Skolan och meritokratin dör tillsammans

I utkanten av Huddinge ligger skolan utan klassrum. ”En fantastisk skola i nytänkande anda”, om man får tro kommunens hemsida. Glömstaskolan öppnades för ett år sedan och har varken klassrum, korridorer eller klasser över huvud taget. Bänkrader har bytts ut mot sittsäckar. Enligt rektorn, Peter Bragner, skickar traditionella klassrum fel signaler, eftersom de är utformade för att eleverna ska sitta och ta emot kunskap, snarare än att samtala.

Magnus Henrekson skakar på huvudet.

– Det är ett tydligt exempel på uppfattningen att en lärare inte kan lära ut, utan att inlärning bäst sker genom att eleven på egen hand upptäcker och skapar kunskapen. Det är tvärt emot den syn på kunskap och lärande som gjorde västvärlden rik.

Det står sällan att eleverna faktiskt ska ha kunskaper. I stället ska eleverna ”föra resonemang”, ”granska argument”, ”samtala om”, ”få inblick i”.

Vi sitter i hans kontor på Institutet för Näringslivsforskning. De nationalekonomiska böckerna fyller bokhyllorna på ett sätt som indikerar hängivenhet till hushållandet med begränsade resurser.

Mellan oss ligger hans egen senaste bok. Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, försöker tillsammans med en språkprofessor, en hjärnforskare och en doktorand i idé- och lärdomshistoria förklara vad som gått fel med den svenska skolan.

– Folk ser problemet som en fråga om klasstorleken, borgarnas neddragningar i krisen i början på 90-talet, friskolereformen, det fria skolvalet. Men det är bara att skrapa på ytan. Problemet är att skolan gör fel saker.

”Björklund skrev en läroplan som kodifierade en skola utan egentlig struktur och mätbart innehåll.”

Boken Henrekson är redaktör för heter Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (Dialogos förlag). Enligt författarna är det just kunskapssynen som är problemet. Den traditionella synen på kunskap, att det rör sig om objektiva fakta och att tillägna sig fundamentala kognitiva och analytiska förmågor, har eroderats av postmoderna teorier om kunskap och pedagogik.

Henrekson nämner läroplanen. Det står sällan att eleverna faktiskt ska ha kunskaper. I stället ska eleverna ”föra resonemang”, ”granska argument”, ”samtala om”, ”få inblick i”. Saker som lämnar utrymme för tolkning, och som egentligen inte behöver ha med kunskap att göra.

– Björklund hade ju rätt i att den svenska skolan led av allvarliga problem, men sedan skrev han en läroplan som kodifierade en skola utan egentlig struktur och mätbart innehåll, och skapade en Skolinspektion som tvingar alla att undervisa i enlighet med denna.

Hur borde skolan se ut i stället?

– Kognitions- och neurovetenskaplig forskning visar att man behöver en välstrukturerad miljö med en instruerande lärare. Man behöver koncentrera sig och det behöver vara tydligt vad man ska lära sig. Den här Glömstaskolan du nämner är motsatsen till det. På ett sådant ställe hamnar det sociala i centrum, sådant som man lär sig ändå utan att gå i skolan. Men det går inte att leka in kunskap på det sättet.

”De människor som skapade demokratin och välfärden, de gick i den traditionella skola som man avfärdar i dag.”

Det kan låta som ett enkelt påstående, men det utmanar allt dagens skolväsende tar för givet. Modetermen är ”21st century skills”, en uppsättning förmågor som – precis som läroplanen – inte har mycket med kunskap att göra. Det handlar om sådant arbetsmarknaden anses efterfråga: kreativitet, samarbetsförmåga, informationsinhämtning och så vidare. Enligt allt från OECD, SKL och allt möjligt däremellan är dessa förmågor ”det nya svarta”.

Om vi nu rör oss från ett kunskapssamhälle till ett informationssamhälle, där enorma mängder information – pålitlig och opålitlig – finns bara några knapptryck bort. Blir det då inte viktigare att veta hur man hittar och bedömer information, än att ha den från första början?

– Basen i skolan är att tillägna sig ett bra språk som man kan hantera och behärska. Om man inte gör det, är man så att säga körd ändå, för då kan man inte ta till sig vidare information. Och ett bra språk, det får man genom att läsa på ett systematiskt sätt, steg för steg, i olika ämnen. Då lär man sig ord automatiskt, ca 15 om dagen, 5 000 per år. Om man däremot försöker lära sig ord genom att slå upp dem utanför sitt sammanhang, då lär man sig i jämförelse nästan ingenting alls.

– Jag har haft förmånen att ha mentorer som är födda på 30-talet. De har gått i vad som påstås vara en gammaldags skola, men de är mycket bättre på att bedöma vad som är sant och falskt eller vilken information som är riktig, än de som har gått i den moderna skolan. Det är nästan bevis nog för att det recept som nu skrivs ut inte fungerar.

– De människor som skapade demokratin och välfärden, de gick i den traditionella skola som man avfärdar i dag.

