Utblick Åsikt
Slutspel i Ukraina, ödestimma för Europa
När det smutsiga spelet om Ukraina går mot sitt slut innebär det en ödestimma för Europa. De vackra orden om staters suveräntitet har visat sig vara tomma fraser. Allt står nu och faller med hur Tyskland agerar, skriver professor Stefan Hedlund.
Det allt smutsigare spelet kring Ukrainas framtid går nu in i en fas som kan uppfattas som ett slutspel även för den globala säkerhetsordningen. De västliga demokratiernas undfallenhet gentemot Ryssland har redan fått långtgående konsekvenser för tron på ett regelbaserat system för internationella relationer. Alla dessa vackra ord om staters suveränitet och gränsers okränkbarhet, som varit obligatoriska inslag i politiska högtidstal, har visat sig vara tomma fraser ingen är redo att ta ansvar för. Samma gäller till intet förpliktande förespeglingar om säkerhetsgarantier. Kvar finns bara den nakna makten, och vaga förhoppningar om att några anständiga länder kanske trots allt till slut ska inse vad det är som står på spel.
Allt står nu och faller med hur Tysklands nya regering väljer att förhålla sig. Arvet från Olaf Scholz och den tyska socialdemokratin är en skamfläck på den tyska flaggan som kommer att bli mycket svår att tvätta bort. Alltsedan den fullskaliga invasionen har Olaf Scholz och hans Putinkramare gjort allt som stått i deras makt för att urholka och försena alla ambitioner att lämna avgörande militärt stöd till Ukraina. Scholz började med att erbjuda 500 hjälmar. Han gjorde därefter hårdnackat motstånd mot begäran om tyska Leopardstridsvagnar, som till slut levererades i ett blygsamt antal av äldre modell, och han vägrade ända in i kaklet att leverera tyska Taurus-kryssningsrobotar.
Den tillträdande förbundskanslern Friedrich Mertz har gjort uttalanden som pekar på en rejäl kursändring.
Den tillträdande förbundskanslern Friedrich Mertz har gjort uttalanden som pekar på en rejäl kursändring. Han vill att Europa ska sträva efter fullt oberoende från USA. Han har talat om en europeisk försvarsunion, avsedd att ersätta Nato, som skulle inkludera kärnvapensamarbete med Frankrike och Storbritannien, och han har varit hård i sin retorik mot Ryssland. Han avser också att tala klarspråk med Trump.
Ett tidigt lackmustest på om han avser att leva upp till sina retoriska åtaganden är om han gör allvar av sina löften att låta Ukraina få tillgång till tyska kryssningsrobotar. Han har sagt att detta kommer att vara högt prioriterat. Ett sådant beslut skulle förvisso inte avgöra kriget, men det skulle vara en mycket tydlig signal både till Ryssland och till Amerika.
Jämfört med de franska och brittiska kryssningsrobotar (SCALP/Storm Shadow) som Ukraina redan har fått har Taurus både längre räckvidd och större sprängkraft. Den skulle också vara perfekt beväpning för svenska JAS Gripen, om och när Ukraina får tillgång till denna hett eftertraktade resurs. Det i särklass viktigaste med ett beslut om att leverera Taurus är att det skulle göra det möjligt för Ukraina att spränga bron över Kertj-sundet, och att därmed öppna vägen för att befria Krim.
Läckta samtal mellan höga tyska militärer visar att man från tysk sida redan har studerat hur en sådan attack skulle kunna genomföras. Om det sker, skulle det vara ett mycket välkommet besked om att vinden har vänt, och att Ukrainas vänner nu till slut är redo att ta försvaret av Ukraina på stort allvar. Kanske viktigast av allt är dock att en snabb attack för att slå ut bron till Krim skulle sätta stora käppar i hjulet för de amerikanska ambitionerna att tvinga fram ett internationellt erkännande av Krim som ryskt territorium.
Det viktigaste på längre sikt är dock att ett beslut om att sätta den tyska ekonomin på krigsfot i grunden skulle förändra hela spelet kring Ukraina. Så långt ser det ljust ut. Den tyska förbundsdagen har godkänt en grundlagsändring som gör det möjligt att låna svindlande belopp både för hjälp till Ukraina och för upprustning av det egna försvaret. Även om tyska Bundeswehr i dag befinner sig i ett bedrövligt tillstånd ska man inte underskatta den inneboende kraft som finns i den tyska ekonomin.
***
Om tyska industriledare får grönt ljus och tillgång till adekvat finansiering kan vi på goda grunder räkna med att få se en snabb tysk återupprustning. Tyska Rheinmetall har redan gått i bräschen, främst genom att öppna fabriker inne i Ukraina, där man i samarbete med ukrainsk spetskompetens avser att bygga nya generationer av vapensystem. Detta samarbete har på rysk sida upplevts som så hotfullt att chefen för Rheinmetall, Armin Papperger, enligt tyska säkerhetstjänsten har utsatts för mordförsök.
