Utblick Krönika
Sorgens fem faser i Washington
Trumps hastiga uppbrott med vänner, världen och traditionella republikanska värden har skapat chock, både i Europa och USA. Anna Rennéus Guthrie flög över Atlanten och såg ett pågående sorgearbete hos såväl gamla kollegor som nya bekantskaper.
Sorgen har som bekant fem faser. I Washington denna tidiga marsmånad synes alla påtagligt närvarande, om än på lite olika sätt.
Jag kan inte påstå att det är med överväldigande entusiasm som en resa styrs till den amerikanska huvudstaden vid denna tidpunkt. Europa har just gått från att vara något av en måhända stundom sömnig parentes i det amerikanska medvetandet, men alltjämt en allierad, pålitlig partner och en trygg relation att försvara för många, till att med sittande president Trump utmålas som närmast fiende.
Samtalen i DC:s olika tankesmedjekretsar, inom akademins väggar och med erfarna analytiker och profiler med bakgrund som förväntas kunna ge vägledning i det kaotiska som sker nu, famlar dock runt fumligare än valfri stereotyp college film.
Hur lyckades USA vrida sig bort så totalt från sina vänner och världen under ett par knappa veckor? Och vad kan de konstruktiva krafter som finns på båda sidor Atlanten göra åt det nu?
Ingen har ett övertygande svar. Många svar är däremot initierade och skänker större förståelse för delar av motivationer, ageranden och effekter, men ett ordentligt och uttömmande svar på hur vi så snabbt hamnade där vi är nu är det ingen som tycks kunna ge. Varför satte inget – ingen – något – stopp?
Varför satte inget – ingen – något – stopp?
Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans är de fem faserna av sorg som står att finna i psykologins handbok.
Nog sätts det i DC återkommande ord på sorgens första fas, förnekelse.
“Trump gör bara det han lovat” kommer över en del läppar dessa dagar. Vilket också tycks förutsätta att även de som inte röstat för honom anses gett ok till allt som nu sker.
En som aggressivt får tåla att höra att “han är ju är en businessman, det borde ni fatta” är “B”.
“B” är 38 år gammal och står utanför Vita huset samma kväll som Trump ska framträda inför den samlade kongressen. “B”, en inrest medelålderskille, eller man, med en skylt i famnen. Kille för att shortsen och backpacken är av samma snitt som vilken skolungdoms som helst men också för att energin han utstrålar är den att framtiden inte är avgjord, man för att han står där han står ensam och stämningen är sådan att man inte riktigt vet vad som går att förvänta sig av den nuvarande administrationen.
“Jag kunde inte bara sitta hemma och inte göra något.”
Att låta det nuvarande styret i praktiskt taget just över en natt kapa det demokratiska USA som “B” vuxit upp i blev för mycket. Så då blev det skylten och flaggan i blågult.
Zelensky is a hero. Trump is a traitor.
Men att säga att “B”, som till vardags jobbar med IT och sällan tar ledigt, står utanför Vita huset är kanske något av en överdrift. De höga skyddsstängsel som går mellan presidenten och folket, har enligt lokalbon, en kvinna som konverserar med oss båda från en bänk bredvid, flyttats ut ytterligare under den senaste tiden, för att trygga mer avstånd.
“Han är så rädd han där inne, som ett litet barn.”
Och barnen kan hon inte sluta prata om, hur det är de som drabbas hårdast när DOGE-sågen skär genom bistånds- och utbildningsväsendet, liksom om det ofattbara att ansvaret för USA:s hälsovård getts till en konspiratorisk vaccinmotståndare.
***
“Varför är USA tyst? Varför är Europa tyst?”
Dessa frågor slängs mellan deltagarna i frukostsamtal där den transatlantiska relationen är i fokus. Ja, vem har ansvaret att stå upp främst mot USA:s nuvarande styre. Kanske är det ändå på oss européer det kommer an. Det är vi som saknar vännen nu när vi är i nöd. “Har ni kommit för att rädda oss från oss själva?”
