Samhälle Krönika
Skolinspektionen silar mygg och sväljer kameler
När skolor lider av allvarliga problem kommer Skolinspektionen ofta med tomma hot, och verksamheten fortsätter. Samtidigt ägnar sig myndigheten åt att detaljstyra hur lektionerna ska gå till. Det är hög tid att se över hur tillsynen av skolan ska gå till, skriver Hannes Snabb.
De senaste åren har Skolinspektionen bedömt att varannan skola inte levt upp till skollagen. Vid en första anblick låter det som en skyhög siffra – vilket det givetvis är – men den som läser vad de granskat kan tro att de fått provision för varje skola de lyckats fälla.
När Skolinspektionen inrättades för snart 16 år sedan fick de i uppdrag att höja skolornas kvalitet genom att granska att alla lagar och regler uppfylls. Problemet är bara att skolans styrdokument inte alltid är synonyma med förbättrad kvalitet. Tvärtom tycks Skolinspektionen ständigt granska detaljfrågor som hämmar skolans kunskapsförmedlande uppdrag.
Ett konkret exempel på deras bristande relevans är en pågående granskning av hur skolor arbetar med genus och i synnerhet könsbundna studie- och yrkesval i undervisningen. Det är väsentligt att fler flickor väljer bland annat STEM-utbildningar för att bidra till den gröna omställningen. Trots att flickor i regel har bättre resultat än pojkar, är bara en fjärdedel av Sveriges ingenjörer kvinnor. Men metoden för hur våra myndigheter vill att förändringen ska åstadkommas är värd att titta närmare på.
I Skolverkets lärmodul Normkritiska perspektiv på studie- och yrkesvägledning i undervisningen, som riktar sig till skolors arbete med detta, finns en film där en lärare visar upp bilder på olika yrken till en grupp elever, frågar dem vilket kön som kan arbeta inom yrket varpå de uppmanas att ropa “hen!” i kör. I en text som några av de granskade skolorna tagit del av har de uppmanats att låta eleverna själva välja arbetssätt och redovisningsform för att öka jämställdheten – något som även läroplanen betonar. Samtidigt talar forskningen tydligt för att elever tenderar att välja de metoder som gynnar deras lärande minst.
Samtidigt talar forskningen tydligt för att elever tenderar att välja de metoder som gynnar deras lärande minst.
Ändå har Skolinspektionen granskat just elevinflytandet och då underkänt majoriteten av skolorna då lärarna haft för mycket inflytande över undervisningen och eleverna för lite. Men vad blir det för konsekvenser för jämställdheten om metoderna för hur det ska åstadkommas tillåts väga tyngre än målen?
Vid en annan granskning som Skolinspektionen genomfört har de tittat på skolornas specialpedagogiska arbete. I praktiken har deras fokus varit hur ofta lärare satt sig i ett konferensrum för att bli tillsagd om hur de ska undervisa – ofta av en profession som inte satt sin fot i det aktuella klassrummet. Skolinspektionen fällde majoriteten av de granskade skolorna. I en annan granskning menar de att kränkningar som skett på nätet är skolans ansvar, även om de skett på elevernas fritid. Således bedömdes att hälften av de granskade skolorna inte uppfyllde skollagens krav.
Andra skolor vittnar om att Skolinspektionen pressat dem till att använda en och samma lektionsstruktur – alla lektioner ska starta och avsluta likadant. Vad den utvecklingen grundar sig på tycks ingen riktigt veta då det inte finns några politiska beslut som motiverar det. Hursomhelst kan man fråga sig huruvida det är relevant för en myndighet att ägna tid åt. Lärare måste ha mandat att starta och avsluta en lektion utan att statliga tjänstemän lägger sig i.
Under årets första vecka kom rapporter om en lärlingsskola som varken gett sina elever någon undervisning eller praktikplats.
Parallellt med Skolinspektionens klåfingrighet i undervisningen rapporteras det frekvent om allvarliga brister som de tillåtit fortlöpa, termin efter termin. Bara under årets första vecka rapporterades det om en lärlingsskola som varken gett sina elever någon undervisning eller praktikplats. Ändå fick de vare sig några viten eller nedstängningskrav av Skolinspektionen som i stället nöjde sig med en varning.
Det är uppenbart att vi behöver en tillsynsmyndighet som klarar av att stänga dåliga skolor men som också lämnar lärare i fred. Då är det ofrånkomligt att reformera de styrdokument som detaljstyr hur lärare undervisar. Det arbetet har regeringen förvisso påbörjat genom en ny utredning som fått i uppdrag att se över läroplanens vetenskapliga förankring. Men frågan är om politiker verkligen ska detaljstyra hur lärare utformar sin undervisning överhuvudtaget. Om sådant som regleras också kontrolleras riskerar isåfall inget att vara vunnet när det kommer till Skolinspektionens detaljstyrning av undervisningen.
Vidare behöver man inse att de effekter man för 16 år sedan hade hoppats att tillsynsmyndigheten skulle leda till uteblivit – kunskapsresultaten har fallit samtidigt som skolorna arbetar sig svettiga med att vara Skolinspektionens medarbetare till lags. Därför är det hög tid att se över vilken roll de ska spela i framtiden.
Att granska hur väl skolor lever upp till timplanen, hur många behöriga lärare de har och hur väl de investerat i skolbibliotek är ett relevant uppdrag. De skolor som inte uppfyller sina uppdrag, och som i värsta fall inte ens erbjuder eleverna någon undervisning alls, behöver stängas omgående eller förvaltas av någon annan. Men att fälla skolor för att de använder sig av metoder med vetenskaplig förankring kan de kort och gott låta bli. Och att insistera på att eleverna ska ropa “hen!” i kör kommer inte att höja våra kunskapsresultat.