Samhälle Krönika
Sossarnas miljöpolitik påminner mig om varför jag är höger
Socialdemokraterna går vänsterut. Det märks i det partiprogram som ska klubbas i dagarna. En och en halv miljösida av socialdemokratiska framtidsambitioner räckte för att påminna Johanna Trapp om varför hon är höger.
Miljöfrågan har under lång tid fått en typ av helig inramning, som att den skulle vara helt opolitisk och väsensskild från andra frågor. Så är det självklart inte. Miljöpolitiken är fylld av ideologi, precis som alla andra politiska frågor. Det är inte bara välkommet, utan också på tiden, att miljöfrågorna äntligen får ta plats i den ideologiska debatten.
Därför blev jag glad när jag insåg hur tydligt Socialdemokraternas miljöpolitik passar in på en klassisk höger–vänster-skala. S har inte monopol på svensk politik längre, men efter så många decennier med socialdemokratiskt styre kan det vara svårt att säga vad som är svenskt, och vad som är socialdemokrati. Det S förespråkar har så länge varit det snälla och korrekta, oavsett område – men i praktiken är Socialdemokraterna sossar, även i miljöpolitiken.
Ingenstans syns det tydligare än i partiets resonemang kring allemansrätten, som presenteras som miljöpolitikens kärna. Problemformuleringen lyder att för få svenska barn får med sig en relation med skogen från barndomen. Lösningen blir då en obligatorisk friluftsdag för alla – en slags statligt sanktionerad friluftskanon. Men när har en kommunalt arrangerad, påtvingad friluftsdag med åttio andra barn, någonsin väckt någons intresse för skogen?
När har en kommunalt arrangerad, påtvingad friluftsdag med åttio andra barn, någonsin väckt någons intresse för skogen?
Allemansrätten är en fin idé och någonting många svenskar med rätta är stolta över. Men barnen kan använda sig av den utan att det planeras centralt av en kommunbyråkrat. Friheten att röra sig i skog och mark kommer av en stark äganderätt, inte statliga påbud.
När S framställer det som att allemansrätten i sig är en garant för miljövård, bortser de från att äganderätten är det starkaste incitamentet för långsiktigt ansvarstagande och trevlig, frisk natur. Om inte skogens ägare tagit så väl hand om sin natur av egenintresse, hade vi inte haft några välskötta svampskogar, välklippta ridbara gärden eller badvänliga stränder i det här landet.
***
Det finns absolut problem förknippade med att allt färre barn skulle ha en naturlig relation till landets natur. Det har historiskt inte varit något problem i Sverige, där skogen varit en naturlig del av livet. Att det inte ser ut så överallt längre är en klassanalys som känns rimlig att göra för Socialdemokraterna, men behöver nästa steg vara att naturen ska institutionaliseras och orkestreras av staten? I sossarnas Sverige verkar konceptet eget initiativ inte finnas, och finns det, är det sämre än kommunala sådana.
Till syvende och sist handlar även miljöpolitiken om synen på människan, och dennes plats i universum. Många inom vänstern ser naturen som något som i sig skadas av mänsklig inblandning, och som vi helst borde hålla oss borta från utom för att njuta av den på varsamt vis. Socialdemokraterna tillhör den kategorin, men är mer industriellt orienterade, centraliserande och planerande än de andra vänsterpartierna – ett arv från den modernism som en gång formade partiet. Miljön blir till slut, precis som alla andra områden i denna ideologi, även ett verktyg att använda i klasskampen. Det syns till exempel i resonemanget om strandskyddet, som möjligen kan få differentieras något på landsbygden. Äganderätten kan alltså bara respekteras om det passar sig för socialdemokratins stora plan.
Äganderätten kan alltså bara respekteras om det passar sig för socialdemokratins stora plan.
Framförallt märks det att socialdemokratin växte fram ur växande städer. Socialdemokratin är en stadsideologi. Partiets syn på miljön är numera urban och postmodern – den ser naturen som en plats för rekreation från fabriksjobbet, en plats att fly från klassamhället i, en plats för helgpromenader och sommarbad, snarare än en plats där människor, företag och föreningar verkar varje dag, med eller utan socialdemokratiskt styre.
Därför blir slutsatsen förslag som att strandskyddet ska stärkas i tätbefolkade områden. Texten slår fast att “våra stränder ska inte privatiseras”, som om det är själva ägandet som är problemet – inte förvaltningen, skötseln eller tillgängligheten. I verkligheten är det ju stränder som någon sköter om som man vill gå till. Där någon omsorgsfullt tagit bort ogräset, och där det finns en brygga, man vill bada.
Det finns bra delar i partiets politiska riktlinjer. Man vill skydda Östersjön, bland annat genom att reglera bottentrålning, en åsikt som jag delar. Man vill se över skyddet av Arktis och kemikaliepolitiken. Det finns ett genuint intresse för att miljön ska bli bättre, men det är alltid genom statliga påbud och detaljplanering det ska uppnås.
Det borde inte vara förvånande, men sossarna är sossar även på miljöområdet. Socialdemokraterna ser statlig kontroll som den naturliga lösningen, och närmast som ett egenvärde. För S är allemansrätten en lösning i sig, snarare än en frihetsmöjlighet som vuxit fram tack vare en fungerande äganderätt och respektfull allmänhet. I veckan beslutas slutligen vad socialdemokratisk miljöpolitik faktiskt är.