Skuggor över solkusten

Den som kommer med buss 621 norrifrån till Madrid stiger av vid stationen Moncloa. ”Moncloa” är dels namnet på en fysisk plats, storstadens nordvästliga ände, men det är också journalisternas namn på landets regering, eftersom både regeringschefens residens och regeringskansliet ligger ett stenkast från stationen. ”Vad har Moncloa i kikaren?” betyder ”Vad planerar regeringen?”.

Den som stiger av bussen vid Moncloa kan fortsätta in mot stadens centrum med olika tunnelbanelinjer, eller också stiga ut på den öppna platsen mellan flygvapnets tegelröda högkvarter och det lika tegelröda bostadsområdet mitt emot, hem för flygofficerare och deras familjer. Inom synhåll ligger också triumfbågen som Francisco Franco lät resa efter segern i inbördeskriget våren 1939 – ett av få kvarvarande konkreta spår i landet av diktatorns gärning.

Från den öppna platsen leder en av Madrids större gator, la Princesa. Promenaden utmed den ger svenska gäster ett entydigt intryck av välstånd. Inte bara de förmögnas välstånd, med lyxiga kläd- och väskbutiker, utan ett allmänt välstånd. La Princesa är kantad av kaféer med välbesökta uteserveringar. Där sitter studenter, damer med knähundar och ondulerat hår, byggjobbare och turister med kartor och frågande uppsyn. Turismen, som fått upp ångan efter tre magra år, är loket som drar den spanska ekonomin.

Jag var här första gången sommaren 1975, för 48 år sedan. Också den gången var turismen den spanska ekonomins viktigaste energikälla. Tolv år hade då gått sedan Francos turistminister Manuel Fraga övertalat diktatorn att satsa på sol- och badturism för nordeuropéer. Ekonomiskt blev det en succé, men regimen fick svälja en del bittra piller. Det gick inte att tillåta minimala baddräkter, rockmusik och fria seder enbart på turistorterna och enbart för tyskar och svenskar. Och turisterna hade med sig förbjudna romaner och – värre – ocensurerade skildringar av inbördeskriget, som kopierades och spreds.

Men främlingens intryck av Madrid den gången var slitenhet, brist och gapande kontraster mellan rika och fattiga. Rika damer såg ut som om de var på väg till en Operapremiär, medan fattiga sträckte fram sina händer mot kafégästen. Ett åskådligt exempel på diktaturens fiasko var spanjorernas småväxthet, som jag antog var ärftlig. Jag som är 1,81 lång, var alltid huvudet högre än alla medpassagerare på Madrids tunnelbana. Men det var inte gener, det var hunger. Efter demokratins – och den fria företagsamhetens – återkomst 1977 blev kommande släktled strax lika långa som andra européer.

Med all sin kommunistskräck var Francos Spanien en planekonomi. 

Spaniens regim den gången hade besjälats av anti-kommunism under decennier. Kommunismen, som var utrotad och strängt förbjuden, ältades oavbrutet, som om den när som helst kunde störta fram och ta över. Liksom Kubas medier dagligen rapporterade (än i dag!) om kapitalismens akuta kris, så försummade Francos medier inget tillfälle att beskriva det ryska eländet. När diktaren Boris Pasternak 1957 fick Nobelpriset i litteratur kablade Reuters ut en bild av honom över världen. Spanska medier tog tacksamt för sig av nyheten om den ryske författaren som förföljdes av kommunisterna. Det fanns bara en hake. På fotot stod Pasternak intill ett stort vitt kylskåp, ryskbyggt att döma av firmanamnet på dörren. Bilden av Sovjetunionen i Francos Spanien präglades dels av ateism och raserade kyrkor, dels av nöd och hunger. Men få dåtida spanjorer hade något jämförbart i kylskåpsväg, de flesta hade inget alls. Censorerna släppte igenom fotot på författaren, men först sedan kylskåpet retuscherats bort!  

Med all sin kommunistskräck var Francos Spanien en planekonomi. Alla hade jobb och bostäder, som i DDR. Handeln var inte fri, importlicenser gick till skyddslingar och favoriter och de största arbetsgivarna var statliga varv och stålverk, som ofta var helt beroende av statliga beställningar. Den tariffomgärdade egna produktionen var ökänd bland spanjorer, som hade ett särskilt uttryck när något gick sönder, chapuza española, spanskt skräp. 

