Jag brukar ibland tala om tre baskrav för politiska partier. Dessa är inte minst giltiga i valkampanjer.

För det första är det en god poäng att ett parti skaffar sig en bärande och relevant framtidsinriktad idé. Det kan beskrivas som ett syfte med politiken, som går att göra begripligt för väljarna. Ett starkt plus är om även de egna aktiva känner till denna idé – vad som egentligen ”är meningen med föreningen”.

För det andra ska man ha ett par-tre mycket tydliga sakfrågor som bekräftar färdriktningen. Dessa två-tre åtgärder ska kunna illustrera steg på vägen för att förverkliga den bärande idén. Men för relevansen måste dessa upplevas som svar på väsentliga samhällsproblem.

För det tredje bör man ha ett antal trovärdiga företrädare. Poängen är att dessa företrädare övertygande ska kunna tala för idén och de politiska åtgärderna.

Ett snabbt svar på frågan varför Socialdemokraterna 2022 gjorde sitt näst sämsta val någonsin är att man i denna valkampanj hoppade över de två första baskraven och trodde för mycket på betydelsen av det tredje. Konsekvensen blev att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. 

S-väljarna är de som i lägst utsträckning anser att det egna partiet har ett bra program för framtiden.

Alla val handlar i stor utsträckning just om framtiden. Hur politiska åtgärder kan möta förhoppningar, drömmar och rädslor i väljarkåren. I eftervalsundersökningen från Demoskop är S-väljarna de som i lägst utsträckning anser att det egna partiet har ett bra program för framtiden.

I valrörelsens slutspurt, den allra sista veckan, då Valu visar att hela 36 procent av väljarna bestämde sig, tycktes Magdalena Anderssons mest frekventa svar i valduellerna vara att hon höll med Ulf Kristersson. Det var ett försök att i akt och mening neutralisera kritiken för hanteringen av gängkriminaliteten och andra bortaplansfrågor.

Men låt oss titta på hur väljarna agerade baserat på den politiska fråga som S-regeringen trots allt prioriterade som partiskiljande, den om vinster i välfärden. Inte minst SOM-institutet har tydliga tidsserier som visar att över 60 procent av svenska folket ogillar välfärdsvinster. Opinionen kan verifieras oberoende av institut. En fundamental svaghet, så även i S-kampanjen, är dock att denna typ av indikatorer inte svarar på hur viktig vinstfrågan är. Att i en kampanj hålla koll på en frågas vikt för själva rösthandlingen är en så kallad hygienfaktor i all opinionsanalys.

Valu visar att hela 50 procent av väljarna säger att skolan och utbildning var valets viktigaste fråga. Bara sjukvården var viktigare i hela väljarkåren, det ansåg 54 procent av väljarna. Så utbildningspolitiken hade verklig underliggande potential att avgöra valet 2022 trots andra frågors mediedominans. Också socialdemokratiska väljare rangordnade utbildningsfrågans vikt bara snäppet efter sjukvården. 

I undersökningen anger dock samma socialdemokratiska väljare att frågan om vinster i friskolor och annan välfärdsverksamhet hamnar en bra bit längre ner på prioriteringslistan, först efter sakområden som sjukvården, jämställdhet och den sociala välfärden. Detta innebär att det dominerande socialdemokratiska budskapet i utbildningsfrågorna blockerade andra S-budskap i utbildningspolitiska frågor varför andra partier bättre kunde äga valets näst viktigaste fråga. Det finns rikligt med data som visar att svenska väljare oroar sig för lärarnas ställning och kvalifikationer, för bristande studiero och mobbning, för hur skolorna följer upp och levererar på kunskapskraven. 

När socialministern och skolministern dessutom kopplade ihop sina sakområden, på temat ”vi måste förhindra att vården gör om samma misstag som marknadsskolan”, så förvandlade S-kampanjen de två viktigaste välfärdsfrågorna till det som de egna medlemmarna internt av ideologiska skäl anser vara strukturproblem i välfärdens organisation. Vinster i välfärden engagerar de ideologiskt övertygade, men väljarkåren har andra prioriteringar i debatten om sjukvård och skola.