”De kriminella skapar en meritokrati som bygger på våldskapital.”

Så vad kommer att hända med dagens generation? Vad kommer den att skapa?

– Duktiga människor kommer att dras till de arenor som fortfarande är meritokratiska. Spelutvecklingsbranschen är ett exempel. Den världen är meritokratisk, där kan du ta dig upp från en nivå till en annan. Detsamma gäller idrottsvärlden. Där verkar alla förstå att det behöver finnas en meritokrati, och att man behöver förväntningar och någon som lotsar en framåt om man ska bli framgångsrik. En annan meritokratisk värld som många unga vistas i under nätterna är dataspelsvärlden. Där lyckas de som är skickliga och uthålliga ta sig vidare till nästa nivå och får både inre tillfredsställelse och erkännande för sina framgångar.

– Tyvärr hamnar många också i kriminalitet. De kriminella skapar en meritokrati som bygger på våldskapital. Har man en riktigt dålig skola är det inte förvånande om en ung kille går med i ett gäng och i förlängningen kanske till och med börjar skjuta på andra, för de hittar ingen annan arena där de anser sig kunna få någon respekt. De som leder de här gängen skapar, inom ramen för något som är vidrigt, meritokratiska system där de med mest våldskapital befordras, och meritokratiska system drar till sig människor. Ett bra samhälle skapar i stället meritokratiska system, där de som verkar inom dem inte bara skapar välstånd för sig själva utan för samhället som helhet.

Så det finns en längtan efter meritokrati hos människor?

– Det är jag helt övertygad om. När det bildas en rangordning som bygger på kunskap och kompetens accepteras den. Det syns i de bästa företagen och i de mest framgångsrika idrottslagen. Men med sin kunskapssyn och sin nedvärdering av läraren till handledare, en medaktör bland andra i en social process, tar skolan avstånd från en meritokrati byggd på kunskap och kompetens.

”Det som en vuxen person tycker är en usel chef – varför skulle en sjuåring tycka att det är en bra lärare?”

Jag kommer återigen att tänka på Glömstaskolan och dess samtal mellan elever, idén att informationsflödet från lärare till elev är förlegat.

– Föräldrar och vuxenvärlden har begått felet att tro att det är en principiell skillnad mellan barn och vuxna. Men det som inte fungerar väl för vuxna, det fungerar inte heller väl för barn. Tänk dig att du har en chef som vägrar tala om vad målet med ditt arbete är, vägrar tala om vad som är ett tillräckligt bra jobb, vägrar berätta hur tidsschemat ser ut. Den chefen skulle få bottenbetyg. Och det som en vuxen person tycker är en usel chef – varför skulle en sjuåring tycka att det är en bra lärare?

– Det hänger också ihop med kunskapssynen. För att man ska kunna vara en bra lärare måste man få respekt och grunden för detta är kunnigheten, att läraren behärskar sina ämnen. Läraren måste sedan ha rätt att agera i kraft av sin kunnighet, andra måste lita på hans eller hennes omdöme. I dag har lärare inte många rättigheter, vare sig gentemot föräldrar eller mot elever om de börjar bråka. Samtidigt säger man att lärarna borde ingripa mot mobbning, men om de ser någon och tar tag i en elev som slår någon, då är det ändå läraren som har gjort fel.

För att det ska gå att tala alla till rätta med vänliga ord.

– Det påminner om Margot Wallströms utrikespolitik, fast på skolgården.

”Om man inte agerar som man lär, då blir talet om värdegrunden bara tomt prat.”

Magnus Henrekson gör en paus, tar en klunk av kaffemaskinens espresso och suckar.

– Och sedan ska man försöka ställa saker till rätta genom att på någon sorts föreläsningsnivå prata om värdegrunden. Alltså, värdegrund är någonting som skapas i praktiken, i klassrummet. Det är som med barnuppfostran: Dina barn gör det du gör, inte det du säger att de ska göra. Föreläser någon om att man inte ska förstöra andras arbetsro så gör det ingen skillnad, om inte den som stör faktiskt blir tillrättavisad. Eller om man inte med kraft ingriper mot mobbing av rädsla för att bli anmäld av mobbaren eller dennes föräldrar. Om man inte agerar som man lär, då blir talet om värdegrunden bara tomt prat och i värsta fall till och med kontraproduktivt.

”Kommer föräldrarna från till exempel Somalia eller Afghanistan är det svårt för dem att förstå den svenska skolan.”

I början av mandatperioden skrev Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke en debattartikel om skolan. Enligt dem är det lekande och lustfyllda lärandet något som utjämnar skillnader mellan elever, eftersom lusten man känner inför att lära inte är beroende av klass. ”Sverige ska inte vara ett land där ens framtid bestäms av hur många böcker man hade i bokhyllan hemma eller hur ofta ens föräldrar tog en på teater.”