Veckan efter de första demokratiska valen 15 juni 1977 ansökte Spanien om EU-medlemskap. Först den 1 januari 1986 släpptes Spanien in i gemenskapen. Den långa väntan hade flera orsaker. Dels tog det tid för Spanien att börja avreglera sin ekonomi och lägga ned, privatisera eller modernisera sina kolosser till statsföretag. Dels var det ett tungt ansvar som EG, som det då hette, tog på sig. Många miljarder i utvecklingsbidrag, under många år, pumpades in från Bryssel till Spaniens fattigare regioner.

Kronjuvelen i den statsägda ekonomin var televerket, i dag sedan länge helt privatiserat och ett av världens största telekomföretag, verksamt under varumärkena Telefonica och Movistar. Under Latinamerikas övergång till mobiltelefoni var Telefonica dominerande. Häromdagen köpte Saudiarabiens statliga investeringsfond en tiondel av företaget.

Turismen och den närliggande byggbranschen står fortfarande för nära 20 procent av BNP.

Men Telefonica var undantag snarare än regel. Spaniens tillväxt har varit imponerande men turismens och den till turismen kopplade byggbranschen står fortfarande för nära 20 procent av BNP. Arbetslösheten, som just nu sjunker, är fortfarande överlägset högst i Europa, nära tolv procent. Den spanska statsskulden ligger på 113 procent av BNP, en siffra som vore mindre alarmerande om landets budget anpassats till tillgångarna.

Men sedan socialistpartiet PSOE vann makten efter en parlamentsintrig sommaren 2018 har nykter hushållning inte längre varit de styrandes rättesnöre. Premiärminister Pedro Sánchez har i fem år regerat samman med extrema vänsterfronter, först Podemos, i dag Sumar; och med katalanska och baskiska separatister. För att hålla alla dessa partners och deras väljare på gott humör har budgeten fått svälla ut. Allra farligast, visade det sig strax, var beslutet att knyta pensionerna till konsumentprisindex. 200 av statsbudgetens 560 miljarder euro går nu till pensioner.

Redan före indexregleringen 2021 varnade EUs experter Spanien för att dess pensionskostnader inte var uthålliga. Allt tyder på att EU, så snart den politiska situationen klarnat, kommer att slå näven i bordet.

Det spanska valet den 23 juli slutade oavgjort. Pedro Sánchez kan bilda regering om han gör eftergifter till det katalanska separatistpartiet Junts. En rad av socialistpartiets tidigare ledare, bland dem Felipe Gonzáles, Alfonso Guerra och Joaquin Leguina, vädjar till Sánchez att skapa en bred koalition tillsammans med konservativa Partido Popular, som blev största parti i valet, och bryta med småpartierna. Bara på det viset, menar de, går det att lösa pensionsfrågan utan strid, banta ned den väldiga statsskulden och börja sanera ekonomin för att göra den konkurrenskraftig inom fler branscher.

Det skulle förvåna om Sánchez lyssnar till sådana tongångar. Han hör inte till den spanska demokratins grundargeneration, för vilken landets enhet och gränser är axiom. Han har redan tagit flera kontroversiella steg för att gå separatisterna till mötes. Dels har han tagit bort brottet ”uppvigling” ur lagboken, dels har han benådat de nio katalanska ledare som dömts för just uppvigling, under försöken att bryta loss Katalonien från Spanien i oktober 2017.

Dessa eftergifter lät honom bilda regering 2018 och 2020. De betraktas som hårresande av den spanska högern och delar av socialistpartiet. Men de har inte hotat Sánchez kontroll över partiet. För att kunna bilda regering i november, då han av allt att döma får uppdraget efter att högerledaren Alberto Sánchez Feijoo misslyckats, måste han gå längre. Den katalanske exilledaren Carles Puigdemont, som spelar vågmästarrollen, vill inte bli benådad. Han kräver amnesti, vilket betyder att den spanska staten erkänner att den hade fel då den dömde separatisterna – och att separatisterna hade rätt när de tog sig rätten att lämna Spanien. Sánchez är redo att ge amnesti, förutsatt att ett sådant initiativ går att krångla förbi domstolarna. Frågan är om hans väljare är redo. Om separatisterna lyckas utverka amnesti, så är deras nästa krav en folkomröstning om självständighet, med Madrids samtycke. Detta kommer inte att ske under denna regeringsbildning, men den dagen närmar sig då den spanska vänstern inte kan bilda regering utan låta katalaner och basker lämna Spanien på fredlig väg – och utan att Spanien kräver att de utesluts av EU.   

Pedro Sánchez lättsinne på denna punkt är mycket impopulär i andra EU-länder, där en lång rad slumrande regionala och etniska konflikthärdar skulle kunna blossa upp om ett prejudikat för självständighet etablerades i Spanien. Snart trettioåtta år efter sitt EU-inträde förblir Spanien Europas minst stabila hörn, ekonomiskt och politiskt.