Skamlöshetens säkerhetspolitiska cirkus

Klockan 08:15 den 11 april 2022 ändrade sig Peter Hultqvist om Nato. Efter att i åratal attackerat de som varit för medlemskap, blockerat en svensk Nato-option och in i det sista bedrivit ett arbete för alternativa lösningar (ett orealistiskt fördjupat bilateralt engagemang med Finland och med ytterligare utfästelser från USA, en sorts Hultqvistdoktrintens sista dagdröm) stod nu Hultqvist på sina forna fienders sida. Och vi får väl välkomna honom.

Men då hade han hunnit med att stämpla ut Ulf Kristerssons högst förutseende profetia i början av februari om att Sverige inom fem år skulle vara medlem i Nato och att Socialdemokraterna skulle svänga. ”Desinformation” meddelade Peter Hultqvist den internationella pressen. 

Decennier av Hultqvists gapande, grötmyndiga förmaningar och varningar om motståndets aningslöshet är nu över. I alla fall i den här frågan. I en – också för försvarsministern – magnifik skamlöshet ska vi förstå att detta är en omsvängning som skett genom ett unikt ansvarstagande och med bara Sveriges bästa för ögonen. 

Även Stefan Löfven – som var statsminister för mindre än sex månader sedan – meddelade i en intervju i Göteborgs-Posten i förra veckan att han ändrat sig i Natofrågan. Så sent som i början av april hade Löfven på en konferens på Åland förklarat att han inte trodde på ”en Nato-gräns tätt intill Ryssland”. Och för några år sedan, när han i allra högsta grad var svensk statsminister, förde han svindlande säkerhetspolitiska resonemang om att det var bra att det fanns ”fria ytor” mellan stormakterna. 

Att Sveriges avgörande i säkerhetspolitiska frågor uppfattas som störmoment i valplaneringen är nedslående.

Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin – som hade det formella och organisatoriska ansvaret för den ”dialog” som partiet bedrev inför beslutet som fattades i partistyrelse söndagen 15 maj – lät i april förstå att det var högst angeläget att frågan hanterades snabbt så att den inte störde hans möjligheter att ”knacka dörr” och driva valrörelse. Baudin sa sig förvisso se fram emot att lära sig mer om Nato. En lovvärd ambition. Att Sveriges avgörande i säkerhetspolitiska frågor uppfattas som störmoment i valplaneringen är nedslående. Att det framförs som ett publikt argument är omskakande på ett mer fundamentalt plan.

Baudin var dock bara ett eko av vad bland andra utrikesminister Linde redan sagt. När Ulf Kristersson konstaterade det självklara att en moderatledd regering skulle söka Natomedlemskap om inte Socialdemokraterna lyckades bestämma sig, var Ann Lindes attack stenhård:

Det jag är mest orolig för är att den här viktiga frågan om att hålla Sveriges befolkning säker skulle på något sätt reduceras till en valrörelsefråga. Därför tycker jag att det är så extremt olyckligt med det här utspelet från Moderaterna om att de kommer att skita i vad Socialdemokraterna tycker i någonting som har att göra med hela befolkningens säkerhet för att försöka vinna poäng i valet.

Riksdagsledamoten Åsa Lindestam anslöt sig å sin sida så sent som den 4 maj till Tobias Baudins kunskapstörst i Natofrågan och lät till Dagens Nyheter meddela att:

Jag känner att jag vill ha mer svar på en massa frågor som många av oss ställer. Vad händer om vi går med, och vad händer om vi inte går med. Man vill väga det för och emot.

Det är inga orimliga frågor för en vanlig medborgare, men Åsa Lindestam har suttit i riksdagens försvarsutskott i sexton år! Vi får hoppas att Lindestam fick de svar hon behövde under de dryga tio dagar som förlöpte till det att hon blev för svenskt Natomedlemskap. Vilket vi får utgå från att hon blev.

Denna skamlöshetens säkerhetspolitik har hittills i huvudsak värderats utifrån Magdalena Anderssons skicklighet i hanteringen av det egna partiet. I det avseendet har hon mötts av flera politiska kommentatorers närmast andlösa beundran. 

Sveriges intressen är inte liktydiga med det socialdemokratiska partiets inre harmoni.

De verkliga problemen med hanteringen är naturligtvis större än så. Sveriges intressen är inte liktydiga med det socialdemokratiska partiets inre harmoni. 

