Samhälle Åsikt
Skogen är inte en kuliss för aktivism
Det är sant att skogen spelar en avgörande roll i klimatarbetet. Men vi får inte göra skogen till ett medel för klimat och miljö. Det privata ägandet och brukandet är nyckeln till ansvaret för skogarna, skriver Teodor Johansson.
På ytan handlar debatten om skogen ofta om klimat och miljö. Det är så argumenten från både aktivister och politiker brukar presenteras. Ett tydligt exempel är skoföretaget Icebugs kampanj i Stockholms tunnelbana. I stället för att visa vad företaget säljer stod det i stora bokstäver att ”Sveriges oskyddade naturskogar avverkas snabbare än Amazonas”.
Förutom att det är fel – svensk skog återplanteras och redan i dag är en yta nästan motsvarande hela Belgien undantagen från brukande – avslöjar kampanjen något viktigare. Den visar hur skogsdebatten har glidit bort från fakta och ansvar och över i något helt annat. I dag handlar den snarare om att definiera naturen långt ifrån den verklighet där skogen brukas, förvaltas och tillsammans med annat lantbruk bär lokalsamhällen.
Jag bor vid och tar hand om samma skog som min pappa brukade, och som generationer före honom tagit ansvar för. Han planterade träd han själv aldrig skulle se växa klart. Han gallrade, röjde, vårdade och tog risker. Det fanns inget romantiskt i det, bara en självklar vilja att lämna något bättre vidare. Det är den sortens ansvar från många fler än honom som har byggt vår bygd. Och i förlängningen det Sverige vi har i dag.
Det finns ett ansvar i skogsbruket som man bäst förstår när man själv lever med det. Mycket av det man gör handlar inte om en själv utan om framtiden, om att marken ska fortsätta leva och att nästa generation ska få något som går att bygga vidare på. Något som man själv kanske aldrig får se.
Det handlar om att vårda något som är större än en själv, för någon annan än en själv.
Samtidigt ser skogsbruket i dag helt annorlunda ut än för trettio år sedan. Det är lätt att tro annat när man följer kampanjer som Icebugs, men verkligheten är att svensk skog brukas under några av Europas hårdaste regler. Lagen kräver lika mycket miljöhänsyn som produktion. Varje avverkning måste planeras, natur- och kulturmiljöer ska sparas, mark och vatten ska skyddas, och återplantering är en skyldighet.
Det är lätt att tro annat när man följer kampanjer som Icebugs, men verkligheten är att svensk skog brukas under några av Europas hårdaste regler.
Det märks också i resultatet. Vi har mer skog i dag än på 1990-talet. Virkesvolymen har ökat kraftigt, samtidigt som avverkningen legat på en stabil nivå. Runt en procent av all svensk skog slutavverkas varje år. Och det finns redan en enorm mängd som inte brukas alls. Formella skydd, frivilliga avsättningar från markägaren och skog som inte går att bruka motsvarar i dag ungefär en fjärdedel av Sveriges skogsmark. Till detta kommer all den hänsyn som tas i varje avverkning, med död ved, kantzoner, högstubbar och fornlämningar. Det är en helt annat verklighet än det som målas upp av aktivister och godhetssignalerande skoföretag.
Men skogen är mer än ett projekt för naturvård. Den är en del av Sveriges ryggrad. Den ger jobb och skatteintäkter långt från storstäderna och gör det möjligt att bo kvar i kommuner där få andra näringar bär lokalsamhället. Men den spelar även en avgörande roll i klimatarbetet och tar varje år upp runt två tredjedelar av Sveriges utsläpp. När växande skog blir till träprodukter binds kol i decennier eller sekler, samtidigt som det ersätter fossilt material. Det är svårt att oroa sig för klimatet och samtidigt avfärda allt detta viktiga arbete som skogsbruket bidrar till.
I den verkligheten blir äganderätten inte ett hinder för miljöhänsyn. Tvärtom blir både ägandet och brukandet själva grunden för ansvaret. Det binder samman nutid och framtid, och gör att man planerar i årtionden snarare än för nästa kampanj.
Men det verkar vara svårt att förstå för den som aldrig burit konsekvenserna av sitt kampanjbudskap. För den som mest sett skogen som en kuliss är det inte helt konstigt att tro att naturen klarar sig bäst utan människor, det är trots allt så vi får följa den i barnböcker eller sagor. Den som har stått i en stormfälld skog som var tänkt att bli arvet, eller lagt iordning vägar efter maskinerna, vet att naturvård också handlar om arbete och ansvar, Inte om frånvaro av människor.
Sverige är inte ett museum. Det är ett land som måste fungera, med mat som ska produceras, råvaror som ska exporteras, där vi ska ersätta det fossila, skapa energi som måste fram och med en beredskap som måste finnas när det verkligen gäller.
För den som mest sett skogen som en kuliss är det inte helt konstigt att tro att naturen klarar sig bäst utan människor.
Den som lever av skogen talar om ansvar. Den som betraktar den talar ofta om kontroll. Här går en av de tydligaste skiljelinjerna i både politik och kultur, mellan brukande och betraktande, mellan ansvar och viljan att styra på avstånd. För den ena är skogen arbete och mat på bordet. För den andra är den något man vill bestämma över utan att leva med konsekvenserna.
Det blir då svårt att bortse från hur denna konflikt göds av en kultur där aktivism blivit ett yrke i sig. Där organisationer och kampanjer bygger på föreställningen att människor som lever med och nära naturen inte kan ta ansvar för sin egen mark. Det är en paternalism som alltid landar i att frihet är ett hinder och att äganderätten står i vägen. Det är en utveckling som borde oroa, där aktivism går före förståelse och där kontroll går före kunskap.
Resultatet blir att brukande allt oftare likställs med exploatering. Att människor som i generationer vårdat sin mark misstänkliggörs, och att den som röjer sly för att göra skogen mer tillgänglig anses minst trovärdig.
Men ansvar för naturen kan inte vila på dem som bara ser den. Det kan bara vila på dem som har skäl att ta ansvar även i morgon. Den som har något att förlora är också den som har mest att bevara.
Därför måste vi börja prata om naturen på ett annat sätt. Inte som ett fotografi stilla i tiden utan som något levande. Inte som något som ska låsas in utan som något som kräver hårt arbete. Sverige har alltid varit ett land där marken brukas, där äganderätten bär ansvar och där frihet och förvaltarskap hör ihop. Det är den kulturen som har byggt vår landsbygd och som fortfarande håller dess fält och skogar öppna för alla.
Skogen är inte ett problem som ska lösas. Skogen är ett bevis på människors arbete och omsorg. Den förtjänar att beskrivas därefter, inte som en kuliss.