Idéer Åsikt
Skolverket är som hämtat ur en dystopi
Tänk er ett samhälle där begåvning och meritokrati anses vara ett sätt att upprätthålla strukturellt förtryck. Anna-Karin Wyndhamn har läst Lionel Shrivers dystopiska roman ”Mania”, och konstaterar att den ligger obehagligt nära verkligheten i svensk skola.
”Ropen skalla, kognitiv rättvisa åt alla!” I romanen Mania (HarperCollins, 2024) skildrar den amerikanska journalisten och författaren Lionel Shriver den sista stora jämlikhetsstriden. Den här gången har den egalitära rörelsen siktet inställt på de dinosaurier som hävdar att kvalifikationer och betyg säger något om en människas förtjänster. Meritokratiska vanföreställningar är inte bara förlegade: de är farliga och måste därför rensas ut. Berättelsen följer ett alternativt 2010-tal och sträcker sig fram till år 2027. Det är en allegori över vår tid och den är av swiftsk kaliber.
Manin eller dogmen som Shriver spinner sin historia runt, lanseras i en bok som påstår att IQ är en destruktiv myt. Denna myt odlas av de förment begåvade, det vill säga de som vunnit makt och tillskansat sig fördelar på själva idén om intelligens. Föreställningen om kognitiva skillnader har varit ett verktyg med vilket de så kallat smarta upprätthållit ett strukturellt förtryck av mindre smarta människor.
Först avfärdas bokens tes som rent trams, men det dröjer inte länge förrän den blir västvärldens nya evangelium. Det lyder: våra hjärnor är alla lika. Då förändras allt, inte minst i utbildningssystemet. Nu finns inga felaktiga svar, bara alternativt lärande och olika, men likvärdiga, sätt att tänka. Inga prov eller betyg behövs, ej heller mossiga antagningskriterier för högre utbildning. Den som vill får självklart gå läkarlinjen och om man drömmer om att bli pilot behövs inget test. Att använda s-ordet (smart) eller d-ordet (dum) är allvarliga kränkningar som fordrar utredning. Kultur och historia rensas raskt på rester från gamla tiders dåliga värderingar. Den som ändå sätter upp Dostojevskijs Idioten som kurslitteratur äventyrar hela sin karriär. Kampen leds av kommissarier som bevakar och lagför kognitiv diskriminering. Om du inte aktivt engagerar dig i kampen för Mental Parity, blir du hela rörelsens fiende.
Min dotter fick rösta om huruvida hon och kamraterna skulle få en stavningsläxa eller inte.
Mania utspelar sig cirka en millimeter från där vi är just nu. Faktum är att jag upplevt flera av de scener som finns med i Shrivers framtidsdystopi. De har i mitt fall utspelat sig just i skolan. Som den gång då min dotter som lågstadieelev fick rösta om huruvida hon och kamraterna skulle få en stavningsläxa eller inte. Nej-sidan vann stort. Eleverna måste få inflytande och tillåtas styra undervisningen, förklarade läraren för mig när jag ifrågasatte. Var och en fick därför själv välja om experimentell användning av skiljetecken eller egenpåhittad grammatik skulle markeras som ”fel”. Ville barnet inte veta vad fröken ansåg korrekt, fick fröken vackert tiga. Fientligheten mot att memorera ord och grammatik har jag som förälder följt upp genom högstadiets språkstudier. Engelska glosor förhörs inte eftersom utfallet gör de elever som inte stavar korrekt ledsna. Inget tragglande av tyska verb eller pronomen heller; det är system som lätt kan uppfattas som inrutade och därför tråkiga.
Det här är inga isolerade händelser utan del av en jämlikhetsideologi som politik, myndigheter och delar av akademin tillåtit prägla skolan. Jag har mottagit sådana instruktioner. Inför ett besök på en skola där lärarstudenter gjorde praktik, ombads jag skydda studenterna från gamla lärares villfarelser om rättning. Rödpennor var verboten. Det är de i Shrivers alternativvärld med. Riktiga gurus har predikat att skolan ska jobba bort det ”skamfyllda” i att stava fel, eller ja alternativt som det heter i Mania. Elevens självkänsla kan få sig en törn och självkänslan är helig i vår tid. Allt som kan rubba glädje och lust ska till varje pris undvikas. Tycker man det är segt att läsa, kan man lika gärna lyssneläsa. Det här är som sagt inte ett skräckscenario i framtiden, utan dogmer och nyspråk som marinerat svensk skola. På parollen står möjligen inte kognitiv rättvisa, men visst handlar det om att adla okunskap och förneka att helt nödvändiga färdigheter fordrar systematisk träning, repetition och tragglande. Och ja, det kan vara bitvis både segt och tråkigt.
Faktum är att Skolverket lätt kunnat skrivas in som trovärdig initiativtagare till rörelsen i Shrivers bok.
Skolverket har, påstår jag, agerat chefsideolog. Faktum är att denna myndighet lätt kunnat skrivas in som trovärdig initiativtagare till Mental Parity-rörelsen i Shrivers Mania. Det var Skolverket som redan 2009 drömde om en framtid där eleverna agerar ”normkritiska whistleblowers” som ”hojtar till om läraren råkar slinta på tungan och glömma att inlemma alla”. Det var också Skolverket som vägrade släppa taget om den tossiga neuromyten om lärstilar. Trots grundlig kritik och trots att evidens saknas, fortsatte myndigheten att pumpa ut material som pläderade att lärande är helt unikt och att skolan därför måste anpassa undervisningen för varje elevs speciella profil. Tankegodset bygger på en kritik av det traditionella intelligensbegreppet och passar som hand i handske med den normkritiska kunskapsrelativism som samma myndighet kablat ut i skolan. “Normkritik är ett vaccin mot diskriminering och kränkningar”, predikar Skolverket i en handledning och uppmanar lärare att öppna upp sin auktoritet. I en annan text (nu bortplockad från myndighetens webb) sägs att den normkritiska utbildningen först blir verkligt emancipatorisk, när alla i klassrummet får göra anspråk på vad som är eller räknas som kunskap.
Shriver säger att rörelser som vår tids jämlikhetsmanier drivs av dem som ser en möjlighet att kapitalisera på dogmerna. Personer som omedelbart identifierar en plattform som kan ge makt och status, förutsatt att man lojalt följer programmet. Kanske är dessa blivande ledargestalter inte helt sålda från början, men efterhand framstår det som enklare och avsevärt mer strategiskt att bli en true believer. Alternativet är att bygga en kinesisk mur i huvudet mellan det man säger och det man tänker. De flesta orkar inte med en sådan mental splitt, menar Shriver. Nej, de tror verkligen. Också för att deras egen position och levebröd hänger på det.
Ska svensk skolpolitik göra upp med de teser som sänkt elevers resultat och vingklippt lärarrollen behöver personer med tung byråkratisk makt över Skolsverige bytas ut. Deras övertygelse fortsätter att materialisera sig i satsningar från skolmyndigheterna. Med fast förvissning sprider dessa institutioner myter och matar ut material som driver på kunskapsförfall och underminerar en sammanhållen lärarledd undervisning. Det tar form i satsningar som inte hjälper eleverna tillägna sig basala färdigheter i läsa-skriva-räkna. Makten ligger ännu hos de myndighetspersoner som aktivt har motarbetat direktiv att städa ut kunskapsfientlig ortodoxi. Det handlar om aktivister som vant sig vid att den egna ideologin står över både verklighet och regleringsbrev.
De kommer inte att överge sin mani självmant. Eleverna i svensk skola betalar priset för den. Rättvist är det inte.