Under hela valrörelsen hade S-regeringen växande problem med samtliga topprankade sakfrågor. 

Under hela valrörelsen hade S-regeringen, bland annat på de sätt jag beskrivit, växande problem med samtliga topprankade sakfrågor. Det gäller inte minst energin och kärnkraften, som också har en stark koppling till de skenande elpriserna och möjligheterna till elektrifiering som svar på klimatutmaningarna. I Valu anger hela 51 procent att de är oroliga över att kärnkraften håller på att avvecklas på sikt.

När S-kampanjen svängde om fem i tolv, och bad de svenska mediehusen att ändra S-svaret avseende kärnkraften i de så kallade valkompasserna, så hade den S-interna dagliga trackingen visat hur fel partiet varit positionerat i kärnkraftsfrågan. Motståndet mot ny svensk kärnkraft blev en tydlig black om foten.

Eftervalssiffrorna ger även intressanta upplysningar kring synen på den svenska ekonomin. En majoritet av väljarna anser i Valu att regeringen hanterat detta område ”varken bra eller dåligt” (22 procent), eller mer tydligt ”dåligt” (30 procent). Detta har relevans med tanke på S-kampanjens fokus på att söka förnyat mandat för ledarskapet inför den kommande ”krigsekonomin”. Majoriteten delade till synes inte S-självbilden av fullt ut kompetent prestation de gångna åtta åren.   

När jag i augusti i en annan analys för Smedjan spådde regeringsskifte så skrev jag att den enskilda S-partisiffran trots kommande valförlust sannolikt skulle gå upp. Bland annat för att Stefan Löfven uppgraderats till Magdalena Andersson, men framför allt baserat på att 2018 resulterade i det sämsta S-resultatet någonsin.

Demoskops eftervalsundersökning visar också att ”en bra partiledare” i hög grad anges som skäl till partivalet hos S-väljare – strax under andelen bland KD-väljare, men strax över andelen bland SD och C-väljare. Det är dock tydligt att S-kampanjen haft en ogrundad övertro på väljarnas så kallade förtroendeliga. 

Att en partiledare inte väcker starkt negativa känslor, inte ens i det andra blocket, kan inte växlas in till röster på valdagen. Om ett parti har ordning på regeringsfrågan, och partipolitikens alla baskrav, kan en partiledare fungera som ett flöte som förstärker attraktionskraften. Men det avgör inte valutslaget. Poängen med en partiledare med högt förtroende är att fler ska vilja lyssna på vad partiet har att säga om sakpolitiken och framtiden.

Missförståndet om förtroendeligan illustreras av att Stefan Löfven, utan särskilt hög popularitet, gjorde ett bättre första val än det som nu blev Magdalena Anderssons första. Faktum är att samtliga S-ledare i moderna svenska val fått bättre valresultat jämfört med Magdalena Andersson när de första gången mötte väljarna. Ingen av dessa hade då lika höga förtroendesiffror. 

Men det absolut mest oroande för Socialdemokraterna i eftervalsmätningarna är ändå den underliggande utvecklingen. Det gäller inte minst i viktiga väljargrupper. Det är företrädesvis hos gruppen pensionärer som röstsiffrorna ännu är relativt starka, 38 procent. Men även där syns en nedåtgående trend över tid. Hos ungdomsväljarna är partiet idag ett tjugoprocentsparti. Inte ens det – om vi läser tabellerna i skolvalet.

Valresultatet visar därtill på tydliga problem hos partiets historiska basväljare, geografiskt i exempelvis bruksorter och städernas förorter. Men också att partiet 2022 lyckades fånga en del lättrörliga väljare i storstädernas centrala områden framför allt på rädslan för Sverigedemokraterna. Detta är förstås en högst förgänglig väljarplattform. Högutbildade storstadsväljare med en sådan förstaprioritet accepterar dessutom ingen dubbelstandard.

Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har tillsammans majoritet i riksdagens kammare. Är det någon som tror att S-oppositionen under den långa mandatperioden inte kommer att försöka locka Sverigedemokraterna att stödja oppositionens förslag mot regeringens? Alltså på ett liknande sätt som Magdalena Andersson gjorde i fallet med brytpunkten år 2013. Eller kan Socialdemokraterna nu i opposition lova att aldrig ge SD inflytande ihop med S-mandaten i kammaren?

I Demoskops undersökning definierade sig 36 procent av väljarna till vänster och 53 procent till höger. När Demoskop frågar vilka partier osäkra väljare valde mellan så är det i årets val fler som övervägt Moderaterna jämfört med Socialdemokraterna. Ledningen för högersidan på skalan förefaller i svensk politik bli allt mer strukturell och beständig.

Att väljarkåren glidit högerut märks inte minst bland LO-väljarna. I tidigare undersökningar har vi kunnat se hur SD är största parti hos manliga LO-anslutna. Att S-röststödet hos arbetare nu är nedpressat till låga 32 procent kommer på sikt att fresta på den interna konstruktion som byggts tillsammans med LO.

I LO:s promemoria ”Facklig-politisk samverkan” – som på 2000-talet låg till grund för att fortsatt stödja Socialdemokraterna ekonomiskt och organisatoriskt – slås det fast att pengastödet fått mindre demokratisk legitimitet när ”nästan hälften av medlemmarna röstar på andra partier”. Sedan utredningen skrevs, några val senare, röstar nu långt över hälften av medlemmarna på andra partier i demokratiska val.

LO-kongresserna, där de ekonomiska stöden slås fast, domineras av övertygade facklig-politiskt aktiva och heltidsanställda ombudsmän. Men hur länge kommer betalande medlemmar, medierna och den allmänna rättsuppfattningen i samhället tolerera transaktionerna, som är förknippade med politiska krav på det parti som tar emot de ekonomiska bidragen?

Efter att ha förlorat regeringsmakten står Socialdemokraterna nu förmodligen inför en lång tid i opposition.

Efter att ha förlorat regeringsmakten står Socialdemokraterna nu förmodligen inför en lång tid i opposition där ledarskapet egentligen bara är chefer över sin egen förening med 75 000 medlemmar, en skara som motsvarar lite drygt en procent av väljarkåren. S-internt sägs förstås att man kan ”komma att behöva ta över efter högern när som helst”. Det är eftervalsreaktioner jag känner igen.

Visst har svensk politik utrymme för dramatik, se bara på den gångna mandatperioden. Men betänk att väljarkåren numera nära nog alltid ger en ny regering möjlighet att avsluta det den påbörjat genom att ge den två mandatperioder. Det såg vi i Sverige 1979, 1985, 1998, 2010 och 2018. Trots S-spinnet om likheterna med 1991–1994 då regeringen Bildt fick enbart en mandatperiod – efter att ha fått en lågkonjunktur och en finanskris i knät – så är åtta år i opposition det mest sannolika.

Det som nu händer i Centerpartiets eftervalsdebatt rymmer dessutom en potentiell slutsats som utraderar riksdagsunderlaget för en framtida rödgrön vänsterregering. Utmaningarna växer.

Hittills är signalerna från S-ledningen att den ska fortsätta att kommunicera rädsla för SD, polarisera, och upprepa sina tre prioriterade allmänna områden från den tio månader korta regeringsperioden som enpartiregering. På frågor om kommande valanalys så sägs bara att ”det är sådant man behöver göra vid varje val”. Bakslaget spelas ner.

Men hur länge håller den attityden? Hur många från nuvarande ledargarnityr kommer ens finnas med inför 2026 eller 2030? Kommer S-attityden på lite sikt verkligen vara att den begränsade uppgången mellan det sämsta valet någonsin, och det näst sämsta, stänger behoven av omprövning?

Ingen förnyelse, ingen förändring av sakfrågor och misslyckad retorik? I så fall kommer politikens baskrav att länge förbli ouppfyllda.

Omslagsfoto föreställande Magdalena Andersson på Socialdemokraternas valvaka: Jonas Ekströmer/TT