Nyligen meddelade Skogsstyrelsen att alla fåglar i skogen är skyddade på individnivå. Det är konsekvensen av att den svenska artskyddsförordningen nu ska tillämpas bokstavligt. För att få bruka skogen i framtiden krävs det att markägaren kan bevisa för myndigheten att inte en enda fågel tar skada eller påverkas negativt vid åtgärden. Och allt ska dokumenteras. Skogsstyrelsen kan avkräva omfattande utredningar från skogsägaren.

Situationen är såklart heltokig. Skulle samma krav ställas på en villaägare som nu ska ställas på skogsägarna skulle det krävas en utredning för att få klippa gräs eller buskar på tomten. Varenda fågel ska redovisas och dokumenteras. På individnivå. Inte en skata eller duva får störas av gräsklippningen.

I förlängningen är det här krav som omöjliggör nästan all mänsklig aktivitet i naturen under delar av året.

Absurt – enligt myndigheten själv

Att det är orimligt att en skogsägare ska behöva hålla kolla varenda fågel i skogen är även Skogsstyrelsen helt på det klara med. När dess generaldirektör Herman Sundqvist förklarar beslutet i en debattartikel i Svenska Dagbladet är det – för att vara från en myndighetschef – ord och inga visor. 

Han anser att ”den svenska artskyddsförordningens utformning får absurda konsekvenser”. Han beskriver även konsekvenserna som orimliga för både skogsägaren och för samhället. Det här är inte heller en ny linje från Skogsstyrelsen. Sedan 2016 har myndigheten försökt få regeringen att agera, men förgäves. Så nu går myndigheten vidare med att tillämpa lagen – vilket är det principiellt rätta beslutet, även om konsekvenserna av lagen är uppåt väggarna. Det senare är dock för politiken att rätta till.

Grundproblemet är också lätt åtgärdat. Roten till det hela är att den svenska artskyddsförordningen skiljer sig från EU-direktivet, genom att bestämmelserna om arter och fåglar här har slagits samman. Återigen går Sverige längre än vad som krävs.

Följderna kan bli katastrofala

Här finns en uppenbar åtgärd för politiken att göra. Det är att backa från den svenska överimplementeringen av fågeldirektivet. Det vill säga att separera fågeldirektivet från art- och habitatdirektivet i artskyddsförordningen, vilket skulle göra att skyddet övergår från att gälla varje enskild fågel till att gälla artens bevarandestatus. Den åtgärden vore logisk eftersom dagens ordning innebär att alla fåglar – hotade eller inte – omfattas av samma regler som särskilt hotade arter. En situation som har uppstått eftersom artskyddet gäller hotade arter som i stor utsträckning är beroende av en plats. Fågeldirektivet tar däremot sikte på att alla fågelarter ska bevaras på populationsnivå.

Mycket talar dock för att svensk skogsnäring som vi känner den idag skulle gå under om de nya kraven blir verklighet.

Om politiken däremot fortsätter på det inslagna spåret – att sitta på händerna – kan följderna bli katastrofala. Konsekvensen kan bli att inga skogsbruksåtgärder kan genomföras under den halvan av året då fåglar häckar. Följden av en sådan ordning skulle bli en konkursvåg bland skogsentreprenörer, vars maskiner måste gå året om för att de ofta lokalt verksamma företagarna ska kunna få ekonomin att gå ihop. Dessutom skulle råvaruflödena till industrin stoppas under delar av året, med följden att sågverk, pappers- och massabruk tvingas antingen stänga eller importera träd från andra länder med lägre eller obefintlig miljöhänsyn i skogen.

Mycket talar dock för att svensk skogsnäring som vi känner den idag skulle gå under om de nya kraven blir verklighet. De omfattande utredningar som ska föregå en gallring eller en avverkning kommer att bli oerhört kostsamma. Och det är knappast troligt att försäljningsvärdet på virket från skogen kan täcka kostnaden för att ha en konsult att göra en fågelinventering i dagar eller veckor.

Konkurrensen från världsmarknaden skulle snabbt slå ut betydande delar av svensk skogsindustri och skogsbruk. Situationen skulle bli likartad som den inom jordbruket där svenska bönder getts högre skatter och strängare regler än konkurrenterna i andra länder, och där hoppet sätts till svenska mervärden som marknaden inte är villig att betala.

Det som skulle uppnås med att hålla fast vid den svenska överimplementeringen är att en näring som anses vara en nyckelaktör för att klara klimatomställningen slås ut. För utan träråvara hur ska vi kunna ersätta stora utsläppare som betong, olja och bomull? En näring som dessutom sysselsätter hundratusentals, exporterar varor till ett värde av cirka 145 miljarder kronor årligen och ger ett stort bidrag till svensk välfärd.

