortare fängelsestraff han avtjänade på grund av sju andra våldtäkter.
Detta daltande med farliga förbrytare kan i grunden förstås av att gärningsmannens behov har tillmätts större vikt än brottsoffrets behov av upprättelse och hederliga medborgares intresse av säkerhet. Den otillräckliga straffrätten har medfört ett omfattande lidande och död som hade kunnat förhindras.
***
Mot denna bakgrund har jag i över ett decennium argumenterat för att avskaffa presumtionen mot fängelse och kraftigt skärpa straffen, med utgångspunkt i upprättelse – retributiv rättvisa. I Douglas Thors nyutkomna bok Nyckeln utanför dörren (Timbro förlag) problematiseras idén om upprättelse. Thor använder termen ”retributionism”, och han menar att det är ”farligt” att ge efter för ”hämndbegäret”. Jag anser det är ett missförstånd om vad upprättelse handlar om.
Retributiv rättvisa bygger på idén om att den som begått en moraliskt klandervärd handling förtjänar ett rättvist straff, utdömt av en opartisk domstol. Upprättelse är i ett sådant system inte hämnd. Lika lite är det misshandel och kidnappning när polisen brottar ner och griper en brottsmisstänkt. När den misstänkte åtalas är det inte heller en uthängning. Och när den åtalade döms och straffas är det inte hämnd – utan rättvisa.
Det är också rätt och rättvist att skydda hederliga medborgare från farliga individer. Det nya tidsobestämda påföljdsstraffet – säkerhetsstraff – motiveras också utifrån ett rättviseperspektiv.
Jag instämmer däremot helt och hållet med Thor om att det är enormt viktigt att värna de viktiga civilisatoriska framsteg vi gjort i västvärlden. Ett sådant är att vi inte ägnar oss åt barbarisk hämnd, utan låter ett rättssystem skipa rättvisa med objektivitet, likabehandling och proportionalitet.
En rättvis straffrätt gör inte samhället mer hämndfyllt, som Thor befarar, utan tvärtom minskar det riskerna för personlig hämnd och pöbeljustis. Det ger också brottslingen en möjlighet att sona sitt brott, förlåtas och accepteras av samhället igen. Straffet bidrar till försoning.
I sitt resonemang ifrågasätter också Thor människans fria vilja – grundförutsättningen för att hålla någon moraliskt ansvarig för sina handlingar och rättfärdiga straff. Att förkasta den fria viljan undergräver dock inte bara straffets legitimitet, det skapar ett moraliskt tomrum utan vare sig skuld eller förtjänst. För om ingen egentligen väljer sina handlingar, förtjänar heller ingen respekt för goda gärningar. Den hårda determinismen reducerar människan till en marionett och rättsväsendet till ett felsökningssystem i en trasig maskin.
I praktiken kommer den svenska straffrätten att fortsätta utgöra en kompromiss mellan olika intressen.
Det finns dessbättre en balanserad position mellan hård determinism och fullständig fri vilja, i form av kompatibilismen. Det går att acceptera att våra handlingar teoretiskt sett är förutsägbara, men att vi ändå kan hållas ansvariga för dem så länge vi handlar enligt våra egna intentioner, utan yttre tvång. Det möjliggör att hålla individen ansvarig – grunden för rättsstaten.
I praktiken kommer den svenska straffrätten att fortsätta utgöra en kompromiss mellan olika intressen: att göra gärningspersonen till en bättre människa (rehabilitering), att lära gärningspersonen ”en läxa” som avhåller honom från nya brott (individuell avskräckning), att avskräcka andra (allmän prevention), att skydda samhället omedelbart genom själva inlåsningen (inkapacitering) och att ge brottsoffer upprättelse (rättvisa).
Den idédebatt Thor ansluter sig till har pågått kontinuerligt sedan tillkomsten av 1864 års strafflag, som också den förenade olika påföljdsideologier. Under lång tid har dessvärre en rimlig balans saknats, och straffrätten kom under 1900-talet att allt för mycket kantra åt gärningsmannens rehabilitering, med en kantig syn på proportionalitet.
Sedan 1980-talet har det gradvis skett justeringar. Regeringen Bildt avskaffade halvtidsfrigivningen. Regeringen Reinfeldt skärpte straffen för allvarliga våldsbrott och ett nytt brott infördes; synnerligen grov misshandel (som till exempel kan vara att rista in ett hakkors i någons bröst). Vår nuvarande regering gör nu en mer omfattande reformering av hela straffsystemet, för att prioritera samhällsskydd och upprättelse högre.
Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver detta helt korrekt som ett systemskifte. Det är på inget sätt en revolution, men förändringarna är betydelsefulla, och i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Det innebär att medborgare får läsa nyhetsrubriker om brottsdomar som inte provocerar, utan i stället skänker en känsla av rättvisa.
Thor skriver en läsvärd bok, och har flera goda politiska poänger, men den oro han ger uttryck för angående kriminalpolitiken är obefogad. Moderaterna har en reformagenda som innebär en kursfast navigering mellan vedergällningstankens Skylla och behandlingsideologin Karybdis.