Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Socialism har förstört Venezuela
Under den socialistiska regimen har Venezuela kollapsat demokratiskt, ekonomiskt och humanitärt. Det följer samma mönster som alla tidigare vänsterexperiment, skriver Simon Johansson.
I söndagens venezuelanska presidentval tros oppositionskandidaten Edmundo González ha vunnit 70 procent av rösterna. Valmyndigheten var dock snabbt ute och hävdade att den sittande socialisten Nicolás Maduro hade vunnit valet.
Socialistregimen har arbetat hårt för att nedmontera demokratin. Protester slås våldsamt ned, politiska motståndare fängslas utan grund, lokalval skjuts upp och nationella val riggas. I år förbjöds både oppositionsledaren María Corina Machado och hennes tilltänkta ersättare Corina Yoris från att ställa upp i valet. I stället samlades folket bakom Edmundo González, en tidigare okänd figur som bar Machados politiska budskap eftersom hon själv inte fick. Trots alla försök att stoppa oppositionen lyckades Maduro ändå inte vinna valet.
Reaktionerna från väljarna tilltar i styrka. Demonstranter har samlats i över 100 protester runtom i landet och bland annat vält statyer av den tidigare presidenten Hugo Chávez. Elva demonstranter uppges ha dött och 750 har gripits.
Folket kräver förändring, men socialismens svar är stulna val och diktatur.
Folket kräver förändring, men socialismens svar är stulna val och diktatur.
Att venezuelanerna drömmer om förändring är inte alls konstigt. Landet befinner sig i en samhällskollaps som det är svårt att greppa vidden av. 2019 uppskattades inflationen till 380 000 procent och matbutikernas hyllor gapar tomma. Landets BNP minskade med tre fjärdedelar mellan 2014 och 2021. Tre av fyra venezuelaner lever i extrem fattigdom och barn svälter ihjäl. När Hugo Chávez avled var Venezuela världens otryggaste land.
Det kanske tydligaste beviset för det socialistiska paradisets misslyckande är att människor inte vill bo kvar i det. Under Chávez tid som president beräknas över en miljon personer ha emigrerat. Därefter har situationen eskalerat till regelrätt massflykt. 7,7 miljoner personer har lämnat Venezuela sedan 2014 för att undgå misären – 20 procent av befolkningen.
Venezuela var tidigare den europeiska vänsterns favoritexempel på framgångsrik socialism. Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt gratulerade till exempel Maduro till valsegern 2013, och Ali Esbati som fram till förra året var partiets ekonomisk-politiska talesperson har skrivit flera hyllningsinlägg på sin blogg. Hyllningarna och gratulationerna från partitoppen har uteblivit sedan några år tillbaka – nu får man vända sig till lokalpolitiker och Första majtåg för att hitta uttryckligt stöd – men att man har insett att landets problem beror på socialism är föga troligt.
En del försöker skylla Venezuelas kollaps på västvärldens sanktioner mot försäljningen av landets olja. Det är en odemokratisk ursäkt: sanktionerna inrättades på grund av socialistregimens alltmer diktatoriska beteende. Krisen i Venezuela föranledde dessutom sanktionerna, som inte heller kan förklara varför världens oljerikaste land har brist på bensin.
Sanktionerna kan inte förklara varför världens oljerikaste land har brist på bensin.
I stället är det den hårdföra socialistiska ekonomiska politiken och dess auktoritära kärna som ligger bakom Venezuelas fall. Trots att Venezuela i början av 2000-talet var Sydamerikas rikaste land tack vare höga oljepriser blev man på 15 år kontinentens fattigaste. Hela branscher har förstatligats, mark och företag exproprierats och oljeindustrin politiserats, med inkompetens, ineffektivitet och korruption som följd. Under Hugo Chávez ledning blev landet ännu mer beroende av sin olja – från att ha stått för 80 procent av exporten när Chávez inledde den socialistiska revolutionen till 95 procent när Maduro axlade manteln. Att göra ekonomin helt beroende av olja samtidigt som man förstör näringen genom socialisering var dömt att misslyckas.
Nicolás Maduro har intagit diktatorns modus operandi när denne hotas av inhemskt missnöje: internationell konflikt. Venezuela gör sedan länge anspråk på två tredjedelar av grannlandet Guyanas territorium. År 2015 hittades stora oljereserver utanför Guyanas kust. Förra året trappade Maduroregimen upp konflikten genom att publicera landskartor som innefattade det omstridda territoriet Essequibo och utropade området som en venezuelansk delstat. Räkna med att skramlet trappas upp ytterligare om Maduro lyckas behålla makten.
Inget socialistiskt experiment har överlevt tidens tand. Venezuela visar vad konsekvenserna blir: en befolkning i starkt lidande och diktatur. Det är inget för utopiska västerlänningar att hylla.