Hoten är flera

I ljuset av de orimliga krav som staten genom den svenska miljölagstiftningen ställer på skogsägarna är det också närmast tal om statlig expropriation av landets skogar om kravet ligger fast. Skogsbruk, som är en pågående markanvändning, försvåras avsevärt genom den tolkning av artskyddförordningen som nu görs. Och det här leder oss in på ytterligare en sida av beskedet från Skogsstyrelsen, som behandlar pågående markanvändning som en tillståndspliktig verksamhet.

En som har reagerat på det här är Martin Moraeus, ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse. I en debattartikel i ATL skrev han nyligen:

Om staten vill hindra pågående markanvändning ligger utredningsansvaret på staten. De vägledande domar Skogsstyrelsen hänvisar till förflyttar inte utredningsansvaret till den enskilde skogsbrukaren. Det är Skogsstyrelsen själv som genom sitt meddelande den 10 februari, försöker vältra över både ansvar och kostnader på den enskilde.

Tyvärr är alla sidor av artskyddsproblematiken talande för hur svenskt skogsbruk behandlas av det offentliga. Det finns en mängd närmast existentiella hot mot dagens svenska skogsbruk som alla döljs i lika invecklade processer som artskyddet. Och det är oerhört svårt för en enskild medborgare att få en överblick över alla olika processer i EU, riksdagen och svenska domstolar som alla drar åt ett håll – att begränsa och försvåra skogsbruk.

”Det är häpnadsväckande i ett land där äganderätten är grundlagsskyddad och borde vara självklar.”

Det paradoxala är att det försvåras för skogsbruk samtidigt som alla politiska institutioner är eniga om skogsråvarans avgörande roll i omställningen till ett hållbart samhälle och för det svenska välståndet. Regeringen har till och med fattat beslut om en långsiktig nationell skogsstrategi för att fullt ut realisera det svenska skogsbrukets potential. Visionen för skogsprogrammet är: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra med jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt till utvecklingen av en växande bioekonomi.”

Men i stället för en politisk enighet och arbetsro för skogsbruket – en verksamhet med närmast hundraåriga tidshorisonter i investeringarna – tornar allt fler mörka moln upp sig. Ett tecken i tiden är att Landshypotek bank, med stor andel jord- och skogsägare som kunder, har börjat varna för att skogsägarna har börjat tvivla på politikerna.

I en debattartikel tidigare i år skrev Landshypoteks hållbarhetschef och chefsjurist, Martin Kihlberg: 

I vår lantbrukspanel uppgav fler än fyra av tio att den starkaste oron, den som håller dem vakna om natten, är att staten ska inskränka ägande- och nyttjanderätten. Det är häpnadsväckande i ett land där äganderätten är grundlagsskyddad och borde vara självklar. Svenska modellen för hållbart skogsbruk bygger på ägande- och brukanderätten. Att över 300 000 privata skogsägare brukar sin skog på ett hållbart sätt är det som byggt klimatmöjligheterna.

Det som återspeglas i Landshypoteks företrädares allvarsamma ordval är att konsekvenserna av inskränkningar i skogsbruket tas av enskilda, både känslomässigt och ekonomiskt. Att skogsbruket begränsas eller förbjuds kan innebära att möjligheterna försvinner att försörja sig på en gård som brukats i generationer. Osäkerheten om det ens går att få ersättning från staten för inskränkningar ger ett ytterligare allvar till situationen. Inkomster från skogen är inte heller någon som de flesta skogsägare kan ha eller missta – de ska betala lån, det egna arbetet och sätta mat på bordet.

Inte heller ges de flesta skogsägare någon tröst av motargumentet från de som anser att begräsningar av skogsbruk bara kommer att gynna skogsägarna. Resonemanget är att genom att förbjuda skogsbruk på än större arealer uppstår brist på råvara vilket i sin tur driver upp priserna på den skog som staten fortfarande tillåter markägarna att hugga. Det här är dock högst osäkra argument av främst två skäl.

För det första kan skogsindustrin komma att flytta verksamheten utomlands om kostnaderna blir för höga, eller importera billigare råvara på fartyg direkt till bruken som ofta ligger längs med kusten.

För det andra kommer med största sannolikhet markägare drabbas ojämnt av avverkningsbegränsningar eftersom de områden som inte får brukas bestäms genom inventeringar och inte ett procentuellt avverkningsförbud lika för alla fastigheter. De första att drabbas av ökade avverkningsbegränsningar är de skogsägare som har tagit störst miljöhänsyn, som har vårdat och skapat artrika och gamla skogar. De sista att drabbas av avverkningsbegränsningar är de minst ansvarstagande skogsägarna, de som har minimerat miljöhänsynen och har låga naturvärden.

Vad är det då för olika hot som märks mot det svenska skogsbruket utöver artskyddsproblematiken? Vad är det för förslag som gör framtiden så oviss för skogsägarna? En säkerligen inte komplett lista är:

EU-kommissionens skogsstrategi. Kommissionen presenterade i juni förra året en skogsstrategi som öppnar för att EU på sikt ska kunna detaljreglera skogsskötseln. Skogspolitiken, som ska vara en nationell kompetens, kan på det sättet flyttas till Bryssel. EU-kommissionens plan är att ställa om skogsbruket till att bli mindre intensivt och på kort sikt lagra mer kol. Det lär innebära avverkningsbegränsningar, krav på förändrat skogsskötselsystem och mindre råvara till industrin.