Framför allt har Sverige – på grund av denna charad – i hög grad lagt hanteringen av Nato-processen i händerna på andra. Det är Finland som tar Sverige in i Nato. Av främst tre skäl. För det första gjorde man från början en korrekt bedömning av situationen. För det andra var man förberedd. Och för det tredje har den finländska statsledningen sedan i december bedrivit en mycket fokuserad politisk process. Sverige har legat långt efter på samtliga tre punkter. 

Där Finland hade en explicit Nato-option att utgå ifrån, hade Sverige Peter Hultqvist bombastiska uttalande från i november om att ett medlemskap i Nato aldrig skulle komma på fråga så länge han satt i regeringen. Där Finland omedelbart gick upp i en sorts politiskt stabsläge efter de ryska ultimativa kraven från den 17 december 2021, med tydlig markering redan i presidentens nyårstal, tog det flera veckor för Magdalena Andersson att agera och en månad att externt kommentera.

Där Finland med betydande systematik och på hög politisk nivå varit i kontakt med i princip alla regeringar i försvarsalliansen – inklusive dem som alldeles uppenbart skulle kunna vara potentiellt knepiga, har Sverige sent och selektivt haft motsvarande kontakter. Financial Times konstaterade för några dagar sedan att:

Finnish officials had, for months, assiduously courted Nato members to ensure smooth accession. ‘I’m not sure the Swedes have been so dedicated’, said one Finnish official.

I andra artiklar har en motsvarande bild tonat fram och en viss finsk irritation i detta kunna skönjas.

Vad som gjorts när och av vem är fortfarande oklart. Vilka instruktioner har exempelvis svenska ambassadörer haft för att sondera beredvilligheten för att välkomna Sverige i Nato och när har de fått dessa instruktioner? 

Natoprocessen har drivits framåt av Finland och oppositionen.

Att Socialdemokraterna till slut anslöt sig till riksdagsmajoriteten och förespråkade ett Natomedlemskap förklaras utåt med det nya säkerhetsläget efter 24 februari. Det ligger uppenbart en hel del i det – men processen har drivits framåt av Finland och av oppositionen. Jag är övertygad om att vi inte hade varit här om inte Finlands varit och om inte oppositionen drivit regeringen framför sig. 

Vad betyder då detta? Vilken eventuell skada kan tänkas ha skett? 

I svensk debatt ligger fokus ensidigt på de inrikespolitiska effekterna. Hur kommer förtroendet för politiken i allmänhet och för processerna i det socialdemokratiska partiet att påverkas av att partiledningen tog med sig partiet i en hundraåttiogradig omsvängning på mycket kort tid och utan någon reell debatt. 

Ingen ledande socialdemokratisk politiker uttalade en övertygad uppfattning för medlemskap förrän beslutet var fattat. Närmast var väl Ardalan Shekarabi, som efter genomfört ”dialogmöte” i hans hemdistrikt lät meddela att han ”lutade mot ett ja” (lutar han fortfarande eller har han nu bestämt sig?). 

Som politiskt ledarskap i den viktigaste frågan i svensk politik på över trettio år är det naturligtvis under all kritik. Men det följer ett mönster. Ledande socialdemokrater tar inte ställning i verkligt viktiga frågor, förrän besluten i praktiken är fattade. Det gällde Ingvar Carlsson om EG och det gällde Göran Persson om EMU. 

EG-hanteringen påverkade hur vi gick in i EU och stympade en offensiv svensk EU-politik vid inträdet. Något motsvarande kan riskera att ske med Nato. Skillnaden är dock att det inte går att förhålla sig till Nato på det sätt som Sverige förhållit sig till EU och att Socialdemokraterna är ett betydligt svagare parti. En ny svensk regering har goda möjligheter att forma en aktiv och tydlig svensk Nato-politik och de uttalanden som Ulf Kristersson gjort signalerar en ambition i den riktningen.

Det stora problemet med den socialdemokratiska cirkusen är dess inverkan på processen. Hittills och framåt. Oförmågan att visa tydligt och övertygat ledarskap är möjligen en förutsättning för att få beslut fattade i det egna partiet, men det riskerar också att lägga hämsko på det förberedande arbete som hade behövt genomföras och som vi fortfarande befinner oss i. 

Allt tyder på att Sverige inte hade rätt analys, tillräcklig beredskap och ett starkt fokus på att bereda vägen för Nato-medlemskap. Det är möjligt att det skulle gnisslat i processen ändå – Turkiet har varit motvalls i Nato tidigare. Men om detta går bra så är det inte främst tack vare – utan mer trots – Sveriges insatser. Och det kommer framför allt vara tack vare att vi kunnat dra nytta av att Finland var förberedda och fokuserade. 

Något för Tobias Baudin att tänka på när han ”knackar dörr”.