Förhandling, eller köpslåendet, en annan del av sorgeprocessen är framträdande när republikaner av det gamla snittet försöker omorientera sig. Många har vältaligt argumenterat bakom stängda dörrar för att Trump inte har opinionen, partiet eller institutionerna med sig. “Det kommer att ta stopp.”
I förhandlingsfasen är de aktiva frågorna många: Vad kan vi gå med på för att blidka Trump och hans medhjälpare? Hur kan vi agera för att minska smärtan som uppstår av traumat att bli övergiven? Både de och vi köpslår med våra värderingar. Och verklighetsuppfattning, kanske är det inte så illa som det ständigt rusande mediaflödet får oss att tro?
På Askonsdagen knatar unga lojala partister och policyfigurer i beslutsfattares korridorer med något lojt i blicken och korstecken i pannan. På tv-skärmen samma kväll uppträder också Marco Rubio, landets utrikesminister, med det sotiga tecknet. Ödmjukhetssignalerande skär sig bjärt med både arrogansen och den nyfunna Rysslandsromansen. Det där stoppet känns onekligen som det skjuts på framtiden.
Efter förnekelse, ilska och förhandling kommer så det mer energilösa stadiet, depression.
Konversationer med realister börjar regelmässigt med att konstatera det väletablerade “transaktionella” epitetet som synonymt med den nuvarande presidenten och slutar i mer eller mindre seriösa förslag om vikten av att dra lärdom av tidigare framgångsrika charmoffensiver, som japanernas golfande och smickrande under föregående mandatperiod som burit frukt. Det möjligas fönster har inte stängt än, menar dessa röster.
En golfbana, ett Trump-tower, vad kan “bossen” (som i maffia) vilja ha för att vi ska kunna sova lugnt om natten?
“Herr president, vi hör att ni vill ha Grönland, att ni kommer göra er av med ‘dåliga’ Nato-länder, får det lov att vara en driving range på Gotland?” Det tänkta tankeexperimentet känns långsökt ur ett nordiskt perspektiv, vill jag tro.
***
Efter förnekelse, ilska och förhandling kommer så det mer energilösa stadiet, depression.
Och nog är det deprimerande att höra om tankesmedjor i Washington som har finansiering, om än så bara delvis, från statligt håll, som inte längre uttrycker sig fritt. “Vi har fått instruktioner från våra chefer att inte uttala oss på sociala medier.” Så mycket för den yttrandefrihet som Vance och Musk säger sig värna.
Men även den deprimerade behöver acceptera läget. Så ser sörjandets logik ut.
“Trump kan bara sitta fyra år.” “Ingen administration varar för evigt.” Acceptansens röster ljuder stundom förvillande likt förhandlingens. Men så är det med sorg, de olika lägena går in och ut ur varandra och överlappar. För att inte glömma: “Pendeln svänger alltid”, det senare hördes dock inte i Washington, men allt oftare här hemma.
Det mest hoppfulla i allt det sorgliga går dock att finna inom ramen för acceptansen. Vi måste acceptera att USA just nu är i greppet av en opålitlig ledare och försvaret av Sverige och Europa vilar på oss närmast sörjande (som uttrycket just här passande nog medger). Oavsett om Putin eller Trump blir avskräckta, lugnade eller provocerade av vår fortsatta upprustning så gör vi det för vår egen frihet och demokrati liksom våra demokratiska vänners framtid.
Problemet med dessa sorgens olika faser är inte dess otillräcklighet att fånga samtliga dimensioner och kontraster av det uppbrott med den övriga demokratiska omvärlden som den nuvarande ledningen för USA nu banar väg för. Den svårighet som dröjer kvar, även när sorgeprocessen så småningom ebbar ut, är det faktum att det finns de som inte tycks sörja överhuvudtaget.