Tvärtom, menar Magnus Henrekson, är det som verkligen jämnar ut skillnaderna mellan eleverna att läraren tydliggör för alla hur de ska kunna uppnå kunskaper som hjälper dem framåt i livet och har förväntningar på att de anstränger sig för att tillägna sig kunskaperna. Ett steg i taget precis som i datorspelen som är så populära bland unga.

– Alltså, läraren måste få ha förväntningar, särskilt om det inte finns några förväntningar hemifrån eller elevens föräldrar inte förstår vad det är för kunskaper som värderas. Kommer föräldrarna från till exempel Somalia eller Afghanistan är det svårt för dem att förstå den svenska skolan. Läxuppgifterna deras barn får hem blir omöjliga att hjälpa till med, de är abstrakta och ofta på alldeles för avancerad nivå. Läxor ska vara tvärtom, de ska handla om att repetera kunskaper man redan gått igenom i skolan, saker eleven kan göra själv men som kräver koncentration.

– Jag tänker tillbaka på min egen skolgång. Varför gick det bra för mig? På landet ägnade vi oss åt att bygga fotbollsmål, spela pingis, fixa mopeder och så, men vi hade hela tiden tydliga läxor och prov och det fanns inte i min föreställningsvärld att jag inte skulle få bra resultat på dem.

”Om jag i stället hade gått i dagens skola hade jag fått väldigt lite med mig.”

Magnus Henrekson kommer från landsbygden utanför Vadstena. Han gick i vad han själv kallar den gammaldags skolan, fick bra betyg, gick naturvetenskaplig linje och kom in på Göteborgs universitet.

– Även om det ofta var tråkigt att plugga i stället för att spela fotboll så innebar det att jag, när det var dags för studenten, fått mig till livs ett stort knippe kunskaper i en bra blandning som gjorde det möjligt att gå vidare till avancerade studier på vilket område som helst. Om jag i stället hade gått i dagens skola hade jag fått väldigt lite med mig.

– Jag tror att väldigt mycket av Sveriges framgång, att vi lyckades bli ett av världens rikaste länder, hade att göra med att det i varje byskola fanns en folkskollärare som inte bara skapade disciplin utan också satte ribban för oss att förstå att det här ska du behärska, det här ska du kunna och det här kan du klara.

”De länder som gör som vi i Sverige kommer successivt att förlora både sitt ekonomiska och sitt teknologiska ledarskap.”

Samtidigt är unga människor väldigt olika, inte bara i termer av bakgrund utan också intressen, personlighet, förmåga att lära. Behöver inte skolan anpassa sig efter det?

– Om det offentliga Sverige var berett att säga att det här är de kunskaper som ska läras ut, och vi kommer att ha en examination som visar om ni kommit dit. Då vet alla så att säga vilken tävling de befinner sig i. Då kan man ha experiment med olika undervisningsmetoder, och om någon metod visar sig fungera bättre än andra så kommer konkurrerande skolor att imitera det som fungerar bättre och därigenom sprids de goda metoderna. I dag mäter staten inte resultaten, utan kontrollerar processen. Skolinspektionen kommer för att ticka av att skolan har arbetat på ett visst föreskrivet sätt, och då försvinner ju hela poängen med konkurrens när alla ändå måste göra likadant. Ska man uppnå eftersträvade effekter av konkurrens och skolval bör man göra tvärtom, utvärdera resultat och sedan får aktörerna försöka hitta bästa möjliga sätt att uppnå goda resultat.

Hur stora är den svenska skolans problem?

– De länder som gör som vi i Sverige kommer successivt att förlora både sitt ekonomiska och sitt teknologiska ledarskap. De länder som inte låter sina skolor genomsyras av en konstruktivistisk kunskapssyn, med tillhörande ineffektiva arbetsformer, är de länder som kommer att vara de ledande om 40–50 år. Det kan till och med gå fortare än så. Detta gäller på alla nivåer: ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt, militärt och geopolitiskt.

”Nu, med början i skolan, håller vi på att förstöra det som gjorde vårt samhälle framgångsrikt.”

Orsaken till hela västerlandets framgång är enligt Magnus Henrekson just att vi lyckades gå från arvsrike och klassamhälle till meritokrati och kunskapssamhälle. Vi var överens om vad som är riktiga kunskaper, och de som hade dessa kunskaper avancerade i systemet och anförtroddes viktigare positioner och större ansvar för hur resurser används.

– Om man i stället betonar att all kunskap är relativ och alla synsätt och perspektiv är lika mycket värda, då eroderas meritokratin. Och utan meritokrati finns ingen väg för de mest kompetenta, samvetsgranna och ambitiösa att göra anspråk på samhällets ledarpositioner. Nu, med början i skolan, håller vi på att förstöra det som gjorde vårt samhälle framgångsrikt.

---

Om boken

Magnus Henrekson är medförfattare och redaktör för boken Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (Dialogos). De övriga författarna är Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet, Martin Ingvar, hjärnforskare och professor i integrativ medicin vid Karolinska institutet och Ingrid Wållgren, doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.