Rheinmetall avser nu att öka tempot genom att ta över tyska bilfabriker, som inte längre kan finna kunder till sina personbilar. Omställning till produktion av pansarfordon kommer att gå mycket lättare och snabbare än att bygga nya produktionsanläggningar. Andra företag kommer att följa efter, och den välkända tyska excellensen i industriproduktion kommer att göra stor skillnad.
Det kommer förvisso att ta flera år innan Tyskland har lyckats bygga upp tillräcklig militär förmåga för att kunna ersätta USA:s bidrag till att försvara Europa, men det skulle också ta många år innan Ryssland har lyckats återta tillräcklig militär förmåga för att på allvar kunna hota med ett angrepp.
Om Tyskland däremot misslyckas är vi alla mycket illa ute. Under hot om förnyad rysk aggression mot Ukraina kan vi förvänta oss att ett antal europeiska regeringar kommer att vända sig till Moskva med önskemål om egna uppgörelser. Putin kommer då inte bara ha lyckats med det som alltsedan det kalla kriget inleddes har varit Rysslands primära ambition – att bryta den transatlantiska länken och därmed krossa Nato. Han kommer också att ha lyckats splittra Europa och därmed ha omintetgjort alla planer på ett gemensamt europeiskt försvar.
Till farhågorna kommer att vi ännu inte har sett slutet på det amerikanska sveket.
Det mörka scenariot utgår inte bara ifrån att Mertz har att se fram emot krypskytte från ledande tyska socialdemokrater, som inget hellre vill än att Ukraina ska kastas under bussen så att man kan återgå till lukrativa affärer med Ryssland. Han kommer också att tvingas hantera planer på att Tyskland tillsammans med USA ska reparera Nord Streams gasledningar, så att man därmed åter kan börja importera rysk gas.
Till farhågorna kring att tysk inrikespolitik ska blockera Mertz ambition att ta den europeiska ledartröjan kommer att vi ännu inte har sett slutet på det amerikanska sveket. Den stora frågan är om Trump och hans anhang kommer att nöja sig med att ha agerat som Putins villiga ombud i att krossa Ukraina. Om Europa visar tecken på att vara redo att mer aktivt understödja landets försvar, kanske även fram till en seger, kommer man då att övergå till att övergå till att aktivt hjälpa Ryssland?
Ett första steg skulle vara krav på att samtliga frysta ryska tillgångar måste återlämnas, och att samtliga sanktioner måste lyftas. Sedan följer att leverera verktygsmaskiner och komponenter till den ryska vapenindustrin, och i slutänden kanske även leveranser av amerikanska vapen kan komma i fråga.
Den som säger att detta är fullständigt otänkbart bör begrunda att det mesta av det Trump redan har gjort för att krossa den globala säkerhetsordningen för bara några veckor sedan också upplevdes som fullständigt otänkbart. Det är ett iskallt och än mer förfärande faktum att även om den ryska säkerhetstjänsten hade lyckats rekrytera Trump (vilket många hävdar är fallet) är det svårt att se att han skulle kunnat göra något mer för att hjälpa Ryssland än han redan har gjort.
Det blir nu alltmer uppenbart att ledande europeiska politiker är så bekymrade över sin oförmåga att se om det egna huset att det inte tycks finnas några gränser för hur djupt man är redo att ödmjuka sig. Liksom man tidigare sökte gulla med Putin, för att han skulle avstå från att krossa Ukraina, väljer man nu att söka gulla med Trump, för att han ska avstå från att hjälpa Putin att krossa Ukraina. Alla de som i dag väljer att knäfalla inför Trump, och att bildligt talat kyssa bossens ring, bör betänka att bilderna kommer att finnas kvar, och att skammen kommer att bli svår att tvätta bort.
Det är symptomatiskt att det går rykten om att även Frankrike och Storbritannien nu förbereder sig för att pressa Ukraina att i utbyte mot säkerhetsgarantier acceptera en frysning av konfliktlinjerna. Oavsett om detta är läckta politiska försöksballonger, eller renodlade fall av ”fake news”, måste ryktena som sådana tas på största allvar.
Vad de främst illustrerar är hur meningslöst det ofta kan kännas att i tid söka varna för vad som kan komma att ske, när politiker inte är förmögna att inse att obehagliga beslut i dag är att föredra framför obehagliga konsekvenser i morgon.
Ledande akademiska experter på Ukraina, som professor Tim Snyder vid Yale, har länge har sökt inskärpa att konsekvenserna av att låta Ryssland besegra Ukraina skulle bli fullständigt förfärande. På samma vis har ledande militära experter, som generalen Ben Hodges, tidigare befälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa, sökt inskärpa att Ukraina om man bara får den hjälp man tigger och ber om fortfarande kan besegra Ryssland.
Trots detta fortsätter ledande politiker i Bryssel, som Ursula von der Leyen och Kaja Kallas, att göra hjärtevärmande uttalanden om hur EU står upp för Ukraina, uttalanden som det blir allt tydligare att de inte har tillräcklig backning för bland medlemsländerna.
Det är en ödestimma nu.