Hannah Stutzinsky: Skilsmässorna är ett mått på samhällets frihet

“If I get married, I want to be very married.” — Audrey Hepburn

Hepburns ord fångar in något som kan kännas åtråvärt; längtan att älska någon som älskar en tillbaka så pass mycket att man vill låsa in orden i ett juridiskt avtal. Samtidigt har samma åtråvärda avtal historiskt sett varit ett hinder för kvinnors självständighet och individuella frihet. Det bekräftar även Hepburn i rollen som Holly i Breakfast at Tiffanys när hon i slutscenen uttrycker med bestörtning likheten mellan att ingå en relation och att bli inlåst. Även om ett äktenskap inte behöver inbegripa det som Hepburn våndas för är möjligheten till skilsmässa ett uttryck för ett lands frihetliga utveckling. 

Det visade sig alltså finnas ett uppdämt behov av att komma ur äktenskap.

I Storbritannien inleddes 1970-talet med en debatt om landets moraliska förfall. Skilsmässo-reformen trädde i kraft och lät britter ansöka om skilsmässa utan att behöva bevisa att den andra partnern agerat på ett otillbörligt sätt, exempelvis genom otrohet. I stället kunde man nu begära skilsmässa enbart för att man ville det. Åren efter att lagen trätt i kraft ökade antalet skilsmässor kraftigt och 1975 registrerades dubbelt så många som 1971. Under samma tid genomgick den svenska äktenskapsbalken en liberalisering genom att betänketiden slopades för gifta par utan barn under 16 år. Likt Storbritannien ledde reformen till att skilsmässo-talen i Sverige sköt i höjden. 

Det visade sig alltså finnas ett uppdämt behov av att komma ur äktenskap. Friheten att själv bestämma vad som är en fungerande relation, och vad som inte är det, är en frihet som visar sitt värde när den står mot en kontrasterande bakgrund. Det blir inte minst tydligt när man kollar på skilsmässo-graden hos invandrare jämfört med inrikesfödda. 

I en studie från 2015 visar forskare att invandrare från Afrika, Mellanöstern och tidigare sovjetstater har betydligt högre risk för att skiljas från ett äktenskap som är ingått i Sverige, relativt inrikes födda. I de flesta av dessa länder är tröskeln till skilsmässa betydligt högre, vilket man intuitivt skulle kunna tänka sig är något som normativt följer med personerna när de migrerar. Men tvärtom verkar invandrare generellt vara mycket adaptiva till äktenskaps-normer samt är benägna att bejaka friheterna som normerna kommer med. Den relativt högre skilsmässograden bland invandrare skildrar tydligt kontrasten för de som först lever utan tillgänglighet till skilsmässa, och sedan gör det. 

Semestertiden prövar äktenskapets bärkraft.

Under högsommaren duggar vigslarna tätt. Det är också under denna tid som gnisslande äktenskap utvärderas av tvekande makar. När september sedan tar vid brukar antalet skilsmässoansökningar öka betydligt, precis som de gör i oxveckorna. Semestertiden prövar äktenskapets bärkraft när jobb och vardagsbestyr inte avlastar uppmärksamheten. Men den utbredda friheten att faktiskt lämna ett äktenskap är fundamentalt för att ingången till äktenskapet ska vara av lust, vilja och frihet. 

Skilsmässa kan såklart på det individuella planet vara en mycket otäck företeelse, särskilt om det finns barn i bilden. På ett samhälleligt plan kan det å andra sidan vara ett mycket sunt tecken på tillgängligheten av individuella friheter i ett land. Även om det kan uppfattas krasst så är det möjligheten att skiljas, eller friheten att lämna, som gör att sommarens bröllop kan vara dagar av glädje.