LULUCF. EU-kommissionen föreslår förändringar i hur EU-länderna ska få räkna upptag och utsläpp av växthusgaser från mark och skog. Enlig ett sällsynt gemensamt uttalande från de två europaparlamentarikerna Emma Wiesner (C) och Jessica Polfjärd (M) är förslaget väldigt allvarligt för Sverige och kan tvinga fram drastiskt minskade skogsavverkningar med upp till 17 procent. Wiesner och Polfjärd skriver:

Vår bild är att EU-kommissionen och flera stora medlemsstater har valt att använda LULUCF och den svenska skogen som ett sätt att själva undkomma att ta ansvar för klimatet. Om bara den svenska skogen binder mer kol kan deras industrier och jordbrukare fortsätta släppa ut koldioxid.

Rörliga mål för skydd av natur. Ständigt ställs krav på att öka arealen skog där skogsbruk är förbjudet. Till 2020 var målet att 20 procent av Sveriges land- och sötvattensområden skulle vara skyddade. Nu har bland annat EU-parlamentet dryftat att målet till 2030 ska vara att 30 procent av alla land- och havsområden ska vara skyddade. Är målet månde för 2040 att 40 procent att skogen inte ska brukas?

Rättsutvecklingen kring Århuskonventionens talerätt. Enligt en dom i Mark- och miljödomstolen i Östersund för ett år sedan ges allmänheten allt större rätt att överklaga skogsbruksåtgärder. I Dagens Nyheter beskrevs domen mycket riktigt som omdanande. Det som har skett är att sedan konventionen infördes i svensk rätt 2005 har den kommit att tolkas allt mer generöst till allmänhetens fördel och allt mer negativ ur ett markägarperspektiv. Markägarens makt över den egna marken minskar och allmänhetens ökar. 

Syftet med Århuskonventionen är i grunden gott – att ge allmänheten information och göra den delaktig i miljöprocesser. Genom stora och ansedda miljöorganisationer gavs allmänheten en klagorätt. Men konventionen har med tiden omtolkats. Från början ställdes höga krav på de organisationer som skulle ges rätt att företräda allmänheten. Det krävdes minst 2 000 medlemmar, ett naturvårdssyfte, inget vinstsyfte samt minst tre års dokumenterad verksamhet. Nu kräver miljöbalken bara 100 medlemmar. Och den kraftigt sänkta tröskeln för allmänheten att överklaga vad en markägare gör i skogen skapar ett instrument som kan komma att användas av alla som vill stoppa en avverkning eller sätta käppar i hjulet för en granne.

Allemansrättens utveckling. Begreppet allemansrätten myntades i slutet på 1930-talet men sedan dess har innebörden ändrats. Dagens markägare, särskilt nära städer och tätorter, verkar få tåla betydligt mer än tidigare generationer. På en del ställen har trycket från allmänheten och dess krav på hur marken ska brukas lett till att skogsbruk i det närmaste har omöjliggjort. Redan 2017 meddelade statliga skogsbolaget Sveaskog att det börjar sälja skogsmarker runt städerna på grund av allmänhetens anspråk.

Nyckelbiotopernas innebörd. I början av 1990-talet började dåvarande Skogsvårdsstyrelsen med nyckelbiotopsinventeringar. Tanken var att på det sättet hitta och lista de allra finaste skogsområdena. I tron om att enbart en mindre och begränsad areal i landet skulle klassas som nyckelbiotop förbjöds hanteringen av träd från nyckelbiotoper enligt de certifieringar som alla stora skogsbolag är anslutna till. Men efter förbudet började arealen växa kraftigt, med resultatet att långt större områden än förväntat inte längre fick huggas. Markägarna såg hur skogsbruk i praktiken förbjöds genom ett myndighetsbeslut, samtidigt som utsikterna för att få ersättning från staten var osäkra. Vid årsskiftet 2020/2021 avslutades inventeringarna, efter att situationen blivit ohållbar. I dag är cirka två procent av skogsmarken klassad som nyckelbiotop. Men klassningens fortsatta innebörd och hur den insamlade informationen kommer att användas i framtiden råder ännu oklarheter kring.

Alla dessa komplexa och politiskt initierade processer har var och en för sig kraft att förändra framtiden för landets skogsbrukare. Intrycket för många skogsägare är nog att den ena inskränkningen efter den andra dyker upp från det offentliga och framtiden är oviss, trots att skogsbruk är en verksamhet som politiken uttalat som avgörande för Sveriges framtid. Att varenda fågel i skogen nu är skyddad är bara toppen av ett isberg.

Omslagsfoto: Vegard Wivestad Grøtt/NTB scanpix/TT

Vill du ha fler fördjupningar om skogspolitik i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!